The Moon by Swell Season

"Justin, dags att vakna" sa någon och skakade min arm. Trött slog jag upp ögonen och såg mamma som log mjukt mot mig.

   "jaja, jag kommer" mumlade jag och vred bort huvudet, jag hörde hur hon skrattade innan hon försvann. Jag gled in i sömnen igen och vaknade senare utav att hela madrassen gungade och hoppade. Panikslaget slog jag upp ögonen och såg Hannah som studsade runt på madrassen, hon skrattade och sken som en sol. När hon såg att jag hade vaknat hoppade hon ner på rumpan och log mot mig.

   "frukost" sa hon bara och reste sig från sängen, lätt förvirrad såg jag efter henne och skakade roat på huvudet.

   "titta Justin Sömntutan är vaken!" ropade Kenny när jag kom nerför trappan, jag log och gnuggade mig i ena ögat som följdes av en gäsp. Jag hörde skratt från bordet och log något större. Jag slog mig ner vid bordet och sneglade mot Hannah som smått började tugga på sin ensamma macka.

†

Jag stod i studion och sjöng på "All I Want Is You", vi hade arbetat non-stop hela dagen. Gått fram och tillbaka mellan inspelningsbåset och studion för att få det bästa resultatet någonsin på låten. Personligen älskade jag den, den var otroligt mysig och en fin kärlekslåt för julen. Refrängen kom och jag tog i ifrån magstödet.

   "And I don't care if I don't get anything, all I need is you here right now

And I'm sorry if I hurt you, but I know that all I want is you this Christmas, this Christmas, this Christmas"

   "bra Justin" hördes det i högtalarna och jag log svagt. "kom ut så kan vi lyssna på det vi har hittills" jag nickade, tog av mig hörlurarna och gick ut. Jag kastade en blick på Hannah som satt och små pratade med Kenny. Jag suckade svagt. Varför vill hon inte prata med mig!?

   Jag satte mig vid mixer bordet och låten började, jag lyssnade på min röst som fyllde rummet. Det vi hade spelat in tog slut och jag fick en klapp på axel, jag såg upp på en glad Scooter.

   "skitbra Justin" sa han glatt och jag log stort mot honom.

   "tack" svarade jag. ”ska vi fortsätta?” frågade jag sedan när ingenting hände, Scooter nickade fort och jag reste på mig. Ännu en blick kastade jag bort mot Hannah, denna gång mötte hon min blick men så fort hon såg att jag såg mot henne tittade hon ner på sina fingrar som nervöst lekte med varandra.

   Jag kände hur jag suckade för tjugofjärde gången på bara några timmar. Jag gick in i inspelningsrummet igen och satte det svarta hörlurarna runt huvudet igen. Musiken började och jag gungade lite med kroppen.

   ”I just wanna know if you feel the same way, because I’m lonely baby

Want you to hold me baby and I’m sorry if I pushed you away

I just want you to know I miss you and I want you to stay

And I don't care if I don't get anything, all I need is you here right now

And I'm sorry if I hurt you, but I know that all I want is you this Christmas, this Christmas, this Christmas”

   Jag sjöng hela stycket medan jag hade blicken fastklistrad i Hannahs blågröna ögon. Hon såg ut att kämpa med att titta bort men misslyckades varje gång, jag såg hur hennes ögon tårades och en ensam tår rann nerför hennes kind. När jag väl tystnade ställde hon sig fort upp, sprang mot dörren och ryckte upp den och försvann. Fort slet jag av mig hörlurarna och sprang ut efter henne.

Hannahs Perspektiv.

   Jag tittade generat ner på mina händer efter att ha blivit ertappade att i stort sett ha stirrat på Justin, som innan jag hunnit reagera vänt ögonen mot mig. Jag hörde hur han gick vidare in i rummet efter att ha suckat svagt, varför suckade han för? Vad plågas han av? Inte kan det vara sorg över Selena? Det var ju han som lämnade henne, inte tvärtom.

    Musiken startades och jag lyssnade till de fina melodierna som fyllde rummet. Sedan började Justin sjunga, något blygt vände jag upp blicken och möttes av hans bruna ögon som tittade rakt in i mina. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte slita mig från honom. Jag hörde knappt vad han sjöng men jag visste att det var något vackert.

   Oh! Varför skulle jag behöva leva för att genomgå denna smärta? Hade jag inte varit med om tillräckligt? Tog det aldrig slut? Hur länge kommer jag orka med denna kvävande känsla? Tankarna om mitt livs värde kom återigen tillbaka med full kraft. Borde jag vara här?

   De senaste dagarna när jag hade varit fast kedjad med Justin så alla de tankarna flygit iväg med vinden. De hade försvunnit, jag hade känt mig hel och glad. Allt tack vare Justin. Men nu hade vi tappat kontakten, vi var vilsna och jag fasade för att jag aldrig skulle kunna hitta rätt väg igen. Musiken tog slut och jag väcktes ur min trans, fort ställde jag mig upp och märkte först då att en tår rann nerför min kind. Jag slet upp dörren och sprang.

   Jag visste inte vart, det enda jag visste var att jag sprang bort, bort från musiken, bort från smärtan, bort från Justin…

   Jag hade nu planlöst gått i timmar och tänkt, tänkt på precis allt, livet, kärleken, sorgen, smärtan, lyckan, vänskapen…

   Jag tittade upp och såg att jag hade kommit tillbaka till byggnaden där studion låg i, jag hade gått i en vidd cirkel runt hela området och tillslut kommit tillbaka. Jag suckade och bet mig i läppen när de envisa tårarna bildades i mina ögon igen och rann sakta nerför mina kinder.

   Alla människor som har ett liv, en mening i livet, ett öde satt just nu där inne och briljerade i vad de gjorde bäst. Justin var artisten, Pattie var den ansvarsfulla modern, Scooter var den framgångsrika. Jag själv var inte född till att bli något stort, jag var född som ett misstag. Mark hade rätt…

"...I wasn't born to be somebody..."

   Den otroliga smärtan i magen när de gick upp för mig att Mark, djävulen själv, hade haft rätt hela tiden. Rätt om mig, rätt om min existens, allt detta höll på att äta mig levande. Med ett jämmer sjönk jag ner på knä och grät, jag slog armarna om mig själv och sänkte överkroppen över mina knän och ner mot marken.

   Jag snyftade kraftigt och önskade att all smärta, sorg, plåga ville döda mig här och nu så jag kunde återförenas med min mamma i himlen och slippa verklighetens lidande. Att vara människa var för stort för mig, alla känslor var en för stor sten för mig att bära, jag var inte stark nog.

   Jag gled ner på marken och blev liggandes på sidan i fosterställning, kalla regn droppar träffade min hud och jag rös. Regnet tilltog och inom kort hade de börjat ösregna. Där i regnet låg jag och tittade på vattenpölen som låg någon meter ifrån mig och såg de eleganta cirklarna som skapades.

   Jag hörde hur jag halvhögt började sjunga på vaggvisan min mamma hade sjungit för mig när varit liten. De välbekanta orden kom felfritt ut ur min mun och hördes som en viskning i regnets ganska höga smattring. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre för varje minut och där på asfalten i spöregnet somnade Hannah Davids i hopp om att det var sista gången hon slöt ögonen.

och här tog Trust Issues slut! :) slutade inte speciellt bra för henne... kort liv. :/ hahhahah, nej jag skojjade bara! :P "Trust Issues" har faktiskt några x antal kapitel kvar . ;P

jaha... kapitelt blev inte långt alls. men ville i alla fall lägga ut ett. ska börja skriva på nästa nu ! :) vad tycks? KOMMENTERA! :)