Rosor lades på den vita kistan och tårarna rann nerför mina kinder. Det var bara jag och mitt crew plus Selena och mamma som stod på kyrkogården tillsammans med en präst och såg kistan som sänktes ner i jorden. Snyftningar hördes och jag kramade mammas hand som låg i min.

   Prästen läste något som jag inte lyssnade på och jag slängde min ros ner på kistan som nu hade stannat nere på botten. Sedan utan att bry mig om de andra gick jag från platsen, jag stoppade händerna i fickorna och gick längst grusvägen mot utgången. Jag gick ut på vägen och bort från kyrkogården.

En månad senare

  Jag satt framför tv och nyheterna började, uttråkat lutade jag mig fram efter kontrollen men stelnade till i rörelsen när ett välbekant namn fångade mitt intresse.

   ”igår hittades en man, efter identifiering, vid namn Mark Davids brutalt mördad i en liten stuga norr om Atlanta. Mannen har fått flertal hugg mot kroppen och slag och sparkar mot både huvud och kropp. Man har hittat fingeravtryck från en ung tjej på handtaget till kniven och det visade sig vara Hannah Davids, dotter till mannen.

Hannah Davids begravdes dock för ca en månad sedan och man har misstankar om att Hannah kan ha handlat i vrede mot sin pappa och sedan tagit sitt eget liv” sa en man i kostym på tv-rutan, jag tog tag i smycket på halsbandet som jag nu bar runt halsen och log nöjt.

   Duktig flicka, han fick minsann vad han förtjänade…

80 år senare

  Jag låg på min dödsbädd och var redo för att sjunka in i. Jag hade levt mitt liv, fått ett underbart barn med min vackra fru, varit sångare så länge jag kunnat och levt livet till max. Men nu var jag redo för att dö, jag skulle följa efter min fru och få möta alla mina släktingar igen. Mamma, morfar, mormor… Monitorn bredvid mig i det lilla rummet på ålderdomshemmet pep en aning hakigt tillsammans med mitt hjärta.

   ”hej pappa” sa Helen svagt från dörröppningen. Jag tittade upp på henne och log. Hennes ljusbruna hår var uppsatt i en fin frisyr och hennes mörkblåa ögon såg bekymrat och sorgset på mig.

   ”jag kommer sakna dig Helen” sa jag till henne och log. Fort skyndade hon sig fram till min säng och kramade om mig i ett krampaktigt grepp, jag la mina rynkiga armar runt henne och log. Efter en stund släppte hon taget och satte sig i den ljusblåa stolen bredvid sängen, hon tog tag i min hand och kramade den hårt.

   ”lämna mig inte” sa hon och tårarna glänste i hennes ögon.

   ”alla kan inte leva för evigt gumman” sa jag till henne.

   ”men du är ju min hjälte, alla superhjältar lever för evigt” sa hon och en tår rann. Jag skrattade till och log tröstande mot henne.

   ”jag kommer alltid finnas hos dig, i ditt hjärta” sa jag.

†

Jag kände hur jag gled ur verkligenheten och in i en annan värld, en värld som inte tillhörde de levande. Jag såg ljuset som ropade mig till sig och jag gick villigt framåt, när jag gick genom ljuset tänkte jag tillbaka på mitt liv och tänkte på mina glansdagar som tonåring. Jag hade haft en annorlunda liv och jag ångrade inte en sekund utav det.

   Jag öppnade mina ögon och möttes av en stor grupp av människor, alla mina nära och kära stod där och väntade på mig. Jag tog ett steg fram och skymtade en röd sko, jag tittade förvånat ner på min kropp och såg att jag hade blivit mitt 17 – åriga jag igen. Jag med svarta jeans, röda supras, t-shirt och det bruna, alltid lika fixade håret som fick tonårstjejer att skrika. Jag log stort och såg upp på gruppen igen, glatt blev jag omringad av alla och jag kramade vad som kändes som tusen människor.

   Min mamma, Scooter, Usher, Kenny, Selena… Jag hade kramat den sista personen och en glipa bildades i gruppen och någon kom gående. Jag spärrade upp ögonen och kunde inte tro det, efter alla dessa år…

   Så kom Hannah gående mot mig med ett brett leende på läpparna och det mörka håret svajande bakom sig, hon kom fram till mig och gav mig en mjuk kram. ”jag har väntat på dig” viskade hon i mitt öra.