76 - Two Sides, Going Crazy

PREVIOUS:    ”Jag är l-ledsen” svarade jag. ”jag har aldrig haft någon som jag är så rädd att förlora som du. Vilket gör att varje gång jag ser något som detta så... det är enklare att knuffa bort dig själv än att stanna och bli sårad senare” jag spände mina armar runt honom. 

   ”Jag skulle aldrig göra så mot dig, baby” sa han. ”kan du lova mig en annan sak?” frågade han sedan och genast fasade jag över vad han tänkte säga då jag redan hade en aning om vad det var. ”snälla, kan du äta? För mig? Jag är lika rädd att förlora dig, jag vill inte förlora dig” jag bet mig hårt i underläppen. Jag slets itu, slets mellan mitt behov att bevisa mig för Tara men också min kärlek till Justin. Jag ville inte se honom sårad eller oroad, speciellt inte över mig. 

   ”Okej” viskade jag.

 


 

Jag höll på att slitas itu. Jag visste inte vad jag skulle göra, vilken väg jag välja att gå. Mot Justin eller mot Tara. Klumpen i min mage hotade att kväva mig. Mitt samvete höll på att göra mig galen. Med ett kvävt stön vek jag mig nästan dubbel med handen över magen, tveksamt såg jag upp på badrumsdörren innan jag långsamt gick mot den. De kluvna tankarna slet i mitt inre, ena skrek åt att sträcka mig efter rumshandtaget medan ena skrek åt mig att gå bort, åka ner till entré och stanna borta från badrummet. 

   Frustrerat bet jag mig i underläppen medan arga tårar fyllde mina ögon. Mina långa fingrar slöts runt handtaget och ännu ett ögonblick blev jag ståendes med min hand på handtaget. Några djupa andetag senare stod jag plötsligt med dörren öppen och blicken på toaletten. Vad håller jag på med? 

   En hel frukost hade jag ätit med Justins nöjda ögon på mig, leendet på hans ansikte fick mig att glömma allt om Taras krav, allt om hur många kilon jag behövde tappa. Allt för att få han att le som han gjorde. Men nu stod jag här, endast några meter från toaletten med ett samvete som slet mig åt två olika håll samtidigt. Nu var jag ensam och kunde inte längre se det himmelska leendet på hans ansikte. Argt gnällde jag till medan jag spände käken och även mitt grepp om handtaget. 

   Ett steg och en enkel tår rann längst mitt ansikte. Kunde jag verkligen svika honom? Gå emot mitt löfte till honom? De starka tvångstankarna att följa Taras order, att uppfylla hennes krav drev mig närmre toaletten och längre bort från mitt löfte. Toaletten stod blurrig framför mig på grund av tårarna. Bra jag vill ändå inte se den, tänkte jag och knöt argt nävarna över det jag tänkte göra. 

   Ståendes på knäna lyfte jag på toalettlocket och såg ner på det klara vattnet, jag knep ihop ögonen för att få bort tårarna men insåg att det snart var meningslöst då jag inte kunde sluta gråta. Varför gör jag det här när det gör så ont? Därför att du är en svag morsgris! 

   Böjd över toalettsitsen höll jag nästan krampaktigt om kanterna medan tårarna rann ljudlöst. Jag lyfte sedan en skakande hand mot ansiktet samtidigt som jag öppnade munnen. 

 

Otroligt skamsen och arg på mig själv åkte jag en timme senare ner med hissen. Dock hade en sorts lättnad lyfts från mina axlar. Maten jag ätit imorse var borta och återigen var jag på väg mot seger. Kanske kunde jag tappa de där fem kilon i alla fall. Men inget kunde underlätta eller ta bort skammen jag kände. Jag hade brutit mitt löfte. Hur skulle jag kunna titta på honom igen? 

   ”Ariel!” genast höjde jag blicken och såg skrämt mot rösten som ropat. En glad Tyler kom gåendes längst korridoren. Jag hade inte sett honom... när jag tänkte på det kom jag inte ens ihåg när jag såg honom senaste. Vart har han varit? Förvirrad såg jag honom närma sig. 

   ”Vart har du varit?” frågade jag med ynklig röst, genast harklade jag mig och skakade på huvudet för att samla mig. Skärp dig Ariel! Du är bättre än såhär. 

   ”Ledig och gått kurser” svarade han nonchalant och ryckte på axlarna. ”men nu är jag tillbaka och redo att dokumentera vartenda steg du tar” jag motstod impulsen att morra åt honom av ilska. Istället himlade jag mig ögonen och fortsatte gå längst korridoren medan jag hörde hur han följde efter mig. Skammen var nu bortglömd när irritationen vid synen av Tyler fyllde mig, dock höll denna himmelska glömska några få sekunder då Justin steg ut ur en av korridorerna som var hopkopplad med denna. Bredvid honom hade han Alfredo samt Avan, förvånande nog hade Avan börjat umgås mer med killarna än tidigare. Min blick mötte Justins bruna och allt inom mig frös, jag växte fast i marken och kunde inte röra mig. Återigen fyllde tårar mina ögon när skamkänslorna träffade mig igen likt en tsunami, slog andan ur mig. 

   Justins ögonbryn drog oroligt ihop sig när hans såg mina uppspärrade ögon och antagligen bleka ansikte. Genast snabbade han på stegen, men för vartenda steg han tog ju ondare gjorde det i mig. Nej, han kunde inte röra mig. Han-. Innan jag hann avsluta min tanke slöt sig hans händer om mina överarmar i en öm och mjuk gest. 

   ”Ariel, vad är fel?” frågade han oroligt men jag endast skakade stumt på huvudet. 

   ”Jag är ledsen” viskade jag tillslut och förvirringen blev enbart tydligare i hans ögon. Han skakade smått på huvudet medan hans tummar smekte mina armar. Varje rörelse var likt ett knivhugg i min mage. Snälla, ta bort händerna. Men jag kunde inte förmå mig själv att ta ett steg tillbaka eller enkelt be honom att ta bort händerna. 

   ”Ledsen? Varför är du ledsen?” tårarna steg i mina ögon och snart stod han blurrig framför mig. ”baby, varför är du ledsen?” 

   ”Jag är ledsen” upprepade jag och skakade återigen på huvudet. 

   ”För igår?” frågade han efter en stund. ”jag trodde vi fixade det där. Tänk inte på det Ari. Jag kommer inte lämna dig, okej? Speciellt inte för Selena. Jag älskar dig” även fast orden var likt en flodvåg av lättnad kunde jag inte släppa ut andetaget jag höll inne i lungorna eller förmå mig själv att trycka tillbaka tårarna. Endast minnesbilderna från den akt jag gjort bara någon timme tidigare spelades upp i mitt huvud, följt av den blick Justin skulle ha ifall han fick reda på det. Besvikelsen. Ilskan. Tanken fick mig att vilja hiva mig över toalettstolen ännu en gång. 

   Jag skakade på huvudet och vred mig ur hans grepp. ”jag måste gå” utan att vänta på svar vände jag mig om och skyndade längst korridoren och bort från honom. Kunde jag ignorera honom tills veckan var slut? Ha, vem försöker jag lura... Han skulle aldrig låta det hända. Med en snyftning rundade jag hörnet och strök bort tårarna som lyckats rinna över med baksidan av min hand. 

 

 

Justins Perspektiv. 

Situationer är i vissa lägen indelade i rutor. Ruta ett, ruta två, ruta tre tills man tillslut när sista rutan. Lösningen. Det som är menat att få problem att försvinna. Igår var en sådan dag jag trodde att jag och Ariel nått den sista rutan - lösningen. Men när jag stod där i korridoren, ståendes ensam medan jag såg hennes hår dansa i vinden med hennes rörelse kände det som om jag var tillbaka på ruta ett ännu en gång. Problemet var färsk och oförståeligt. 

   ”Vad var det där?” utbrast Avan bakom mig. Frånvarande skakade jag på huvudet. ”eller snarare, vem var det där?” långsamt vände jag mig om för att se Avans korslagda armar och Alfredo samt Tylers frågande men förvånande uttryck. 

   ”Jag vet inte...” var det enda jag kunde få ur mig. Vad hände sedan jag såg henne imorse sedan frukost? Hur mycket kunde hända på en och en halvtimme? Mycket tydligen. Hennes ansikte tappade absolut all färg när våra blickar möttes att hon plötsligt såg sjuk ut. Det skrämde mig. Och tårarna, varför var dem där? Varför kände hon behovet att gråta? Över vad? 

   Med en suck skakade jag återigen på huvudet för att rensa tankarna. 

 

Väggarna runt ruta ett fortsatte att omringa mig ju längre veckan gick. Ariels beteende blev inte vettigare, snarare mer oroväckande. Hon kunde inte ens titta på mig utan att börja gråta innan hon tillslut fick ur sig att hon behövde gå och just nu fanns inget än oro i min kropp. Inga andra tankar än vad som var fel på henne. Hon åt som hon skulle men ändå lyckades hon se smalare ut än någonsin. Fick hon inte tillräckligt med sömn? 

   ”Mr. Bieber?” genast rycktes jag till verkligheten och såg att hela klassen var vänd mot mig, förvirrat såg jag upp för att se Mr. Trent med ena ögonbrynet höjt som om han förväntade sig ett svar. Fort skakade jag på huvudet. 

   ”Va? Vad?” frågade jag förvirrat. 

   ”Mår ni bra?” kontrade han och såg bekymrat på mig genom hans glasögon som satt på hans nästipp. Jag svalde och märkte först nu hur torr min hals var och försökte svälja igen. 

   ”Ja, jag-” fort harklade jag mig. ”ja... eller nej, skulle jag kunna få gå till skolsyster?” Mr. Trent endast såg på mig ett ögonblick innan han nickade och gick fram till hans kateder. Han skrev sin signatur på ett lapp innan han höjde den i luften, fort samlade jag ihop mina saker och gick fram mot honom för att ta emot den. Sekunder senare kunde jag andas lättare utanför klassrummet. Var det jag som börjat få för lite sömn? Mycket möjligt. Problemet med Ariel höll mig vaken om nätterna och jag började nu undra vad som var verklighet och en dröm då jag aldrig kommer ihåg när jag somnar eller vaknar. 

   Trött drog jag en hand genom håret medan jag gick bort mot hissarna för att ta den upp till mitt rum. Kanske jag kunde somna av ren utmattning. Frånvarande stod jag i hissen och lyssnade på den svaga musiken, lika alla andra hissar spelades låg klassisk musik i ett försök att underhålla oss medan vi åkte. Konstigt? Ja, jo det tycket jag också. 

   Med en enkel vridning av handleden låste jag upp dörren intill mitt rum och slängde ryggsäcken åt sidan innan jag stegade fram mot sängen och kollapsade uppe på den. Utan att bry mig om att bädda upp den eller ta av mig kläderna. Trött blinkade jag medan mina ögon låg på fönstret som vette ut mot havet. Solen stod högt på himlen och kastade kristaller i vattnet. Plötsligt ryckte en knackning mig till verkligheten, genast satte jag mig upp men gjorde ingen ansats till att faktiskt öppna den. Jag hade ingen ork att prata med någon. Så istället för att gå mot dörren gick jag mot garderoben och tryckte upp bokhyllan, den alltid kyliga temperaturen i gången blåste mot mig och jag välkomnade mörkret. Med handtaget som satt på insidan drog jag igen bokhyllan efter mig och sträckte mig efter snöret till lampan. 

   Det svaga skenet lös upp trappan och jag tog de kliv upp jag behövde för att komma till den lilla ingången. Vi hade sedan länge tillbaka inrett det lilla utrymmet, nu mera låg det några kuddar, en ficklampa samt lite annat nödvändigt. Trött sjönk jag ner på kuddarna och inom några sekunder somnade jag. 

 

Med ett ryck vaknade jag okänd tid senare, vad som fått mig att vakna var även det okänt men plötsligt satt jag käpp rätt upp i utrymmet under trappan. Svett rann längst mina tinningar och min bröstkorg hävdes och sänktes snabbt medan jag försökte lugna ner mig. På skakande ben tog jag mig ut till trappan och drog in ett djupt andetag innan jag släppte ut det. Drömmen var nu bortglömd men ändå var det något som skrämde mig till vettet. Men vad? 

   Min blick vandrade upp till Ariels dörr. Jag behövde gå till henne. Nu. Men varför? Jag valde dock att inte ifrågasätta mina instinkter alldeles för mycket utan gick istället uppför trappan och ställde mig framför hennes dörr. Under några sekunder stod jag och endast såg på handtaget innan min hand slöt sig runt det kalla stålet. Bokhyllan öppnade upp en glipa och jag la händerna på den maffiga stendörren och sköt upp den. Genast träffades jag av ljud jag fåtal gånger hört, ljud som fick det att krypa i kroppen och näsan att rynkas då jag mycket väl visste lukten som hörde ihop med de ljudet. 

   Med långsamma steg gick jag runt Ariels säng tills jag stod mittemot hennes badrum, dörren stod öppen och min blick landade på henne. Likt mig så rann svetten längst hennes ansikte, hennes likbleka ansikte och hopsjunkna kinder. Hon såg nästan döende ut. 

   ”Ariel?” 

 

 

Anonymt Perspektiv. 

Hon var för vacker. Alldeles för vacker för att nästan få leva på denna jord. Allt från hennes levande mörkbruna ögon till skrattgropen i hennes ena kind som trädde fram varje gång hon log till det klarröda håret som dansade vid vartenda rörelse hon gjorde. Hon var levande. Det fanns ingen som Ariel Madison. En blick och jag var fast. Jag älskade henne. Över allt annat. 

   En dag ska hon älska mig lika mycket tillbaka. En dag ska det bli vi två. En dag ska hon bli min. En dag kommer hon glömt allt om Justin Bieber och det fåniga de två kallar ett förhållande. Det är vi som kommer bli gamla tillsammans, vi två som kommer uppfostra våra barn tillsammans. Vi två. Hon och jag. 

 


 

ojojojojojojojojojoj! så Ariel kunde inte hålla sitt löfte till Justin... =/ vad tyckte ni om det? hennes skuldkänslor? Justins reaktion nu när han ser henne? 

men inte nog med det... det sista. vem kan det vara? vad är det som händer? lite läskig, huh?

VAD TYCKS? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! TACK FÖR ALLA PÅ SENASTE KAPITLET, DET BETYDER ALLT. ♥ PUSS&KRAM. ps. har inte läst genom det, orkar inte nu. ds


Skriven av: Frida

Superbra! Jag lovar att de är Tyler HAHAH ;)

2014-03-26 @ 21:49:36
Skriven av: Oline

Men herregud vill ju bara veta :o

2014-03-26 @ 21:55:47
Skriven av: Anonym

Tyler?

2014-03-26 @ 21:59:23
Skriven av: Elin

Så sjuukt bra!!!! Shit va läskigt slutet va, längtar grymt mkt till nästa kapitel

2014-03-26 @ 22:02:50
Skriven av: Wilma

Fattar inte du du kan få till det exakt varje gång! Älskar verkligen hur Justin är i denhär novellen. Gissar på att den läskiga personen är typ Taylor :)

2014-03-26 @ 22:22:31
Skriven av: Anonym

As braaa kapitel som vanligt.
Tror typ att det är Avan, eller taylor eller nån :D

2014-03-26 @ 22:23:26
Skriven av: Anonym

OMG i slutet 😱 vem kan det vara? 😨 sjukt bra

2014-03-27 @ 00:05:19
Skriven av: Anonym

Perfect👌

2014-03-27 @ 00:11:39
Skriven av: Anonym

Men nej va creepy i slutet O.O Så sjukt bra kapitel iaf som vanligt :) Längtar sönder tills nästaaaa

2014-03-27 @ 07:14:50
Skriven av: Michelle

Jag älskar det!!

2014-03-27 @ 11:58:31
Skriven av: Anonym

OH NO VEM VILL FÖRSTÖRA MELLAN VÄRLDENS BÄSTA PAR?! :O

2014-03-27 @ 14:43:13
Skriven av: Anonym

Omg vilket bra kapitel! Älskar hela slutrt

2014-03-27 @ 17:48:42
Skriven av: Anonym

Riktigt bra!!
Det sista..jag gissar på Tyler.. ;)

2014-03-27 @ 18:54:40
Skriven av: Anonym

Du är så jävla grym! Älskar det!!

2014-03-27 @ 19:32:08
Skriven av: Goda

Oh God. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Kapitlet var otroligt spännande och bra, enligt mig. Sen med det där slutet...inte okej. Du kan inte bara lämna det sådär utan att ge oss någon ledtråd alls.. verkligen inte okej. Tror att det är typ Tyler som blivit lite kär i Ariel, för det måste vara någon som vet om dem två,. Sedan är frågan om Tyler vet pm de två. Om inte så måste det vara någon annan, typ någon av Justins vänner.. Kanske typ Lil Za eller någonting sånt. Åhh, jag vet inte.. Men jag vill få reda på det.

2014-03-28 @ 16:35:57
URL: http://pelanyte.blogg.se
Skriven av: Emelie

åhh gud, jätte bra!!! :)
hoppas bara dom inte bråkar mer ! och tror att det var tyler i slutet haha :)

2014-03-28 @ 20:26:13
URL: http://storiesaboutjustinb.blogg.se
Skriven av: celebnovell

Sjukt bra (:

2014-03-29 @ 12:18:23
URL: http://celebnovell.blogg.se
Skriven av: celebnovell

Sjukt bra (:

2014-03-29 @ 12:18:26
URL: http://celebnovell.blogg.se
Skriven av: Mylifeascelebrity

Grymt!

2014-03-29 @ 17:12:28
URL: http://mylifeascelebrity.blogg.se/
Skriven av: Ylva

Jätte bra! Drammmmmmaaa:D

2014-03-30 @ 01:19:20

Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback