Between Heaven And Hell - Kapitel 7
PREVIOUS: ”Ingen orsak” svarade han.
”Vad kostade det här?” frågade jag sedan men han skakade fort på huvudet och viftade avfärdande med händerna.
”Det är gratis, du behöver inte ge mig något” insisterade han och jag försökte lirka en stund innan jag gav upp.
”Okej, men tack så mycket igen” sa jag innan jag gick bort till förardörren och gled smidigt in. Jag vred om nyckeln och kände mig iakttagen, jag lät blicken svepa och såg återigen tjejen stå i dörröppningen av garaget. Jag såg tillbaka på henne innan jag backade ut för att köra iväg.
Deztinys Perspektiv.
De tre killarna klev in i bilen och han mötte min blick en sista gång innan han backade ut från vår tomt och bilen körde iväg. ”Deztiny, mår du bra?” frågade Sterling oroat vid min sida, dock gav jag honom ingen uppmärksamhet utan följde endast bilen med blicken.
”Jaja” svarade jag frånvarande och viftade med handen, jag gick bort till dungen och i hoppet vecklade jag ut vingarna och flög upp i luften. Jag flög relativt lågt för att inte bli sedd men också för att hålla koll på bilen som körde där nere på vägen.
Den körde in mot staden och tillslut fick jag flyga ner i skogen igen för att springa den sista biten, bakom ett träd såg jag hur bilen körde in på en uppfart framför ett vit, rött tegelhus. Killarna klev ur och gick mot ytterdörren, han såg bekymrad där han gick bakom de två andra. Som om han tänkte mycket på något, något som gjorde honom förvirrad och fundersam då hans panna var rynkad. Försiktigt smög jag till baksidan och klättrade smidigt upp i ett träd, jag satte mig på en gren som var i lagom höjd för att kunna se in. De tre killarna kom in i köket och han gick fram till en kvinna som fort gav honom en kram och puss på kinden. Han nickade åt hennes frågor och log vänligt.
Jag la huvudet på sned och granskade hans ansikte återigen, han var vacker och hade den där busiga glimten i ögat. Han var säkert populär bland tonårstjejerna men fick säkert mycket hat från flertal killar. Men vad var det med honom som gjorde att jag så gärna bara ville gå in i det där huset och hälsa på honom? Vara med honom, lära känna honom? Då jag aldrig förr har känt samma behov av en annan mänsklig person…
Justins Perspektiv.
”Pappan verkade ju trevlig” sa Chaz efter en stunds bilåkande.
”Vad?” frågade jag förvirrat, hängde inte alls med i vad han pratade om.
”Ja, det där är familjen Hastings. Det var dem nya eleverna, fast jag kände dock inte igen killen under bilen eller killen som såg ut som ett berg av muskler” svarade Chaz och rös till lite då han säkert tänkte att han inte ville hamna i fight med någon så muskulös.
”Var det där dem nya eleverna?” frågade jag dumt.
”Ja, den blonda i platsstolen var Sunshine och tjejen med den svarta hår var Deztiny” berättade Chaz. ”men dem andra syntes inte till” jag stirrade på vägen och tänkte på henne.
”Deztiny…” mumlade jag fram och jag såg hur Chaz vände huvudet mot mig och skrattade.
”Oj oj, jag sa ju att de såg bra ut” skrattade han roat. ”jag tror dessutom att hon var förtjust i dig också eller så blev hon bara förvånad över det faktumet att Justin Bieber stod i hennes garage” fortsatte han och ryckte på axlarna. Jag kände hur modet sjönk av det sista han sa, det var säkert sant.
Hon var säkert en Belieber, det kunde förklara hennes stora ögon som inte verkade vilja bryta kontakten med mina. Jag körde in på mormor och morfars uppfart och stängde av motorn innan jag gick tillsammans med Chaz och Ryan upp till huset.
”Vi är tillbaka!” ropade jag in i huset när vi kom in i hallen. Vi klev ur skorna innan jag vi gick mot köket.
”Åh, där är ni!” ropade mormor lättat. Jag gick fram till mamma som såg mest oroad ut och gav henne en kram, hon besvarade kramen och placerade en puss på min kind. ”gick det bra?” frågade hon och jag nickade.
Jag satte mig på en stol bredvid henne och mormor var inte sen med att servera bullar och saft. Jag log mot henne och tackade, vi tog för oss av maten och jag gled återigen in i mina tankar. Jag vred huvudet mot fönstret som gick ut mot baksidan och såg på träden som började bli grönare ju närmre sommaren vi kom. Jag fokuserade blicken på ett utav träden då det såg ut som att det satt någon i det, jag skakade på huvudet och vände blicken mot det igen. Men vad jag trott varit en person visade sig vara min fantasi, hallucinerar jag?
Deztinys Perspektiv.
”… och det var så Napoleon förlorade i Waterloo” avslutade Mrs. Fitzpatrik sin föreläsning med. Jag gäspade stort och jag fick det onda ögat av den stränga kärringen med stora påsar under ögonen och råttfärgat hår. Jag himlade med ögonen och lutade mig bak i stolen, jag såg runt på de andra eleverna som såg lika engagerade utav att lyssna som jag var.
Några hade huvudena på bänken och sov säkert. I bänken bredvid oss, längst bak satt Ryan och Chaz och viskade lågt med varandra. Noga hade jag lyssnat efter vilka namn som var deras då de hade varit i vårt garage dagen innan, tillsammans med den tredje killen, han vars namn jag inte visste än. Skolklockan ringde och jag ställde mig fort upp.
”Sitt ner, ms Hastings” sa Mrs. Fitzpatrik fort och demonstrerade genom att sänka sin höjda arm. Jag suckade men satte mig ner bredvid Blue igen. "det är fortfarande 20 sekunder kvar av lektionen" fortsatte hon med ett leende. "jag måste också meddela att Mr. Larkin inte är närvarande idag vilket gör att ni slutar nu-” sa hon men hann inte längre då alla eleverna ställde sig upp och jublade, jag ställde mig lika fort upp och packade ihop mina saker. Tillsammans med Blue gick vi ut genom klassrumsdörren för att sedan skiljas åt till våra skåp, jag stelnade till i steget då jag såg killen stå lutad mot väggen mittemot dörren vi kom ut ur.
”Blue! Blue!” viskade jag frenetiskt.
”Vad? Ja?” frågade han förvirrat och vände sig mot mig med sina böcker i famnen.
”Låtsas retfullt knuffa till mig och skratta, som om vi syskon bråkar” viskade jag fort.
Han såg konstigt på mig med rynkad panna. ”vad? Nej, varför?” frågade han förvirrat.
”Bara gör det” viskade jag och fick behärska mig för att inte bli arg på honom.
”Ehm… okej” mumlade han och vi började skratta med varandra och snart puffade han mig så mina böcker och papper flög upp i luften och spred sig över golvet. Blue skrattade högt och flinade innan han studsade iväg till sitt skåp.
”Hämnden är ljuv!” ropade jag efter honom, jag sneglade hastigt på killen och precis som jag hade hoppats hade han böjt sig ner för att hjälpa mig med papperna och böckerna. Jag sträckte mig ut efter en bok och våra fingrar möttes då vi gått efter samma bok, genast rycktes min blick upp och jag mötte hans underbara, gyllenbruna ögon.
Hans ögon vidgades och han såg med stora ögon på mig. ”du” sa han lågt.
hm... nu ska de presenteras för varandra officiellt. hur tror ni det går? vad tycks? KOMMENTERA! ♥
