”Jag är okej” sa hon med en hes röst innan jag såg hur hennes ögon rullade bakåt i huvudet på henne och jag hann precis ta emot hennes överkropp innan den slog i marken. Förfärat såg jag ner på hennes medvetslösa kropp och tittade sedan på Blue som såg bekymrad ut. Men han såg inte på Deztiny utan först på bilen innan han såg upp på den nu mörka himlen.

Denna eviga väntan gjorde mig galen, mina ögon var blodsprängda och mitt hår stod i en enda oreda. Chaz, Ryan, Rick och några fler från skolan hade följt med som sällskap till sjukhuset där Deztiny hade tagits in för vård. Jag kände Chaz och Ryans oroade blickar på mig men valde att ignorera dem, jag visste inte själv varför jag reagerade såhär häftigt. Varför jag kände mig sjuk bara av att Deztiny mådde det minsta dåligt.

   Jag drog händerna otåligt genom mitt ostyriga hår och stönade trött, hela natten hade vi suttit och väntat på informationen som aldrig kom. Klockan började närma sig nio på morgonen och det ända vi sett var sjuksköterskor och doktorer som sprang mellan rummen för att hjälpa sina patienter.

   ”Hon kommer bli bra” sa Chaz lågt och la en hand på min axel i ett försök att lugna ner mig. Innan jag hann svara eller ge någon som helst reaktion frågade en kvinnoröst.

   ”Är ni vänner till Deztiny Hastings?”

   ”Ja!” nästan skrek jag och såg upp en sjuksköterska som hade blå kläder och vit rock. Kvinnan gav mig ett mjukt, nästan roat, leende.

   ”Deztiny har tagits hem utav sina föräldrar, de insisterade på att vårda henne själva. Ni behöver inte oroa er, hon kommer klara sig” jag såg undrande på kvinnan då hennes röst lät mekanisk och entonigt, som att det inte var hon som sa det på riktigt. Hon gav oss ett sista leende innan hon gick, chockat såg jag efter henne. Vaddå tagit hem henne!? Jag reste mig hastigt från den hårda stolen i väntsalen och vände mig om för att se på mina vänner som såg lika förvirrade ut som jag kände mig.

   ”Vaddå tagit hem henne?” frågade Ryan och upprepade exakt min tanke. ”hon behöver ju sjukhusvård” fortsatte han förvirrat, jag kände hur musten gick ur mig och hela kroppen blev slapp.

   ”Men herregud, vad är det med dig?” frågade Chaz förfärat och ställde sig fort upp för att ge mig stöd.

   ”Jag vet inte, jag vet inte varför jag reagerar såhär, jag…” svamlade jag oförstående.

   Jag hade verkligen ingen bra förklaring till mitt eget beteende, brydde jag mig så mycket om henne att jag själv blev sjuk? På den här korta tiden av bekantskap? Jag visste knappt en sak om henne, det ända jag visste var hennes namn, Deztiny Hastings. Att hon har en massa syskon och lever bredvid en verkstad mitt ute i ingenstans. Varför reagerade jag såhär starkt över någon som jag knappt känner? Vad var det med henne som ändrade hela mig?

   ”Okej, han behöver hem för att sova tror jag” sa Chaz till Ryan och de ledde ut mig till bilen, jag tackade Gud för att det inte fanns några paparazzis i närheten då detta hade skapat stora rubriker i tidningarna. Stora, onödiga rubriker som jag skulle få mycket skit för. Vad är det med mig? var min sista tanke innan jag kollapsade i bilens mjuka säten.

Deztinys Perspektiv. 

Jag stönade och öppnade försiktigt mina ögon för att se ut i becksvart mörker. Jag kände en aning panikslaget med händerna runt omkring mig för att försöka lokalisera mig. Mina fingertoppar mötte mjukt tyg och jag rullade försiktigt runt, jag drog in luft genom näsan och kände den välbekanta doften av aska och gammalt trä. Mitt rum, fastslog jag och la mig lugnt ner bland kuddarna igen. Lika fort som jag lagt mig ner satte jag mig käpprätt upp igen när minnet varför jag låg här spelades upp i mitt huvud. Vad trodde alla? Vad hade de använt för ursäkt?

   Hur kom jag hit? Hur tog Justin det? Justin!? Vad trodde han? Hur mådde han? Var han ens orolig? Återigen la jag mig ner mot kuddarna och tänkte. Vad var det med honom som gjorde mig så hysterisk, glad och lycklig? Som gjorde att jag drogs till honom? Vad är det som händer med mig? Var vi ens vänner? Ville han vara min vän? 

   Han har kommit in i mitt liv så plötsligt men ändå kändes det som att jag hade känt honom i evigheter… Även fast jag visste så lite om honom, det jag visste var att han hette Justin Bieber, bor i Stratford och hans vänner är Chaz och Ryan. Mer fanns inte… Hur kunde jag dras till någon så totalt okänd? Vad är det med mig?

♦

”Deztiny, du har besök!” ropade Summer från andra våningen och jag såg förväntansfullt och hoppades med varenda nerv i hela kroppen att Justins bruna hår och underbara ögon skulle uppenbara sig vid luckan. Min önskan gick i uppfyllelse då Justin steg upp i rummet, imponerat såg han runt i mitt rum. Såg på den öppna spisen, de låga fönsterna och takbjälkarna i taket innan han tillslut mötte min blick. Ett stort leende spred sig på hans läppar och det kändes som om fjärilar flög vilt runt i min mage. Som jag sa, vad är det med mig?

   ”Hej!” sa jag glatt, lite för glatt kanske för Justin skrattade innan han gick mot min säng som jag spenderat de senaste dagarna i då jag inte fick tillåtelse att lämna den. Men det gjorde inget för mig, för det betydde att jag slapp gå till skolan vilket jag inte tackade nej till.

   ”Hej, hur mår du?” frågade han och fick en oroad blick.

   ”Jag mår bra, sluta oroa dig” sa jag fort och sträckte ut min hand för att släta ut hans rynkade panna. Han skrattade, jag log roat och lutade mig tillbaka igen. ”varför är inte du i skolan?” frågade jag sedan förvirrat, jag hade aldrig sett honom i skolan…

   ”Därför jag har sommarlov, ungefär” svarade han.

   ”Vad? Varför går du inte i skolan?” frågade jag och var ännu mer förvirrad.

   ”Jag har en egen lärare som reser med mig, men nu har jag sommarlov” han ryckte vardagligt på axlarna, min frågande blick måste sett roande ut för han skrattade innan han såg på mig. ”du har verkligen ingen aning om vem jag är eller hur?” frågade han.

   ”Nej, borde jag det?” frågade jag fundersamt och han skrattade igen innan han såg min min och tystnade. Han harklade sig en gång och han log vänligt.

   ”Ehm… ledsen, men jag har faktiskt aldrig mött någon som aldrig hört vad jag gör eller vet vem jag är” förklarade han med en något generad min.

   ”Är det en dålig grej?” frågade jag genast oroat och rynkade sorgset ihop pannan, men Justin skakade fort på huvudet.

   ”Nej, nej! Det är skönt” försäkrade han och log vänligt.

   ”Så… Justin Bieber, som jag borde känna till, skulle du vilja upplysa mig i vad jag har missat?” frågade jag busigt och han skrattade.

   ”Med nöje” svarade han glatt. ”jag är en världskänd musiker” började han och såg sedan på mig.

   ”Du är seriös!” utbrast jag efter en stund med ett skratt och såg chockerat på honom, först hade jag varit tveksam och trott att han försökt vara rolig eller imponera men när jag inte såg någon som helst tecken till lögn förbluffades jag av hans ord.

   ”Ja, har varit i sådär 3 till 4 år” svarade han med ett brett leende.

   ”Wow, berätta!” uppmanade jag nyfiket och han skrattade åt mig.

Hela eftermiddagen satt vi i min säng och jag lyssnade med stora ögon och hängande haka på hans historia om sitt liv som tagit en sådan hel vändning i sådan ung ålder. Hur han exploderade som ett världsfenomen inom musik, den enorma fanbasen han byggt upp och det han lyckats ådstakomma i livet. Det var häpnadsväckande att lyssna på. 

   ”Wow” andades jag när han var klar och han nickade med ett snett leende.

   ”Ibland önskar jag dock att jag var samma gamla Justin som spelade fotboll, hockey och basket på fritiden men samtidigt älskar jag det jag gör. Musiken, glädjen och fansen” jag nickade och hade fortfarande mina ögon uppspärrade, Justin kastade en blick på mig men såg lika snabbt tillbaka när han såg mina ögon. Han skrattade åt min min och jag ryckte fort till och samlade mig.

   ”Det kunde jag inte tro” sa jag imponerat.

   ”Inte jag heller, kan fortfarande inte tro att jag har fått chansen att leva min dröm”

   ”Men jag vill höra något” insisterade jag sedan ivrigt och såg på honom som om han skulle haft en gitarr i fickan eller liknande, han skrattade men tog upp sin vita iPhone.

Boyfriend by Justin Bieber

   Han klickade på den en stund innan introt till en utav hans låtar kom ut genom högtalaren, en djup och sexig version utav Justins röst började messa en text. Texten handlade om att om han var min pojkvän skulle han aldrig låta mig gå och behandla mig som det jag förtjänade i stort sett. Låten led mot sitt slut och jag såg imponerat på telefonen.

   ”Wow, jag älskade den och tack för informationen” fnittrade jag och blinkade mot honom. Han såg på mig innan det verkade gå upp för honom vad jag syftade på och han skrattade glatt.

"Ledsen, men jag måste hem nu” sa Justin dystert efter ännu några timmar av pratande, han hade varit nyfiken på min bakgrund och jag hade hållit mig någorlunda till sanningen. Jag hade berättat allt men lämnat ute det faktumet att jag hade vingar och andra krafter som gjorde mig speciell. Jag såg sorgset tillbaka på honom och reste på mig från sängen. Jag följde med honom ner till hallen, han tog ett steg utanför dörren innan han vände sig mot mig. En något pinsam tystnad spred sig innan jag valde att snabbt döda den.

   ”Så eftersom Mr. Popstjärna inte går i skolan” sa jag och han skrattade. ”tycker jag att du kan komma hit imorgon igen för att jag inte ska dö av uttråka”

   ”klart jag kommer, vill helst inte att du ska dö” svarade han med ett leende, jag log tillbaka innan jag böjde mig fram för att ge honom en hejdå-kram, han besvarade kramen och för ett ögonblick andades jag in doften av hans tvättmedel blandat med herrparfym. Fjärilarna blev återigen vilda och galna i min mage, han släppte mig och gick sedan med en vink bort mot sin svarta bil.

   Jag stod kvar i dörröppningen tills jag inte såg hans bil längre, med ett drömmande leende gick jag genom hallen och bort mot köket för att ta mig något att äta. Jag kom in i köket och såg till min förvåning att alla i hela familjen var samlade, de såg på mig med roade minner.

   ”Vad?” frågade jag oskyldigt och slog ut med armarna.

mysig dag för dem! ♥ hahahah, vad tror ni familjen säger nu då? ;)

KOMMENTERA GULLEGRISAR! små kultingar är ni, ehm... okej, nu e det inte ens gulligt eller roligt längre... aja, kommentera bara. ;P