Jag gick fram och tillbaka i det lilla rummet och drog panikslaget handen genom håret.

   ”Justin lugna ner dig. Hon klarar sig ska du se” sa mamma i ett försökt till att jag skulle sätta mig ner och koppla av. Hennes försök var lönlöst.

   ”jag kan inte! Hon har varit bort i flera timmar, hon kan inte lokalisera sig här och det har börjat spöregna. Tänk om hon tar livet av sig någon stans mitt i skogen och vi hittar aldrig hennes kropp. Eller så hittar hon inte skydd och fryser ihjäl och hade inga tankar om självmord!” sa jag med en desperat ton. De alla satt tysta som om de inte hade tänk över den möjligheten. Jag stönade och lämnade rummet.

   ”Justin!” ropade min mamma efter mig.

   ”låt honom gå Pattie, han behöver nog bara tid att lugna ner sig” hörde jag Kenny säga tröstande till henne. Jag gick längst korridoren och kom ner till lobbyn, jag tittade runt i den överdrivet stora foajén men såg inte en skymt utav Hannahs mörka hårsvall eller spinkiga kropp.

   Jag kände klumpen i halsen som alltid bildades strax före tårarna kom, jag försökte svälja bort den men den envisades med att bara bli större och jag var nu på bristningsgränsen tårar. Utan att tänka gick jag ut ur byggnaden och ut i det kalla regnet som haglade ner i backen, jag gick den lilla biten fram till vägen och hann redan då bli nästan dyngsur.

   Jag vände huvudet från sidan till sidan, från höger till vänster i hopp om att se henne komma gående eller något liknande. Jag behövde kisade för att se genom regnets täta droppar, jag tyckte jag kunde se något som låg på trottoaren en bit bort och jag skyndande mig fort dit och hoppades för allt jag var värd att det var Hannah som låg där på marken. Jag kom fram och såg till min lycka och fasa att det var Hannah som låg där, ihop krupen i fosterställning med armarna runt benen och slutna ögon.

   Fort knäböjde jag och bar upp henne i famnen, hennes kalla och blöta hud sände ilningar genom kroppen på mig och jag huttrade till. Jag gick bort mot dörren och såg samtidigt ner på hennes ansikte. Hennes läppar var läskigt blå, hennes kinder hade en djupröd ton och det bruna håret såg nu svart ut som natten och satte dessutom slickat mot hennes huvud.

   Hon såg ut som en docka från en mardröm. Jag nådde dörren och kom in i värmen, utan att bry mig om kvinnan i kassan som skrek efter mig om både det ena och det andra gick jag uppför trappan och bort mot studion. Jag kände hur vattnet rann nerför min kropp och jag lämnade antagligen en massa på golvet också. Jag fick upp dörren och kom in i rummet där alla nu satt och diskuterade, men de tittade upp när de hörde att dörren öppnades.

   ”jag hittade henne”

†

Jag satt nu vid ett badkar med en handduk och en filt runt axlarna, i badkaret låg Hannah och jag hade mina armar nerstuckna i vattnet och höll om hennes armar för att hon inte skulle sjunka under vatten ytan. Färgen i hennes ansikte hade kommit tillbaka och den blåa tonen på hennes läppar hade dämpats. Hon andades jämna andetag vilket var som en tröstande klapp på min axel.

   Jag la mitt huvud på min arm men var noga med att fortfarande ha ett fast grepp om Hannahs armar. Hannah jämrade sig i badkaret och jag såg genast upp, förväntansfullt tittade jag ner på hennes ansikte. Innan jag hann reagera satte hon sig upp och slet sig samtidigt ur mitt grepp, hon skrek och slog med armarna framför sig.

   ”nej, jag vill inte! Mamma hjälp!” skrek hon och jag såg chockat på henne, sedan ställde jag mig på knä vid badkarskanten. Jag tog tag i hennes armar och tvingade henne att se på mig.

   ”Hannah lugna dig” sa jag lugnt, hon tittade förvånat på mig och slutade kämpa.

   ”Justin?” frågade hon förvirrat, sedan såg hon ner på vattnet hon satt i. ”varför sitter jag i ett badkar? Vad hände med mamma? Vart är Mark?” frågade hon i stort sett samtidigt och började på nytt få panik. Hennes andning blev snabbare och hon började skvalpa runt i vattnet.

   ”Hannah!” sa jag högt för att tränga in genom hennes hysteri, hennes ögon rycktes ännu en gång mot mig och när hon såg mig i ögonen började hon gråta.

   ”jag är inte död eller hur?” snyftade hon fram.

   ”nej” svarade jag tröstande. ”jag hittade dig ute på gatan” jag släppte mitt grepp om hennes handleder och de föll ner i vattnet, uppgivet satt hon där och grät.

   ”varför dog jag inte” mumlade hon fram. Jag tittade förtvivlat på henne.

   Vad skulle jag svara på det? Hon hade miljoner anledningar till varför hon skulle vilja lämna livet. Miljoner anledningar som jag inte har något annat bra alternativ till. Ingen som var tillräckligt bra för att få henne att ändra sig. Att jag ville ha henne i livet brydde hon sig säkert inte det minsta om. Jag var väl som alla andra killar…

   ”därför det är inte meningen att du ska dö än” svarade jag istället. Hon tittade upp på mig med röda ögon och rynkad panna.

   ”men jag orkar inte längre, Justin. Jag orkar inte med alla känslor och tankar…” sa hon uppgivet och sjönk ihop mot kanten. Hon la trött huvudet på den kalla kanten och suckade. ”… som hotar att explodera och lämna mig lemlästad” mumlade hon sedan och slöt ögonen.

   Jag tvekade innan jag försiktigt smekte henne över kinden, fort öppnade hon ögon och jag tittade ömt in i hennes blågröna blick. ”vad hände med oss?” frågade jag bara, hon fick inte ur sig något svar utan öppnade och stängde bara munnen.

   ”vi brukade prata varje dag, jag saknar det” mumlade jag fram, hon enbart såg på mig men jag såg hur det bildades tårar i hennes ögon.

   ”jag kan inte” sa hon bara förtvivlat. Hon kan inte gilla mig…

   ”du kan inte?” frågade jag.

   ”jag orkar inte” sa hon bara och gav mig ännu ett sinnesförvirrande svar.

Hannahs Perspektiv.

   ”vi brukade prata varje dag, jag saknar det” mumlade Justin fram, jag tittade på hans sorgsna, bruna ögon och jag kände hur tårarna var på väg.

   ”jag kan inte” sa jag bara. Varför kände du inte likadant!? Varför? Du är den första killen jag någonsin har tyckt om, alla andra är bara smuts och äckliga. Varför skulle just du, som jag faktiskt kan acceptera och gilla inte tycka om mig tillbaka!?

   ”du kan inte?” frågade han. Ja, jag kan inte vara i närheten utav dig utan att jag rivs sönder inifrån. Jag kan inte prata med dig och låtsas att allt är som det brukar.

   ”jag orkar inte” svarade jag istället. Jag orkade inte bara inte…

†

Jag satt i min säng i Justins hus och tänkte. Jag borde berätta för honom och vad jag tycker, för att lätta mitt samvete och dessutom så känns det inte rätt att han inte vet. Även om han inte gillar mig på det sättet.

   Jag försökte samla mod till mig för att resa på mig och faktiskt söka efter Justin i huset. Men jag kände hur nerverna vred ihop sig och jag blev otroligt nervös. Skulle jag klara detta? Något jag aldrig sagt till en annan människa?

   Men en stor kraftansträngning ställde jag mig upp och började gå mot dörren, men hann inte långt för än Justin kom in genom dörren. Jag stelnade till och så gjorde även han. Vi stod och stirrade på varandra och jag svalde. Kom igen Hannah du klarar det här!

Justins Perspektiv.

   Justin, du borde berätta för henne! Hon kanske får ett annat perspektiv på saken då, hon kanske känner annorlunda efter ett tag… Bara berätta för henne, hon förtjänar att få veta!

   Jag reste mig från sängen och gick nerför trappan och ner till undervåningen. I vardagsrummet satt mamma och Kenny och såg på tv, jag gick tyst förbi och bort mot korridoren som ledde bort till Hannahs rum. Jag skymtade hennes dörr och svalde hårt. Nervositeten slog nu hårt mot mig och jag kände hur jag började darra något. Detta var alltid den jobbigaste delen, särskilt eftersom jag visste att jag inte skulle få något ”jag gillar dig också” tillbaka.

   Jag svalde återigen i hopp om att jag svalde bort nervositeten och gick in genom dörren. Jag stelnade till när Hannah var mycket närmre än vad jag trodde, hon hade nästan nått dörren när jag klev in. Hon stelnade till när hon såg mig och vi tittade länge på varandra, jag såg hur hon svalde och hon bet sig i läppen.

   ”jag måste få prata med dig” sa jag.

now they are goin' to have THE talk. :P hoppas ni gillade det... ehm... ska skriva på nästa nu. :)

vad tycks? KOMMENTERA! ♥