En dag ska hon älska mig lika mycket tillbaka. En dag ska det bli vi två. En dag ska hon bli min. En dag kommer hon glömt allt om Justin Bieber och det fåniga de två kallar ett förhållande. Det är vi som kommer bli gamla tillsammans, vi två som kommer uppfostra våra barn tillsammans. Vi två. Hon och jag. 

Ariels Perspektiv.

Aldrig hade jag känt mig så trött och ihålig förr. Jag brukade kunna hantera Taras dieter någorlunda bra, men denna gång kändes det mer som om någon slitit ut mina organ och lämnat mig med hjärtat. Jag svettades konstant och jag kunde inte gå mer än några meter utan att känna att jag behöva sitta ner igen. Dieten höll på att ta död på mig. ‘44,5’ stod vågen och tickade på när jag stod på den. Jag behövde komma ner till 43 innan fredag och tiden började rinna ut. 

   Justin hade jag försökt med all min makt undvika för att jag visste att han skulle förstå så fort han såg mig. Förstå de insjunkna kinderna, min svettiga pannan och nu äckliga genomskinliga hud. Jag såg hemskt ut och jag fick tvinga mig själv att faktiskt gå på lektionerna. Victoria och Avan har sett mig men inte sagt något, de vet redan att det inte kommer göra skillnad. Vilket var en av de anledningarna till att jag undvek Justin, han kunde göra skillnad och det visste jag. Det skrämde mig eftersom jag inte kunde riskera att någon stoppade mig nu när jag var så nära. 

   På skakande ben vacklade jag fram till toaletten som snart blev två på grund av yrseln, fort sjönk jag ner på golvet och drog in ett par djupa andetag för att lugna mitt skenande hjärta och flämtande andetag. Aldrig hade jag reagerat såhär häftigt på dieterna jag använt förut, vad var skillnaden nu? Trött och med gråten i halsen lyfte jag på toalettlocket. Jag hade börjat hatat toalettstolens vita porslin, vattnet som skvalpade varje gång galla beblandade sig med det, den fräna lukten som alltid fyllde badrummet efteråt. Jag ville inte göra det här längre, men ändå kunde jag inte stoppa fingrarna som närmade sig min mun. 

   En förkrossad snyftning slet sig från min mun när jag säckade ihop mot badrumsskåpet under handfatet efter jag var klar och lyckats spola. Mina ögon såg trött ut genom den öppna dörren och för ett ögonblick tyckte jag att jag såg en figur stå i mitt rum. Vad i...? Tills jag tillslut kunde fokusera blicken och hörseln att faktiskt ta in min omgivning. 

   ”Ariel?” rösten kändes avlägsen och otroligt bekant. Jag kisade irriterat med ögonen för att kunna se ansiktet med klarhet. Brunt hår, bruna ögon, skarpa käkben, rosa nästan röda läppar. Ännu en snyftning kom från mig när jag insåg vem det var som stod där enbart några meter från mig. 

   ”Jag är ledsen” viskade jag, precis som om orden skulle göra allt bättre. Som om att han inte skulle bli arg över det jag gjort. Tårarna vällde upp i mina ögon och gjorde Justins ansikte återigen suddigt och otydligt. 

   ”Oh my God, vad har du gjort?” hörde jag han säga men jag var redan på väg bort. Jag var så otroligt trött, så otroligt trött. Det enda jag ville göra var att sova, men Justin försökte prata med mig. Men jag kunde inte koncentrera mig på något annat än mörkret som omringade mig. 

Med en suck slog jag försiktigt upp ögonen och blinkade ett par gånger för att vänja mig vid det dämpade ljuset. Frågande vände jag på huvudet för att se att solen var på väg ner, mitt sovrum duschades med det orange gula ljuset och kristallen som stod på det lilla bordet mellan fåtöljer kastade små regnbågar på väggarna. Min blick fortsatte vandra tills den stannade på en sovande Justin, han satt med sin ena armbåge på fåtöljs armen och huvudet lutad i sin hand. Jag lät blicken vandra över honom, hans såg hängig ut. Försiktigt drog jag bort mitt täcke och satte mig upp, mina fötter mötte mattan och jag ställde mig långsamt ut i ett försök att förhindra yrseln. 

   Tyst rundade jag sängen och gick mot Justin som fortfarande sov lugnt, ståendes på knäna framför honom vinkade jag huvudet så jag kunde se hans ansikte bättre. Vad jag inte märkte innan men såg nu var de mörka ringarna som pryde under hans ögon. Mådde han dåligt? Oron spred sig häftigt inom mig. Var han sjuk? Mjukt lät jag fingertopparna löpa över hans blottade kind och hoppade skrämt till när Justin genast höjde på huvudet och stirra på mig med stora ögon. Länge satt vi endast och stirrade på varandra medan oron för honom växte inom mig. Mitt undvikande hade även fått mig att missa att det faktiskt var något på gång med Justin också. 

   ”Är du sjuk?” viskade jag tillslut fram. 

   ”Jag kan inte sova” svarade han efter en stund till av total tystnad. ”är du sjuk?” frågade han sedan och satte tyngd på ‘sjuk’ och genast förstod jag att han menade tusen olika betydelser för ordet än det vanliga. Jag sjönk tillbaka på min fötter så jag satt på med mina ben vikta under mig, likt en femåring såg jag skamset ner på mina händer. 

   ”Jag...” började jag men hade ingen aning om hur jag skulle fortsätta, hur jag skulle förklara mig, hur jag skulle kunna komma på en värdig ursäkt för vad jag gjort. 

   ”Du lovade mig, Ariel!” utbrast han plötsligt att jag skrämt hoppade till på golvet och såg upp på honom. Hans blick var rasande men han satt dock lugnt kvar i fåtöljen och gjorde inget anspråk att närma sig. ”du lovade att du skulle äta. Är det såhär en person ser ut som äter minst tre mål per dag? Du ser sjuk ut Ariel, du ser ut som om du är bara några minuter ifrån att ta dina sista steg. Du lovade mig...” han viskade fram de sista orden och jag kunde nu se raseriet dämpas och istället ersättas av besvikelse och något annat... förtvivlan? Åh nej, jag kunde klara av ilska men inte besvikelses. Vad som helst men inte besvikelse, speciellt inte från Justin. Till min förvåning såg jag sedan hur hans ögon blev glansiga, förtvivlat såg jag hur hans ögon fylldes av tårarna. 

   ”Varför vill du lämna mig?” frågade han sedan med bruten stämma. Genast skakade jag på huvudet och reste mig så jag stod på knä framför honom igen. 

   ”Nej, nej... du förstår inte. Jag vill inte lämna dig... jag...” försökte jag förtvivlat. 

   ”Så varför äter du inte!?” berövat pressade jag ihop läpparna till ett streck medan jag försökte hålla tårarna borta. 

   ”Därför jag kan inte” viskade jag tillslut. Justin endast såg på mig ett ögonblick som om jag var en två miljoners fråga och han hade ingen aning om svaret. 

   ”Du kan inte?” ekade han. Varför kunde han inte förstå att jag inte kunde gå emot Tara? Att jag inte kunde avstå från att följa hennes order? Att jag inte kunde dyka upp på fredag och inte gått ner de fem kilon hon bett om. Jag endast sjönk tillbaka mot mina ben ännu en gång och bestämde mig för att lämna frågan obesvarad. 

   ”Varför kan du inte se vad det här gör mig dig? Men också mot mig? Mot Victoria? Mot Avan? Mot alla runt omkring dig? Jag har inte kunnat sova för jag kan inte sluta tänka på dig! Oroa mig över att du inte mår bra eftersom du har inte kunnat se mig i ögonen utan att gråta. Hur är det meningen att jag ska tolka det? Att du plötsligt är äcklad av mig? Jag är trött Ariel! Trött på att alltid behöva slåss eller kämpa för antingen att du ska äta eller något dumt rykte eller att du... vägrar vara ärlig mot mig!” det kändes som om jag hade svalt en sten, och det gjorde ont. Hemskt ont. Vad ville han säga? Var han för trött? 

   ”Jag är trött Ariel...” mumlade han igen och gned sig i pannan. 

   ”Vad... vad menar du? Du... jag...” stammade jag osammanhängande medan jag försökte få ordning på mina tankar och känslor men det enda jag kunde registrera var den rivande monstret inom mig. Plötsligt vällde illamåendet inom mig. Gjorde han slut med mig? 

   ”Vad jag menar är att jag är trött Ariel” svarade han med en suck och reste sig från fåtöljen och gick mot garderoben. Där bokhyllan redan stod öppen och snart försvann han in i mörkret, inom några sekunder gick bokhyllan igen när Justin öppnade sin. Klicket från bokhyllan blev min undergång då jag genast brast ut i gråt och slog händerna för ansiktet. 

***

Fredag rullade in och jag kände mig likt en zombie. Min kropp gjorde ont och huvudet dunkade illa. Jag kunde inte längre stå upp i mer än några minuter innan det började flimra framför ögonen på mig. Illamåendet satt alltid i halsgropen och det var inte längre än pärs att få ur mig det onödiga. Justin hade jag inte sett sedan igår när han fick reda på anledningen till mitt beteende och jag började oroa mig över att jag aldrig skulle höra från honom igen. Var det här droppen för honom? Orkade han inte kämpa för mig längre. Jag kunde inte direkt skylla honom. Det var ingen som orkade kämpade för mig, alla slutar bryr sig eller inser att inget aldrig kommer ändras. Hade Justin slutat bry sig? Tårar fyllde genast mina ögon vid tanken. 

   Jag var så otroligt trött på att gråta. Tog dem aldrig slut? 

   Föraktfullt såg jag bort mot vågen som stod i badrummet och ville inget annat än att kasta ut den genom fönstret. Fort gick jag bort mot den, ju fortare jag gjorde detta ju fortare kunde jag kliva av den och glömma siffrorna. Siffrorna svischade förbi tills den stannade och velade ett tag innan den stannade vi ett nummer. ‘42,9’ läste jag, ett rus av lättnad ven genom mig när jag såg siffrorna. 

   Jag hade klarat det. 

Fredag, 18:e Oktober.

Nervöst fingrade jag på kanten till min kjol medan jag gick genom korridoren, varje steg var likt ett maraton och varje andetag kändes som mitt sista. Mörkret började synas vid kanterna på mitt synfält och jag fick stannade för att luta mig mot väggen ett ögonblick innan jag kunde fortsätta. Det var meningen att jag skulle träffa Tara nere i lobbyn om en kvart, jag hade gått en halvtimme för tidigt eftersom jag visste att det skulle ta längre tid än vanligt att ta mig ner. Tillslut stannade jag framför hissdörrarna, det välbekanta plinget ekade och dörrarna gled upp. Ensam klev jag in i och tryckte på ’E’ för att åka ner till entrén. Mina klackar ekade mot golvet medan jag gick mot dörrarna, när jag närmade jag såg jag en figur med korslagda armar och majestätisk hållning. Diskret svalde jag och hoppades att min nervositet och yrsel kunde försvinna med salivet. 

   Tara vände hela sin kropp mot mig när hon fick syn på mig, hennes ansiktsuttryck avslöjade inget medan jag närmade mig henne och stannade en bit framför henne. Tyst ställde jag mig och vände på hennes talan. Tillslut hörde jag en suck, genast slog jag ner blicken. Suckar var aldrig bra. 

   ”Hur mycket?” frågade hon sedan. 

   ”42,9 kg” svarade jag direkt. Jag vågade inte höja blicken och se på henne, ville inte se vad som doldes i hennes ögon. Tara lärde mig redan när jag var mycket liten att ögonen var sättet jag alltid skulle kommunicera, när du har någon fastnaglad med blicken kan du få vem som helst att göra vad som helst. 

   ”Du är ful, Ariel” hennes röst var kall och uttråkad. Inga tårar kom istället hade jag lust att vika mig dubbel då min mage sprättes upp och jag förblödde. Taras ord kändes alltid lika rakblad, lika kalla och vassa. ”vad gjorde jag för att förtjäna dig...” hörde jag henne mumla, även fast hon nog inte tänk att jag skulle höra eller så gjorde hon det. Vilket fall så tror jag inte heller hon brydde sig om jag hörde eller inte. Tara brydde sig aldrig om hennes ord gjorde någon illa till mods eller sårade dem. Vad betydde dem för henne? Inget. Inget alls. 

   ”Se till att hålla vikten nere. Ingen vill ha en tjock modell” var det sista hon sa innan jag hörde hur hennes klackar försvann bort och snart stod jag ensam i lobbyn. Jag svalde och försökte att få igång tankeverksamheten igen. Med en känsla av tomhet vände jag mig om för att återvända till min lektion och hann endast ta några steg innan jag såg hur hissen öppnades längre bort. I den såg jag och Justin tillsammans med Selena, ståendes tätt intill varandra. Till synes involverade i ett lågt samtal. En blick och min mage sjönk. Inte igen.  

Justins Perspektiv. 

Min blick sökte efter den bruna hjässa som jag enda sedan höstterminen börjat försökt undvika, därför kändes det annorlunda att nu istället försöka urskilja henne i bland mängden. Tillslut såg jag det långa hårsvallet och började sicksacka mellan människorna. Selena stod tillsammans med Demi och skrattade högt om något jag inte kunde höra. Plötsligt stannade jag upp, fast det verkligen ingen som jag kände som jag kunde fråga? Nej, ingen men likadan direkt information. Jag suckade för mig själv. Jag ville verkligen inte ha någon kontakt med Selena, speciellt efter alla gånger som Ariel tvivlat på vårt förhållande på grund av henne. Efter alla gånger Ariel trott att jag var otrogen mot henne med Selena. Men jag hade inget annat val, jag visste ingen annan jag kunde fråga eller be om råd om just detta. Jag visste inte vad jag skulle göra längre. Hur jag skulle hantera Ariel. Hon har tagit problemet till en helt ny nivå. 

   Återigen satte jag igång fötterna och närmade mig henne. När hon fick syn på mig stannade hon upp i sitt skrattande och gav mig en frågande blick. Jag stannade upp framför henne och släppte ut en suck.

   ”Hej, Justin” hälsade hon. ”vad är det som pågår? Är du sjuk?” kunde inte folk sluta fråga mig det? Nej, jag är inte sjuk! Jag kan inte sova. Jag kan inte sova för min flickvän mår inget bra, jag kan inte sova för att jag kan inte sluta tänka, jag kan inte sova för att jag har tappat förmågan att stänga av min hjärna och sluta ögonen. Men inget av detta sa jag till Selena. 

   ”Jag behöver din hjälp” svarade jag istället. ”skulle jag kunna få prata med dig i enrum för ett ögonblick?” hon rynkade frågande på pannan men nickade ändå med huvudet. 

   ”Absolut, du kan följa mig till entrén var ändå på väg dit” svarade hon och jag nickade frånvarande och gick ifrån henne mot hissarna. Snart kände jag en hand som slöt sig runt min underarm. 

   ”Herregud Justin! Vänta ett ögonblick, jag hänger inte med. Vad är det händer?” frågade hon. 

   ”Det här är kanske jättekonstigt att fråga dig om hjälp för men... Jag är desperat” hon nickade uppmuntrande för mig att fortsätta. ”det handlar om Ariel, hon... hon vill... kan inte behålla sin mat” 

   ”Kräks hon?” frågade Selena efter ett ögonblick och tryckte på neråt knappen vid hissen. Jag nickade för mig själv och såg återigen hennes bleka ansikte innan hon svimmade i badrummet. ”hur länge?” jag öppnade munnen för att svara men insåg plötsligt att jag inte hade något. Hur länge hade Ariel valt att äta men sedan kräkas upp det? Dagar? Veckor? Månader? Jag visste inte. 

   ”Jag vet inte” mumlade jag tillslut. ”men det är inte för än under veckan som gått som hon börjat se sämre ut och bete sig... underligt. Tara hon...” jag stängde munnen och ville inte säga mer, det kändes som om jag svek Ariel när jag berättade det här för Selena. Men som jag sa till henne, jag är desperat. ”vad jag behöver din hjälp med är, hur ska jag göra? Jag vet att din kusin hade bullimia för några år sedan och du hjälpa henne genom det” 

   Selena suckade tungt och drog en hand genom sitt tjocka hårsvall. ”det är inte en lätt procedur är jag rädd. Det första som måste hända är att personen i fråga vill behålla maten, Ariel måste vilja behålla maten i sig. Men det hjälper inte om ni trycker mat i hennes ansikte, speciellt om hon inte ätit bra. Hennes mage är säker väldigt känslig och för mycket mat kan endast resultera i att hon kräks i alla fall, dock av illamående. Sedan är det viktigt att vara där bara, som stöd. Se till att inte lämna henne ensam med sina tankar. Det var i alla fall det som var min kusins största fiende” hissen plingade till och Selena såg upp med ett leende. 

   ”Hoppas det löser sig Justin. Kom ihåg att ha tålamod, det kommer inte gå över på en natt” sa hon och klev ur hissen innan hon vek direkt till höger. Jag nickade för mig själv innan jag suckade och såg upp när jag kände mig något iakttagen. Ett par uppspärrade ögon mötte min och genast kände jag igen dem då de tillhörde Ariel. Genast sköt jag ut handen för att stoppa hissdörrarna från att gå igen. Ariel fortsatte att se på mig med sårade och ledsamma ögon. Åh nej... vad gjorde hon här? 

   ”Ariel-” började jag men hann inte säga mer än hennes namn innan hon avbröt mig. 

   ”Nej, jag... jag...” hon skakade på huvudet. ”jag är trött också Justin. Jag är trött också, så snälla låt bara bli. Jag orkar inte höra” jag höjde handen och backade samtidigt bakåt, bort från mig. 

   ”Ari, det är inte-” försökte jag igen men hon skakade på huvudet och vände sig om. 

Selenas Perspektiv. 

Mina mungipor ryckte och ville sträcka ut sig i ett leende vid synen framför mig. Den häftiga sorgen och förräderiet syntes lätt i Ariels ögon medan hon såg upp på Justin som desperat försökte att förklara för henne. Jag suckade njöt när jag såg att hon istället skakade på huvudet innan hon lämnade honom ensam. Belåtet tänkte att mina ord måste sitta impregnerade i hennes huvud starkare än jag trott. Det var ironiskt hur lätt Ariel faktiskt trodde på mina ord efter allt man hört om henne. Dotter till en av de mäktigaste kvinnorna i världen, jag hade förväntat mig mer motstånd och inte ett sådant svagt psyke som hennes. Det var nästan skrattretande hur hon trott på mig när jag berättat att Justin var lika otrogen mot mig som jag mot han, Justin skulle aldrig vara otrogen om han så hade en pistol mot tinningen. Äkta romantiker. 

   Men Ariels svaga psyke fick endast min plan att bli enklare och enklare, hon gjorde allt jobb åt mig. Hon förstörde deras förhållande på helt egen hand. Med ett segervisst leende vandrade jag längst korridoren och bort mot en av trapporna för att kunna smyga tillbaka och följa efter henne. 

   Justin behövde också sitt psyke knäckt. Så jag kunde vara där och hjälpa honom. Ariels matvanor var endast steg ett, hans oro för henne förtärde honom. Med vaksamma ögon såg jag upp och ner längst korridoren i jakt efter det röda håret. Vad såg han i henne? För mig var det omöjligt. Hon såg ut som en tandpetare och var kall som en isbit. Hur kan ett förhållande med en sådan person vara värt att stanna i? 

   Jag kom till änden av en annan korridor och fick genast ta ett kliv tillbaka när jag såg Ariel komma gående, bredvid henne hade hon Tyler. Ett slugt leende sken genast upp över mitt ansikte. Perfekt. Höga skratt ekade i korridoren och jag letade genast rätt efter min kamera innan jag försiktigt förde linsen runt hörnet. Tylers arm runt Ariels midja, två leenden ansikten, Ariels huvud på hans axel. Ser ut som ett par i mina ögon, tänkte jag för mig själv och kände hur triumfen svällde i bröstet på mig. 

   ”Bra jobbat Tyler” mumlade jag för mig själv innan jag vände mig om och gick samma väg som jag kommit. Steg två, bevisa att det inte bara är Justin som kan vara ”otrogen”.

wooooooaaah... så kapitlet blev runt 3200 ord. thihi! hoppas ni uppskattade ett långt ett. =D hände en hel del också. mer bråk o trubbel mellan Jariel... Justin är trött på att alltid behöva kämpa medan Ariel är trött på den sjunkande känslan i magen. 

Tara är nöjd men samtidigt inte, hur tror ni Ariels problem med mat kommer fortskrida? 

ett nytt perspektiv infördes, Selenas. vad tyckte ni om det? för höra hennes tankar... tell me! 

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ERA KOMMENTARER BETYDER VERKLIGEN ALLT. ERA ÅSIKTER SPELAR ROLL. TACK! ♥ PUSS&KRAM. 

ps. kapitlet är inte genom läst.. ska läsa o sova nu, så jag orkar inte. XP ds.