Man Down by Rihanna

Jag hörde hur han grejade med nycklar och fibblade vid något bord med papper, jag ställde mig med ryggen mot väggen och hörde sedan hans tunga fotsteg komma närmre. Jag drog upp kniven så jag såg den och bet mig i läppen. Hur skulle jag klara detta?

"would I be able to do it?"

   Jag såg Marks skepnad gå förbi mig i korridoren och jag såg även pistolen i hans hand, jag svalde innan jag tog sats och löp mot honom. Jag körde kniven rakt mellan skulderbladen på honom och han skrek rakt ut, han skrik var som glädjerus genom min kropp. Att jag hade orsakat honom smärta och inte tvärtom var som den ljuvligaste kyssen eller kramen du kunde få.

   Han sjönk ned på knä och försökte greppa tag i kniven med den satt utom räckhåll för hans feta armar och jag skrattade hånfullt åt hans patetiska försök. Jag gick runt honom och han andades häftigt, jag drog fort ur kniven ur hans rygg och han stönade högt igen. Jag sparkade över hans ansikte och han föll ner på golvet, ur såret sipprade blodet ner längs hans rygg och sedan ner på golvet.

   Jag sparkade gubben i hans mage och han kippade efter andan, jag sprakade igen och igen och igen och igen. Aldrig hade jag någonsin varit så positiv till att sparka på någon som ligger. Jag gav honom en sista spark innan jag tittade ner på den gamla gubben på golvet, hans högra ansiktshalva började bli blålila och jag log nöjt.

   ”hur känns det?” frågade jag och han stönade till svar. ”inte så skönt eller hur?” frågade jag igen och skrattade, jag fick ett till stön som svar.

   Jag gick fram till honom och snittade smidigt ett sår på hans överarm, han skrek till och tog sig om såret. Hans ansikte och ögon utstrålade smärta, smärta och inget annat. Inte ånger, inget dåligt samvete. Detta gjorde mig så förbannad att jag körde kniven hårt i sidan på honom.

   Han skrek som en plågad gris och jag drog ur kniven ur hans kropp, det röda blodet färgade knivens silvriga glans till en kladdig och sipprande vätska. Blodet hade runnit ner på min hand och ner över min tröjärm, men jag brydde mig inte det minsta.

   ”låt mig se lite ånger innan jag dödar dig Mark. Kom igen” sa jag till honom och nu tittade han skrämt upp på mig.

   ”du skulle inte” viskade han fram.

   ”ska vi slå vad?” frågade jag honom och log överlägset, han flämtade till.

   ”men jag är ju din pappa, din egen pappa i kött och blod” sa han desperat och jag kände hur det brände bakom ögonlocken. Hur vågade han!? Hur vågade han kalla sig själv pappa!? Hur vågade han vädja till mig på detta sätt, som om jag skulle skona honom efter allt han har gjort mot mig!

   ”du har aldrig varit och kommer aldrig vara min pappa. Aldrig någonsin, jag bryr mig om dig lika mycket som jag bryr mig om en död fluga” sa jag hårt och sammanbitet samtidigt som en tår rann nerför min ena kind. Jag torkade hastigt bort den med min handrygg. Jag såg hur hans blick flackade i panik, han visste att han inte kunde säga eller göra något som kunde ändra mitt beslut och han hade fullkomligt rätt.

   Fort och innan han reagera körde jag kniven strax under magen på honom och hoppades på att jag träffade så många organ som möjligt. Han skrek ännu en gång och nu var jag tacksam över att han hade hittat denna öde plats till hem. För här kunde ingen höra kan klagorop eller skrik på hjälp, för det var bara jag och han. Vi och skogen. Jag drog ut kniven och såg hur blodet pulserade kraftigt ur kroppen på honom, såg hur livet pulserade ur honom. Han stönade och la sin hand över blodet och såret men blodet trängde fort genom hans fingrar.

   ”du kommer att dö Mark, om du så vill eller inte” sa jag och körde kniven i bröstet på honom, han hamnade på rygg och blev liggande. Blodet hade nu bildat en stor cirkel runt hans kropp och jag drog ur kniven ur hans bröstkorg. Han kippade efter andan och jag förstod att jag hade punkterat hans ena lunga. Jag såg ner på hans patetiska uppenbarelse och han stirrade med blodsprängda ögon upp i taket.

   "du tycker det här gör ont, huh? Det här är bara hälften av all smärta som du har orsakat mig de senaste åren" sa jag.

   "bara döda mig" pressade han fram med rosslig stämma.

   "ledsen men så lätt kommer du inte undan. Jag lämnar dig här och låter dig förblöda, sakta men säkert" sa jag muntert och körde kniven för sista gången i Marks mage, hans skrik fyllde det tomma huset.

   "hejdå Mark" sa jag innan jag började gå mot dörren, jag öppnade den och ställde mig på den lilla verandan. Jag blickade ut över den lilla gräsplätten som nu var brun näst intill svart. På uppfarten stod Marks silvriga bil och ett tunt vitt täcke hade lagt sig på marken. Snö...

   Jag tittade upp på den gråa himlen och drog jackan tätare om mig. Jag skulle precis gå nerför den lilla trätrappan när en hög smäll hördes samtidigt som en stor smärta spred sig vid min mage att jag flämtade till. Jag föll ner på knä och såg ner på min mage, blod spred sig i en vidd liten cirkel på nedre delen av min mage. Bakom mig hörde jag något som släpptes till marken med ett brak sedan ett stön och sedan var allt tyst som i graven.

   Mark hade skjutit mig... igen. Denna gång allvarligare. Jag andades djupt in och försökte tänka, jag stapplade fort upp på fötterna och kom ner på det våta gräset. Fort lämnade jag det öde huset bakom mig och småsprang längst vägen. Varför hade jag behövt somna när vi kom hit första gången!? Hur ska jag komma till huvud vägen!?

   Efter vad som kändes som en evighet kom jag äntligen fram till en asfalterad väg, jag andades lättat ut. Jag tittade ner på min mage igen och såg att blodet hade spridit sig på en aning större area. Jag behöver hjälp...

Justins Perspektiv.

   Två och en halv vecka hade gått och fortfarande inga lugnande eller goda nyheter hade kommit. Jag satt i studion och lyssnade på en utav mina låtar och tänkte. Tänk om hon var död? Hur dog hon? Snabbt eller smärtfyllt? Eller levde hon och forsen av män bara fortsatte komma? Slogs hon för att slippa? Blev hon slagen?

   Tillsammans med dessa frågor dök en bild upp utav Hannah som låg i en säng, hon hade endast underkläder, en blålila kropp och blodet rann ur hennes mun. Jag rös kraftigt utav bilden och kände nästan för att kräkas. Nej, nej, nej... så kan det inte vara, så får det inte vara!

   Dörren öppnades och in kom Selena med ett svagt leende på läpparna, jag log tunt tillbaka mot henne. Hon hade faktiskt varit en väldigt bra och tröstande vän den senaste veckan, hon hade varit den Selena som jag hade förälskat mig i. Den Selena jag hade gillat så mycket.

   "vad gör du?" frågade hon mjukt.

   "tänker" sa jag svagt och snurrade lite på stolen jag satt i.

   "du kommer bli gammal i förtid så mycket som du tänker" sa hon och skrattade smått. Jag kunde inte förmå mig själv att skratta utan drog bara på munnen. "men vi ska åka hem nu Justin" sa hon sedan och sträckte ut handen mot mig. Jag tog tag i den och lät henne dra upp mig ur stolen, tillsammans gick vi ut ur rummet, längst korridoren och ner till lobbyn. Där stod mamma, Kenny, Scooter, Alfredo, Ryan och... morfar.

   "morfar?" frågade jag förvånat, han sken upp i ett glatt leende och sträckte ut armarna mot mig. Fort gick jag fram till honom och fick en utav hans trygga och varma kramar som jag alltid älskat.

   "hur mår du?" frågade han sedan bekymrat när vi hade släppt varandra. Jag suckade svagt och tittade ner mot golvet.

   "bra antar jag" svarade jag och jag såg hur han nickade.

   "de kommer hitta henne ska du se" sa han tröstande.

   "jag tror inte det" viskade jag och morfar tittade sorgset på mig.

   Bilen stannade framför huset och vi alla klev ur, som en stor grupp gick vi mot ytterdörren. De vuxna gick mot vardagsrummet men jag valde att gå upp till mitt rum. Även fast jag ville umgås med morfar nu när han var här så kämpade jag med att hålla ögonen uppe, jag var så trött.

   Jag gissade även på att jag inte var det roligaste sällskapet man kunde ha just nu. Jag la mig trött på min säng och slöt ögonen. Jag gled in i sömnen och drömde mig bort.

YEY! hon dödade Mark! :D men hon blev skjuten ... -.- vad tror ni händer nu?? vad tycks?? KOMMENTERA! :)

PS. ska skriva klar denna novell ikväll... blir kanske tre kapitel till, kanske två... så stay tuned! ♥