Elysium by Gladiator

 

 

Hannahs Perspektiv. 

   Jag stapplade fram på vägen och kände hur jag tappade mer och mer energi för varje steg jag tog. Såret vid min mage hade slutat blöda för en stund sedan men jag kände mig ändå trött och svag. Skulle jag klara mig fram? Tillbaka till honom?

   En bil körde förbi men stannade någon meter framför mig. Jag stannade mitt i steget och bilen backade bak mot mig. Förar fönstret vevades ner och en ung kvinna satt där.

   "hej vännen" sa hon glatt och jag drog för jackan för magen så hon inte skulle se såret. "är du vilse?" frågade hon vänligt och jag nickade tvekande. "vart ska du?" frågade hon.

   "Atlanta" viskade jag fram och hon sken upp i ett leende.

   "hoppa in, jag ska faktiskt köra genom där" sa hon och öppnade passagerardörren bredvid henne. Jag gick försiktigt runt bilens front och gled in i bilens säte. Jag drog igen dörren och bilen började rulla.

   Kvinnan försökte föra en konversation med mig och jag fick reda på att hon hette Alexandra, men när jag inte kom med några svar förutom nickningar eller skakningar av huvudet gav hon upp och fokuserade sig på vägen igen. Jag är på väg tillbaka!

 

 

   Jag hade somnat mot det svala fönstret och kände egentligen för att bara glida in i sömnen igen när jag vaknat upp, glida tillbaka till min dröm om mamma. Jag tittade ut genom fönstret och såg en svart skylt med gul text. "Welcome to Atlanta" stod det. Jag vände blicken mot Alexandra som log glatt när hon såg att jag var vaken.

   "god morgon eller ska jag säga god eftermiddag" sa hon och skrattade en kvittrande skratt. Jag log svagt mot henne och en tanke slog mig när jag tittade ut genom fönstret bredvid mig.

Jag hade ingen som helst aning om vilken adress Justin bodde på! Absolut ingen aning... Bilen körde vidare på gatan och jag kände ett obehag växa i magen, tänk om jag var på andra sidan av Atlanta från där han bodde!

 

 

   "stanna!" skrek jag rakt ut i bilen. Bilen tvärstannade mitt på vägen och det var tur att vi var ensamma på gatan.

   "vad är det?" frågade Alexandra förskräckt.

   "jag går gärna härifrån" svarade jag lugnt efter en stund och tittade ut på gatan som jag kände igen. Vi hade kört förbi den varje gång vi kört till studion. Det betyder att jag var hyfsat nära! Jag öppnade bildörren och klev ur, mina ben vek sig något och jag behövde gripa hårt om dörren för att inte segna ner till marken. Yrseln och illamåendet sköljde över mig och jag svalde. Jag mår inte bra, tänkte jag och tittade ner på min mage.

   "ojoj, mår du bra gumman?" frågade Alexandra bekymrat bakom mig. Jag svalde återigen och klistrade på ett leende.

   "jadå, lite snurrig bara" svarade jag och vände mig om mot henne. Hon log lättat tillbaka. "tack så mycket Alexandra, för skjutsen" sa jag sedan tacksamt men hon skakade bara på huvudet.

   "ingen orsak alls. Bara glad att få hjälpa någon" sa hon glatt. Jag tackade ändå en gång till innan jag stängde dörren och vinkade medan hon körde bort på vägen och rundade sedan hörnet. Då kunde jag inte hålla det inne längre utan kräktes en stor kasse med blod ner på den vita marken. Jag hostade som en galning när jag väl kunde andas, jag måste hitta honom!

 

 

   Mitt hår dansade i vinden och mina trötta ben bar mig framåt på vägen. Jag kände mig frusen och otroligt trött, jag hade kräkts två gånger till under de tjugo minuter jag hade gått sedan jag sagt hejdå till Alexandra. Jag kände hopplösheten skölja över mig och hotade med att pressa mig genom den snöbetäckta asfalten. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken och tårarna rann nerför mina kinder.

   Jag skulle aldrig hitta tillbaka! Jag snyftade till och stapplade framåt på den tomma vägen. Jag rundade ett gatuhörn och kom in på en gata med stora villor på varje sida, trött tittade jag på husen och såg längre fram på gatan en stor svart bil, över gatan höll en grupp med människor på att gå över mot den svarta bilen.

Jag fortsatte slappt trava vidare, mot gruppen för att sedan passera dem. En person i gruppen stannade och stirrade mot mitt håll och jag kisade. Men min blick hade blivit grumlig och jag kände mig luddig i hjärnan. Jag såg i alla fall att personen var en kille, en ung kille. Killen gick några steg mot mig och hans ansikte klarnade och mina ögonspärrads upp.

 

 

Justins Perspektiv.

   Någon skakade mig och jag rycktes ur min sömn, över mig stod morfar med ett leende. ”Justin, gubben. Vi tänkte äta ute ikväll så upp och hoppa” sa han, jag stönade svagt men satte mig upp i sängen. Jag gnuggade mig trött i ögonen och gäspade stort.

   Morfar skrattade åt mig samtidigt som jag reste mig upp ur sängen för att tillsammans med honom gå nerför trappan och ner till undervåning. Där stod resten beredda för att gå, jag tog på mig mina skor och gick tillsammans med dem ut genom dörren. Vi började gå mot den stora bilen och som alla andra gången slängde jag blicken fram och tillbaka längst gatan och hoppades varje gång på att Hannah skulle komma gående.

   Jag tittade åt höger sedan åt vänster, när något fångade min blick. Där till vänster i mitten av gatan gick en tjej med långsamma och trötta steg, hennes armar hängde slöt längst hennes kropp och det långa håret flög och lekte tillsammans med den kyliga vinden. Jag stelnade till och ett hopp tändes i mig, tänk om det var hon…

   De andra märkte inte att jag stannade och jag gick några steg i riktningen mot tjejen som verkade problem med att se mig. ”Justin?” hörde jag Selena fråga bakom mig samtidigt som jag flämtade när jag kunde se tjejens ansikte. Det var hon…

 

---

 

här var ett fint litet mellan kapitel innan det sista. nästa kapitel är alltså det sista o sen tänkte jag faktsiskt ha en epilog oxå. :) vad tycks?? KOMMENTERA! ♥