”Deztiny, det är till dig” sa hon och jag höjde förvånat på ögonbrynen.

   ”Till mig?” frågade jag och hon nickade.

   ”Det är Justin”

 

---

 

 

Justins Perspektiv.

”Nej, hon är hemma hos… åh, vad var det hon hette nu igen” Blue funderade en stund innan han lös upp i ett segerleende. ”jo! Angelica” Angelica visste jag vem det var och vart hon bodde tack vare att Ryan hade varit tillsammans med henne under några veckor i 3:an. Hoppas hon bor kvar…

   ”Tack så mycket, Blue” sa jag innan jag vände mig om och joggade mot bilen. Jag körde ut på vägen igen och rattade in mot staden igen, jag hade en plan.

   Jag skulle prata med henne, framföra mitt förslag, hoppas på att hon säger ja och sedan ta det som det kommer. Nervöst parkerade jag bilen på Angelicas uppfart, hon levde i en utav de finare husen i Stratford, och jag gick fram till hennes ytterdörr för att sedan trycka in pling klockan. Jag hörde duns nerför trappan innanför innan dörren öppnades och Angelica uppenbarade sig, hon gick från glad och frågande till förvånad och chockad.

   ”Hej Angelica” sa jag vänligt.

   ”Hej Justin” viskade hon nästan hörbart och jag log mjukt mot henne.

   ”Ehm… jag hörde att Deztiny var här, jag skulle behöva prata med henne” sa jag sedan och hon nickade svagt. ”vänta” fick hon fram innan hon försvann. Jag drog handen genom mitt hår och andades djupt in och ut, du klarar det Justin!

   ”Justin?” frågade Deztiny som nu stod undrande i dörröppningen, jag såg fort upp på henne och log.

   ”Hej” sa jag och hon log tillbaka. ”jag har något jag måste fråga” förklarade jag, hon nickade innan hon försiktigt stängde dörren bakom sig och gick sedan fram till mig. Hon lutade sig mot min bilsfront och riktade sedan sina blåa ögon mot mig,

   ”Vad har du på hjärtat?” frågade hon efter en stund då vi båda stått tysta.

   ”Jo… ehm…”

 

 

Deztinys Perspektiv.

”Jo… ehm…” nu var jag verkligen helt ovetande om vad det var han ville fråga.

   Men samtidigt var det inte det som jag hade min fokus på, det låg inte på att han hade åkt hit för att träffa mig eller på att han hade något viktigt att fråga som dessutom gjorde honom nervös. Hans läppar, hans läppar som särades varje gång han försökte börja på sin mening, hans läppar som såg så kyssvänliga ut just nu att jag bara ville slänga mig på honom låg min fulla fokus på.

   ”Okej” sa han tillslut och suckade lågt innan han verkade släppa sin nervositet och tog sedan ett steg fram så det nu var minimalt mellanrum mellan våra ansikten och kroppar. ”jag tänker bara säga det” Fängslad av hans plötsliga närhet och ögon som borrade sig in i mina stod jag stum och väntade på att han skulle fortsätta.

   ”Jag vill ta med dig bort från Stratford till LA, vill visa dig ett ställe som jag tror att du kommer uppskatta hemskt mycket och jag vill visa dig hur det är att vara med Justin Bieber, inte bara vanliga Justin” svamlade han på och jag kände hur lyckan steg inom mig. Han ville åka bort, men mig.

   Han tystnade och såg på mig, jag satt tyst ett tag och plågade honom lite med min fördröjning av svar. ”när åker vi?” frågade jag tillslut och han sken upp i ett stort leende.

   ”Så fort du har slutat skolan på fredag” svarade han och min glädje sjönk något då det bara var tisdag. Jag gav honom sedan en stor kram och jag kände hur han la armarna runt min rygg.

 

♦

 

”Nej, svaret är nej” argt såg jag på Sterling, Summer och Sunshine.

   ”Vad då, nej?” fräste jag.

   ”Du får inte åka, Deztiny” svarade Sterling. ”det är en för stor risk, vi kommer inte finnas där och jag har hört att paparazzis är väldigt ivriga vid att fota så kallade kändisar och ditt ansikte i tidningen kan göra det så här enkelt” sa han och knäppte med fingrarna. ”för Kaiorisoerna att hitta oss”

   ”Tror du inte att jag vet det? Tror du inte att jag kan ta hand om mig själv? Tror du inte att jag kommer vara försiktig?” fräste jag och fattade inte att de hade sådan dålig tillit gentemot mig.

   ”Deztiny, gumman vi försöker hålla dig, er alla, i säkerhet” försökte Summer försiktigt men det var försent för dem att vara vänliga och mjuka i tonen, jag var redan förbannad.

   ”Sluta! Bara sluta!” fräste jag. ”jag. Kan. Ta. Hand. Om. Själv” sa jag långsamt och tydligt. ”jag är inte fem år längre och jag vet vad försiktig är även om ni inte verkar tro det” avslutade jag och lämnade sedan köket, orkade inte med dem längre då de totalt fått mitt humör att sjunka till botten.

   Jag ville att Justin skulle komma hit och krama mig, tänkte jag medan jag tog mig upp till mitt rum. Jag gick fram till mitt fönster och såg ut på himlen som nu var helt orange och rosa, försiktigt öppnade jag det och slängde mig ut i luften. Jag flög in i skogen och lugnades av vinden i mitt hår och doften av skogen som fläktades i mitt ansikte, helgen skulle bli rolig.

Få vara tillsammans med Justin, bara vi två… när den tanken slog mig stannade jag direkt och ryttlade så jag blev hängande i luften. Bara han och jag… jag är inte dum, jag vet vad som brukar hända när två personer som fattar tycke för varandra åker tillsammans på en semester, ensamma. Långsamt började jag flyga inåt i skogen igen, planlöst. Du måste vara försiktig Deztiny! Om det leder till något sådant måste du vara stark nog att avbryta det i tid, du vill ju inte skrämma iväg honom genom att dina vingar helt plötsligt bara exploderar ur ryggen på dig. 

 

---

 

blev inte super duper långt, det blev ett mellankapitel o dessutom ville jag ge er ett kapitel då ni var så himla snälla att ge mig så många kommentarer! ni vet inte hur mycket jag uppskattar dem, they make my freakin' day! ;) vad tycks?? vad tror ni kommer hända i LA?? vart ska han ta henne?? KOMMENTERA! ♥