PREVIOUS:    Jag funderade en stund innan jag skrattade. ”har dem döpt din...?”

   Justin nickade med huvudet och skrattade generat. ”till!?” frågade jag nyfiket.

   ”Jerry” mumlade han fram och jag skrattade högt.

   ”Dina fans har humor” sa jag roat och han skrattade. 

”Tack för ikväll Justin, jag hade jättetrevligt verkligen” sa jag när vi väl var tillbaka vid min ytterdörr, middagen hade flytit på lugnt efter den lilla tjejen som så otroligt sött frågat efter en autograf. En helt annan sida av Justin kom fram när han hanterade den lilla tjejen, de strålande ögonen och breda leendet. 

   ”Det var så lite så, nöjet var helt på min sida” svarade han med ett leende.

   Jag lutade mig fram mot honom och han besvarade fort kramen, jag gav honom en kyss på kinden innan jag lutade mig tillbaka igen. Jag såg hur ett blygt leende spred sig på hans läppar och en svag rodnad lös på hans kinder, jag fnittrade svagt innan jag vände mig om för att öppna dörren.

   ”Wow, imponerande tatueringar” hörde jag han säga bakom mig, jag vände fort på huvudet och såg att hans blick var fastklistrad på min övre del av ryggen. Jag gav honom ett snett leende. ”varför har du skaffat sådana?” frågade han sedan nyfiket. Panikslaget tänkte jag på en förklaring, jo… du vet. Det här är egentligen mina vingar, men det är invecklade nu så det är därför de ser ut såhär. Nej! Såklart jag inte kunde säga det... tänk, tänk! 

   ”Jag vet inte... har alltid tyckt om änglar och när jag var liten ville jag till och med vara en” svarade jag och Justin såg roat på mig.

   ”Du lyckades” svarade han och blinkade med ena ögat innan han vände sig om och gick. Jag såg förvånat efter honom och skrattade samtidigt som jag skakade på huvudet innan jag öppnade ytterdörren och klev in i hallen.

   ”Jag är hemma igen!”

   ”Vi är inne i köket!” hörde jag Sunshine ropa tillbaka, med ett leende som säkert sträckte sig från öra till öra över ansiktet gick jag in i köket. Där runt bordet satt Sunshine, Summer och Sterling.

   ”Hur var det?” frågade Summer med ett moderligt leende och nyfikna ögon. Jag log brett mot henne. 

   ”Det var fantastiskt, vi hade jättetrevligt. Ett utav hans fans kom till och med fram till oss under middagen. Ni skulle ha sett hur snäll och gullig Justin var mot den lilla tjejen, hon var verkligen super söt” svarade jag medan jag satte mig ner på köksstolen bredvid Sunshine. Summer log uppriktigt mot mig medan Sunshine och Sterling såg en aning stela och ansträngda ut, med en misstänksam blick såg jag på dem.

   ”Vad är det?” frågade jag rakt på sak, Sunshine spärrade genast upp sina ögon i ett försök att se oskyldig ut men jag höjde på mitt ögonbryn vilket fick henne att sucka.

   ”Jag är lite oroad, det är allt” förklarade hon, jag såg fortfarande misstänksamt på henne vilket fick henne att ännu en gång sucka. ”han är en människa, Deztiny” fortsatte hon tillslut.

   ”Det vet jag väl” svarade jag.

   ”Har du… tänkt…” började Sunshine tveksamt och jag såg frågande på henne. ”på att ni aldrig kan ha ett förhållande. Ni… han är en människa, Deztiny. Det är en för stor risk” sa hon något osammanhängande, jag såg tyst på henne innan jag reste mig häftigt från stolen och lämnade köket.

   ”Deztiny!” hörde jag Sunshine ropa efter mig. Bla, bla, bla…

♦

Stockarna flög i en hög hastighet runt mig innan jag en och en skickade iväg dem mot pricktavlan som var placerad flera meter bort. Jag öppnade mina ögon för att se att alla hade träffat mål, jag reste mig från marken innan jag transporterade mig bort till tavlan där Sterling redan stod.

   ”Snyggt” kommenterade han med ett imponerat leende, jag ignorerade honom medan jag ryckte ut stockarna. ”Deztiny, du vet att vi bara tänker på ditt bästa och på alla de andras” sa han med en sorgsen röst.

   Jag vände mig mot honom. ”det är väl klart jag förstår” sa jag svagt. ”men det gör ont att tänka på…”

   ”Vad då? Att tänka på vad då?” frågade han oroligt men såg lättad ut över att jag pratade med honom.

   ”Tanken på att inte träffa honom igen eller att ens behöva säga till honom att vi inte kan träffas längre. Det vill jag inte, jag vill inte såra honom. Han betyder mycket för mig” svarade jag och såg upp på Sterling med stora, sorgsna ögon. Bara tankarna på att aldrig se honom igen fick mig mage att vridas och jag ville plötsligt hiva ur mig allt min mage innehöll. 

   Han såg forskande på mig. ”betyder han mycket för dig?” frågade han och jag nickade.

   ”Jag vet inte varför, han bara gör det. Det låter säkert helt galet på denna korta tid vi har känt varandra men jag… vill aldrig släppa honom. Första gången jag såg honom i garaget så var det nästan något bekant över honom, som om jag hade sett honom förut eller redan visste vem han var" jag kunde inte själv förstå bandet jag hade skapat med honom, men jag behövde honom. Jag ville ha honom hos mig. "han…” jag skrattade och skakade på huvudet. ”jag vet inte…”

   Sterling såg med stora ögon på mig under en stund och jag såg undrande tillbaka på honom, vad är fel? Innan jag hann fråga honom grep han häftigt tag i min handled för att sedan dra med mig bort mot huset. Förvirrat stapplade jag efter honom. 

   ”Sterling?” frågade jag oroligt men fick inget svar utan Sterling öppnade endast dörren och drog med mig in.

   ”Sunshine!” ropade han högt in i huset, fort uppenbarade sig Sunshine i dörröppningen. Hennes ansiktsuttryck gick från nyfiket till oroat när hon såg min förvirrade min och Sterlings allvarliga. 

   ”Vad är det?” frågade hon, bakom henne såg jag hur Thunder och Blue kom in i rummet för att se vad det var som påstod. Jag vände undrande blicken mot Sterling bredvid mig. Vad höll han på med? 

   ”Jag fasar över att det är som du trodde” sa han bara och jag blev omöjligt ännu mer förvirrad. Vad i hela friden babblade han om? 

   ”Vad? Vad menar vad? Vad trodde du?” frågade jag fort medan jag såg runt på mina familjemedlemmar.

   Sunshine såg på Sterling innan hon vände blicken mot mig. ”vi får väl testa och se” mumlade hon. Oroväckande såg jag på henne, vad pratar dem om? Vad menade hon? Vad skulle de testa? Vad var fel på mig? Vad hade hon trott? Vad hade hon inte berättat för mig?

"We'll have to test and see"

   ”Gillar du Justin?” frågade Sunshine, förvånat såg jag på henne. Varför…? Vad hade det här med saken att göra? Med rynkad pannan såg jag på henne medan hon endast såg förväntansfullt tillbaka på mig. 

   ”Ja” svarade jag tveksamt. ”men vad har-”

   ”Skulle du göra allt för honom?” avbröt hon mig med skarp stämma.

   ”Va? Varför-” började jag igen.

   ”Svara bara på frågan, Deztiny!” avbröt Sunshine återigen.

   ”Ja” svarade jag nu med lika hårda ögon som hon själv bar och la irriterat armarna i kors över bröstet. Vad var det här? Ett polisförhör? 

   ”Vad skulle du göra om han inte kände likadant tillbaka?” frågade hon sedan. Vad skulle jag göra? Det hade inte ens slagit mig? Tänk om han inte kände lika starkt som jag? Återigen vred sig min mage vid tanken. 

   ”Jag hade fortfarande velat vara hans vän” svarade jag. 

   ”Om han skulle få reda på vad du egentligen är och sedan inte skulle klara det och lämna, vad skulle du göra?” frågade hon och obehaget endast växte i min mage.

   ”Jag skulle låta honom gå, om det var det han ville” svarade jag nu lågt, jag kände mig plötsligt tom och sorgsen. Sunshine såg på mig med stora ögon innan hon fort vände sig mot Thunder och viskade något i hans öra. Jag följde Sunshine med blicken och såg hur hon vaksamt tittade på oss. Jag vände blicken mot Thunder som steg fram i rummet och såg en aning osäkert på mig.

   ”Slå mig” sa han och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen åt honom, vad pratade han om?

   ”Vad? Nej!” utbrast jag med en fnysning.

   ”Slå. Mig” upprepade han och boxade sig löst på sin käklinje.

   ”Men jag ville inte” svarade jag irriterat samtidigt som jag blev mer och mer förvirrad över vad de höll på med.

   ”Orkar du inte?” frågade han utmanande och höjde på ena ögonbrynet. Genast kände jag hur irritationen steg inom mig, han visste mycket väl hur provocerad jag blir när han höjer ögonbrynen på det där sättet mot mig. 

   ”Nej” svarade jag kort och bestämt med en morrning, han suckade innan han slängde en blick bak mot Sunshine som nickade innan hon snabbt gav Sterling en blick.

   ”Skulle du slå mig om jag hade slagit Justin?” frågade han och jag ryckte genast till. ”om jag hade skärt honom, slagit honom blo-” raseriet hade flammat upp inom mig likt en skogsbrand och jag slängde mig fort mot Thunder, dock hann jag inte långt då ett par starka armar slöts runt min midja och stoppade mig från att attackera. Jag slöt stillsamt ögonen och transporterade mig ur Sterlings grep, i nästa sekund tacklade jag Thunder så vi flög hårt in i väggen. Ledsen Summer för hålet i väggen. 

   ”Deztiny! DEZTINY!” hörde jag Sunshine skrika men det enda jag kunde tänka på var att slita Thunder i stycken. Mina knytnävar landade om och om igen i hans ansikte medan jag hörde det tillfredställnade knacket när hans ben bröts. Hans ord hade haft samma effekt som förra gången och inte för än någon skrek att Justin var okej slappnade jag av och reste mig från honom. Han knäckte med ett stön tillbaka sin brutna näsa och torkade bort blodet från sitt ansikte. Flåsande satte jag mig mot väggen och la mitt huvud i mina händer.

   ”Vad tror du?” hörde jag Sterling fråga.

   ”Vad är det ni pratar om!?” tjöt jag förtvivlat och kände hur jag nästan var på gränsen till tårar.

   ”För hennes del är det kört” jag såg fort upp, vad menade dem? Skulle jag dö?

hm... vad tror ni? vad är "kört"? ;) vad tycks!? KOMMENTERA! ♥