Förvånat släppte jag henne då mina armar mött något annat än bar hud, hon såg undrande på mig och jag gav henne fort ett lugnande leende. Hon tog tag i min hand och drog sedan bort mig mot dem andra. Jag såg undrande på hennes rygg, vad var det jag hade känt? För det var definitivt inte hud, det hade känts mjukt och lent. Påminde lite om fjädrar… Jag ryckte på axlarna, det var säkert bara hennes hår.

Med hackande tänder och russin hud sprang jag upp till min väska för att snabbt dra fram min handduk och linda den runt kroppen, jag andades lättat ut när det genast blev varmare. Runt två timmar hade vi spenderat i vattnet, i alla fall jag och Deztiny, haft roligt med varandra.

   De andra eleverna hade gått upp mycket tidigare för att spela volleyboll eller ta vara på solen som sken högt uppe på himlen. Mr. Berkeley stod nu borta vid grillen och grillade hamburgarna, doften av mat fick min mage att kurra högt. Jag lät min blick svepa över sjön som nu låg stilla och livlös, vid strandkanten stod Blue och tvättade något i det grunda vattnet. Han sträckte sedan på ryggen och jag stirrade förvånat på hans rygg, vad är detta? På samma sätt som Deztiny hade Blue ett par vingtatueringar på ryggen, han hade dock något större än hennes. Varför har han också ett par? Var det en syskon grej eller?

   ”Varför ser du så fundersamt ut?” jag ryckte häftigt till och Deztiny skrattade. ”dagdrömmer ofta va?”

   Jag skrattade generat som svar. ”nej, jag stod och tittade på din bror och märkte att ni har likadana tatueringar” erkände jag och såg på henne. För ett ögonblick tyckte jag att hennes ögon fylldes av panik innan hon såg roat på mig. ”är det en syskon grej eller?” frågade jag när det inte kom något gensvar från henne.

   ”Faktiskt en familjegrej” svarade hon och jag såg förvånat på henne.

   ”Har alla i er familj vingar på ryggen?” frågade jag och hon nickade glatt. ”varför?” hon ryckte på axlarna.

   ”Jag vet faktiskt inte, fint” svarade hon och log mot mig, jag nickade svagt och såg bort mot hennes bror igen men fann platsen tom.

Deztinys Perspektiv.

Att trycka i sig en hamburgare var svårare än jag trodde, grönsakerna och det grillade köttet smakade ruttet och brödet mögligt. Men med ett leende på läpparna lyckades jag tugga och svälja ner allt, Blue som hade suttit bredvid mig hade många gånger skickat mig plågade minner.

   Jag satt nu tyst och såg in i elden som dansade i mitten av ringen som vi skapat, eleverna runt om skrattade och pratade högt med varandra. Jag log mot flammorna som skapade olika former och figurer efter mina bestämmelser, vad skulle jag göra utan eld? Värmen den utstrålade, makten den gav mig.

   ”Vem är det nu som dagdrömmer?” Justins röst viskade i mitt öra och hans andetag skapade gåshud på min hals. Jag skrattade smått och vände huvudet mot honom, hans ansikte var mycket närmre än jag förväntat och svaret fastnade i min hals. Jag såg in i hans fängslande, hasselnötsbruna ögon och önskade att jag kunde luta mig fram för att känna hans läppar mot mina för första gången.

   ”Oh! Kärlek på gång där borta” skratt spred sig och jag såg förvånat runt på mina klasskamrater, utropet hade kommit från Chaz som stod upp utanför ringen och han hans finger och retsamma blick pekade på mig och Justin.

   Jag kände hur det hettade i ansiktet över hans ord och den plötsliga uppmärksamheten vi fick. Justin skrattade generat bredvid mig, återigen vände jag ansiktet mot hans och log. Så småningom återgick de andra till sitt och vi blev sittande i tystnad, jag såg förvånat ner på min hand då en annan tog tag i den. Justin flätade samman våra fingrar och kramade åt.

   Jag kastade en blick upp på hans ansikte som var vänt mot elden och ett snett leende spred sig på hans läppar, jag såg ner på våra händer igen och kände hur lyckan spred sig i maggropen. Jag kramade tillbaka och riktade blicken mot elden igen som brann mer än någonsin tillsammans med min glädje.

Justins Perspektiv.

”Oh! Kärlek på gång där borta” Chaz kommentar ekade i mitt huvud och verkade inte vilja lämna min hjärna. Kommentaren hade fått mig både fundersam medan samtidigt lycklig. Vad kände Deztiny? Var hon lika galet förälskade i mig som jag var i henne? Det hade varit min slutsats efter alla olika slags reaktioner och känslor när det kom till henne, det var inte vänskap det var något så mycket starkare. Allt hos henne fick mig bara mer och mer på fall.

   Jag hade aldrig mött någon som henne förut, hon var speciell. På ett sätt jag inte riktigt klurat ut än, men något var det. Jag sneglade försiktigt på henne, hon satt och pratade tyst med sin bror bredvid sig. Skenet från elden fick hennes otroligt blå ögon att lysa klart, hennes svarta hår att glöda mystiskt och hennes hud att se snyggt gyllenbrun. Min blick gled ner till hennes läppar som rörde sig tillsammans med orden som kom ur hennes mun, de fylliga läpparna som jag bara ville kyssa.

   Men inte kunde. Jag ville inte förstöra vänskapen mellan oss om det visade sig att hon inte alls var intresserad av att ta vår vänskap till nästa nivå. Jag ville behålla henne i mitt liv, ha kvar den avslappnade vänskapen. Inte få en pinsam och spänd bekantskap. Återigen såg jag på hennes läppar som nu var utdragna i ett leende, jag kände hur behovet efter henne skrek i min kropp och jag fick anstränga mig hårt för att sitta kvar på min plats bredvid henne.

   Var det helt omöjligt att hon gillade mig tillbaka? Att det var helt otänkbart? Hon vände sina ögon mot mina och jag såg in i dem som för att leta efter svaret i dem. De utstrålade som vanligt värme och glädje, nu mer än någonsin strålade dem lycka. Vart den här lyckan ifrån? Vad orsakades den av? Av något någon sa? Mig? Jag lät tanken komma upp och kände hur hela jag önskade att det var sant.

   Var det helt omöjligt att hon gillade mig tillbaka? Upprepade jag för mig själv. Jag menar, hon har gått ut på en date med mig, gett mig en kyss på kinden och nästan visat sig naken inför mig. Det måste ju ha betytt något? Eller var det bara ett tecken på att hon litade på mig? Att hon såg mig som en sådan bra vän att det inte var ett bekymmer?

   Deztiny reste sig från platsen bredvid mig och släppte samtidigt min hand, den kändes genast kall och ensam utan hennes. Hon gav mig ett leende innan hon gick bort mot sin väska som låg ensam borta i sanden, jag såg efter henne och reste mig sedan för att ta tillfället i akt att prata med henne.

   ”Deztiny?” frågade jag försiktigt när jag kom fram till henne, hon sträckte genast på ryggen från sin framböjda position och såg glatt men frågande på mig.

   ”Ja?”

   ”Jo… jag…” började jag nervöst.

   ”Justin!?” ropet fick mig att häftigt rycka till och vände mig om, bort vid elden stod Chaz uppe på en utav stockarna. ”dags att åka!” ropade han sedan när han såg att han hade min uppmärksamhet.

   ”Okej, jag kommer!” ropade jag tillbaka innan jag besviket vände mig om mot Deztiny som nu hade plockat ihop sina saker och satt sin väska på axeln. Tillsammans gick vi bort mot elden som de börjat släcka, alla elever började samla ihop sina saker och packa ihop för att dra sig hemåt, jag gick dyster fram till min väska. Jag kramade Deztiny hejdå och ännu ett ”vi ses” fick jag från henne, jag log tillbaka och gick sedan tillsammans med Chaz och resten tillbaka mot stigen. Fuck this! Jag släppte väskan på marken och vände på klacken.

   ”Justin?” frågade Chaz undrande.

   ”Deztiny!?” ropade jag och jag såg hur hennes bror och hon stannade. Hon såg undrande och förvånat på mig då jag småsprang fram till henne.

   ”Va-” hann hon säga innan jag lagt mina händer på hennes kinder och dragit hennes ansikte intill mitt. Jag pressade mina läppar mot hennes och jag kände hur hon stelnade till i mitt grepp. 

NU HÄNDER DET GREJER!!!! :OOOOOO  hur tror ni Deztiny reagerar? klassen? Blue? ooookej, varför skulle deras åsikter betyda ngt? haha, men i alla fall, vad tycks!? KOMMENTERA!