PREVIOUS:   ”Det är ju inte jag som har blivit kysst, så varför skulle jag bry mig?” frågade hon och försvann, jag skrattade och skakade på huvudet. ”typiskt Harmony” mumlade jag.

   ”Men berätta nu då” sa Sunshine otåligt och såg på mig.

   ”Det är inte mycket till historia” förvarnade jag och Sunshine såg trött på mig, jag kunde nästan höra hur hon skrek ”och!?” i sin hjärna. ”okej, vi satt där runt elden och hade roligt, Justin såg ovanligt bekymrad ut hela kvällen. Jag antar nu att han försökte bestämma sig om han skulle kyssa mig eller inte…” sa jag roat och de andra skrattade. ”men i alla fall, vi hade sagt hejdå men jag och Blue hann inte gå lågt för än han ropade på mig. Han kom springande och sedan… kysste han mig” avslutade jag och kände återigen hur jag rodnade. 

Förvånat tog jag emot mina klasskamraters high fives och hejarop i klassrummet eller i korridorerna nästa morgon. Det kunde vara rop som ”bra jobbat, Deztiny!” eller ”Bieber och Hastings sitter i ett träd…” alla hade fått mig att antingen le tillbaka eller skratta åt deras humor.

   ”Är ni ett par nu?” Angelica såg med sina stora blå och extremt nyfikna ögon på mig och väntade exstatiskt efter ett svar.

   ”Ehm…” frågan fick mig både tveksam och fundersam. Jag vet inte… för mig var det självklart men det kanske inte funkade på samma sätt för människor. Till min lycka kom en annan fråga kastandes mot mig.

   ”Men är han bra på att kyssas då? Jag har hört att han är ganska usel” Estelle tog sig fundersamt om hakan innan hon såg på mig. Jag skrattade roat åt hennes fråga.

   ”Då har du hört fel eller så har det skapats fel rykten” svarade jag undvikande men samtidigt något avslöjande och tjejerna fnittrade hysteriskt runt mig.

   ”Okej, tjejer! Splittra er och sätt er på era platser!” Mrs. Fitzpatricks gnälliga stämma ekade i klassrummet och fick tjejerna att snabbt sätta sig på sina platser då man helst inte ville gräla med Mrs. Fitzpatrick.  ”okej, barn. Idag…” bla bla bla, idag kommer du dö av uttråka Deztiny.

”Hej Deztiny!” jag såg förvånat upp från min bok som jag precis var på väg att lägga in i skåpet efter den odrägligt långa timmen med Mrs. Fitzpatrick. Hon hade babblat stup i ett och det hade slutat med att halva klassen somnade av hennes messade röst och resten antingen höll på med sina telefoner eller på något annat sätt roade sig. Angelica tillsammans med hennes bästa vänner Helena och Ninni kom med glada leende fram till mig och jag såg frågande på Angelica som hade ropat.

   ”Ja?” frågade jag nyfiket när de kom fram och väntade mig ännu en fråga om Justin.

   ”Jag eller vi” sa hon och såg menande på Helena och Ninni bredvid sig. ”undrade om du skulle vilja följa med oss hem efter skolan, hem till mig. Vi tänkte se på film och ha lite roligt?” frågade hon och jag såg chockat på henne. Var hon seriös? Ville hon att jag skulle följa med dem hem? ”så vad säger du?” frågade hon tveksamt efter ett tag, jag ryckte till och log genast glatt.

   ”Visst, okej” svarade jag och de log lika glatt tillbaka.

   ”Roligt! Vi ses ute på skolgården efter sista lektionen då?” frågade hon och jag nickade.

   ”Då ses vi senare” de gav mig en varsin liten vink och jag kände hur leendet på mina läppar sträckte sig större och större.

   ”Oj, vad har gjort dig så glad? Nej, låt mig gissa. Justin skickade ett sms till dig” jag himlade med ögonen innan jag vände på huvudet för att se på Blue.

   ”Nej, några tjejer från vår klass frågade om jag ville följa med dem hem efter skolan” svarade jag och grep tag om matteboken.

   ”På riktigt?” frågade Blue, han lika förvånad som jag känt mig och fortfarande var. Det var ovanligt att vi skaffade oss vänner eftersom vi var både annorlunda och flyttade runt mycket.

Men den här lilla staden hade verkligen andra planer, vänner, pojkvän? Jag rynkade frustrerat ansiktet över Justin. Han kysste mig, men det kanske inte betyder att man automatiskt blir flickvän och pojkvän? För änglar var den första kyssen som ett avtal… Man kysser inte någon utan att det finns någon mening i det eller inte har några avsikter att gå vidare.

Justins Perspektiv. 

”Okej, kom tillbaka till verkligheten ett ögonblick!” Ryans skrik fick mig att hoppa högt av rädsla och jag såg med stora, skrämmande ögon på honom.

   ”Vad?” frågade jag.

   ”Du är ju helt okontaktbar” svarade han och jag såg hur Chaz satt och skrattade på golvet.

   ”Jag… tänker” svarade jag.

   ”På vad?” frågade Chaz som slutat skratta. Ja, vad tänker jag på? Deztiny, alltid…

   Kyssen igår hade fått min värld att hamna på sned, den hade varit mer än perfekt, allt jag hade hoppats och drömt om. Men den hade samtidigt gjort mig extremt förvirrad… Vad hände nu? Vad blir vi nu? Blev vi något över huvud taget? Vad tyckte hon? Hon hade kysst mig tillbaka… men fortfarande.

   Många gånger under dagen hade jag suttit med telefonen i handen och haft min tumme över den gröna luren men varje gång fegat ur och frustrerat kastat bort telefonen. Varför vågade jag inte ringa henne? Vad var jag rädd för? Att hon skulle säga att hon fortfarande ville vara vänner? Att hon inte kände något även fast hon kysste mig? Chaz och Ryan hade berättat att hon hade bombarderat av frågor från alla i klassen och hon hade glatt svarat på dem. Vad betydde det?

   ”Justin!” återigen ryckte jag till och såg upp på Chaz som skrikit. "svara på frågan, herregud” sa Chaz och skakade på huvudet.

   ”Deztiny, okej? Jag vet inte vad som händer” svarade jag frustrerat. De tystnade och verkade både fundera över vad som var ett lämpligt svar till min fundering.

   ”Har du pratat med henne?” frågade Ryan försiktigt och jag skakade på huvudet som svar.

   ”Då kanske det är det du ska göra” sa Chaz och log roat. Jag suckade men nickade på huvudet.

   Jag skulle vilja ta med henne bort… bort från Stratford. Ge henne en liten försmak på hur det skulle vara att vara tillsammans med mig, det var inte bara mig man fick. Utan en hel del hat, fans och kamerablixtar, allt var inte ”sunshine in paradise”. Mitt liv kunde bli väldigt hektiskt och stressigt, något som man kunde inse att man inte klarade… något som Deztiny kunde inse att hon inte klarade.

Deztinys Perspektiv.

”Wow, du har ett jättevackert hem” sa jag och såg med stora ögon på den fina, ljusa inredningen som de dekorerat sina rum och väggar med. Stora familjefoton pryde vardagsrummets ena vägg och jag granskade dem noga och önskade att jag kunde ha fått växa upp i ett enda hus… tillsammans med mina föräldrar, Jasper och Cherry. Men man kunde inte få allt man önskade sig i livet.

   ”Är det där din lillebror?” frågade jag och vände på huvudet för att se på Angelica som log och nickade. ”Lukas heter han” svarade hon och jag vände huvudet mot fotot igen för att studera den söta, blonda pojken som såg ut att vara i femårsåldern. Efter att den lilla rundvandringen var över gick vi upp till övervåningen för att sedan hamna i ett rum som hade stora mysiga fåtöljer, kuddar, bokhyllor fyllda med böcker, lampor och sedan en stor nerdragen skärm. Ännu en gång spärrades mina ögon upp utav hennes hem och jag fascinerat runt i rummet.

   ”Coolt” mumlade jag och Helena skrattade roat åt mig.

   ”Min reaktion var exakt den samma när jag först såg det här rummet” sa hon och jag log mot henne.

   ”Okej, så vad blir det?” frågade Angelica som stod borta vid en bokhylla som inte var fylld med böcker som jag trott utan istället olika DVD: er. Efter en stund hade vi tillslut valt en film tillsammans och jag satte mig i en utav de maffiga fåtöljerna och jag sjönk genast ner i den, jag skrattade roat men gosade ner mig.

   ”Okej, Angelica du kommer aldrig bli av med mig för jag lämnar inte den här fåtöljen” sa jag och hon skrattade.

   ”Det är lugnt” sa hon och klickade sedan på ”play”, på skärmen spelades några trailers innan menyn till ”The Lucky One”, tjejerna hade fnittrat över Zac Efron som var den manliga skådespelaren i filmen. Ordet ”urläcker” hade dem beskrivit honom med och fnittrat ännu mer.

   Filmen led mot sitt slut och jag hade verkligen njutit av den, de heta scener mellan de båda huvudpersonerna hade fått mig att längta mer än någonsin efter Justin och då kommit och tänkte på den jobbiga situationen jag hade hamnat i. Varför skulle det vara så jobbigt? Nere i hallen plingade det på dörren och Angelica studsade direkt upp ur sin fåtölj för att springa ner och öppna, efter en stund kom hon tillbaka med ett förvånat men samtidigt förväntansfullt ansiktsuttryck.

   ”Deztiny, det är till dig” sa hon och jag höjde förvånat på ögonbrynen.

   ”Till mig?” frågade jag och hon nickade.

   ”Det är Justin”

fundersamheter över förhållande, nya friendasssss o Justin som vill ta henne far far away!  nu står han o knackar på dörren, vad vill ha tro? vad tycks?? KOMMENTERA! ♥

om ni e riktigt snälla med kommentarer kan jag nästan lova ett till kapitel ikväll/inatt. like 80% chance.