”Vad tror du?” hörde jag Sterling fråga.

   ”Vad är det ni pratar om!?” tjöt jag förtvivlat och kände hur jag nästan var på gränsen till tårar.

   ”För hennes del är det kört” jag såg fort upp, vad menade dem? Skulle jag dö?

 

---

 

”Men fungerar det med en människa?” frågade Sterling förvirrat, jag kände hur min haka föll och jag såg frånvarande ut i ingenting. Han… och… jag? Själsfränder? Gick det? Det skulle dock förklara ett och annat över mitt beteende den senaste veckan.

   ”Jag har ingen aning, jag vet inte” hörde jag Sunshine svara. Tänk om bandet för människor inte var lika starkt eller helt enkelt inte… fungerade, fanns. Hur skulle det gå för mig då? Skulle jag leva ensam resten av mitt liv?

   Återigen la jag mitt ansikte i mina händer och innan jag hann stoppa tårarna rann de nerför mina kinder. Ett par armar slöt sig runt min kropp och jag hörde hur Sunshine mumlade tröstande ord i mitt öra samtidigt som hon lugnande strök med handen över min rygg. Och hur skulle vi ta reda på om jag var hans själsfrände utan att avslöja oss…

 

♦

 

”Är du säker på att du mår bra? Du vill inte att jag ska betala för bilen eller för vården på sjukhuset?” hela dagen hade Rick följt efter mig i hopp om att jag skulle låta honom gott göra mig, jag hade redan tagit emot hans ursäkt men det hade tydligen inte varit nog för honom.

   ”Rick!” utbrat jag högt och han ryckte häftigt till. ”jag vill inte ha någonting, jag mår bra o-”

   ”Men det hjälper inte mitt samvete, eller hur?” frågade han med en nästan galen blick, jag suckade, skakade på huvudet och gick ifrån honom. 

"But that doesn't help my conscience, now does it?"

   Jag ökade på stegen genom korridoren då jag hörde hur hans stämma ropade efter mig ännu en gång, jag kom in i en annan korridor där det var några få elever som antingen stod i små grupper och pratade eller bytte böcker för nästa lektion. Jag skannade fort av och såg till min lycka Chaz och Ryan stå och prata någon i luva och sitt huvud en aning nerböjt, utan att reflektera mer gick jag fort fram till dem.

   ”Chaz!” utbrast jag glatt innan jag slängde mina armar om hans hals, jag kände hur Chaz stelnade till i min famn och verkade något osäker över vad hans skulle göra.

   ”Deztiny? Deztiny?” jag hörde hur Rick röst försvann bort och jag andades lättat ut och släppte taget om Chaz. Chaz såg förvånat på mig och jag log roat.

   ”Ehm… hej på dig också Deztiny” svarade han. ”vad händer?” 

   ”Idioten, Rick, har följt efter mig hela dagen i ett försök till att få mig att ta emot hans tjänster om att gott göra mig efter bilolyckan” svarade jag och skakade på huvudet. Ryan skrattade bredvid mig medan killen i luvan fnös och vände på huvudet för att se bortåt i korridoren där Rick hade försvunnit.

   ”Han förtjänar en spark i röven” sa han sedan.

   ”Justin?” frågade jag förvånat då jag kände igen rösten så väl. Ett leende spred sig på killens läppar och han nickade svagt. Jag skrattade.

   ”DEZTINY!?” jag stönade trött.

   ”Tror ni han låter mig vara om jag kör över hans bil? Då borde vi ju bli kvitt” frågade jag dem fundersamt och de skrattade.

   ”Deztiny?” Jag stelnade till då rösten lät mycket närmre än förra gången, fort ställde jag mig på tå för att sedan se Rick komma gående några meter från vår grupp.

   ”Ehm… vi ses senare killar, måste springa” sa jag stressat innan jag fort vände på klacken och sprang bort från dem och Rick.

 

   ”Nej! NEJ! JAG VILL INTE! LÄMNA!” skrek jag över Ricks ord och la händerna över mina öron i ett försök att stänga ut hans röst. Skoldagen var äntligen slut och jag gick med snabba steg bort mot parkering, men stönade sedan frustrerat då jag kom ihåg att Blue hade åkt hem tidigare på dagen och då fått låna min motorcykel. Ricks ord fortsatte hagla över mig och jag ansträngde mig hårt för att inte sätta eld på honom. Med arga steg gick jag ut på gatan och började gå hemåt, otroligt nog fortsatte han följa efter mig och jag skakade på huvudet. Jag vände mig tvärt om och han stannade chockat till framför mig. ”Rick, jag vill inte ha något. Kan du inte bara förstå det och lämna mig ifred?” frågade jag desperat.

   ”Nej, jag-” jag stönade högt och dränkte slutet av hans mening, han var hopplös. Jag skulle aldrig bli av med honom.

Vi rundade hörnet och kom till en raksträcka, längre fram på väggen såg vi att det gick två personer. Dock var mellanrummet mellan dem på ungefär 2 meters avstånd och det såg ut som om de grälade, jag rynkade roat på pannan och skakade på huvudet. Vi kom närmre och jag såg nu att det var en tjej som gick längst fram med killen bakom sig.

   ”Vilka kan det där vara?” frågade Ryan i baksätet och såg ut genom sitt fönster.

   ”Ingen aning” svarade Chaz innan han plötsligt skrattade och jag såg frågande på honom. ”men det är ju Deztiny” förklarade han roat. ”och det där är Rick” la han sedan till och skrattade igen.

   Var han så desperat? Jag saktade in och körde upp bredvid Deztiny, hon såg frågande på bilen tills Chaz vevade ner sin ruta. ”behöver du hjälp?” frågade han roat.

   ”Hey, guys” svarade hon glatt innan hon kastade en blick bak mot Rick. ”ja, tack” svarade hon sedan.

   ”Hoppa in” sa jag och hon gav mig ett stort leende. Jag såg hur hon vände sig för att gå bakom bilen men vände fort för att sedan gå runt bilens front, jag såg hur Rick kom inom synhåll och Deztiny stannade frustrerat på min sida av bilen.

   ”Rick. Jag. Vill. Inte. Ha. Något!” sa hon sedan långsamt och övertydligt.

   ”Men, jag…” började Rick motargumentera och jag skrattade över hur envis killen var. Deztiny stönade ännu en gång innan hon skakade på huvudet och öppnade bildörren. Hon gled smidigt in och jag trampade fort på gasen.

   ”Herregud, han är som en blodigel” muttrade hon bakom mig och vi skrattade. Jag såg in i hennes ögon genom backspegeln och ett leende spred sig på hennes läppar.

 

 

Deztinys Perspektiv.

Justin vände sin blick mot vägen igen men min var fast, nu när Sunshine hade gjort klart att det inte var någon löjlig crush jag hade på honom utan att det var äkta kärlek så sprudla känslorna ännu mer än vanligt över att ens se honom. Jag log drömmande innan jag bekymrat rynkade pannan. Tankarna om hans möjligtvis obesvarade känslor för mig bubblade ännu en gång upp till ytan och jag såg istället ut genom fönstret.

   Hur skulle jag få reda på det? För honom kanske känslorna inte är lika klara eller reaktionerna. Han skulle säkert inte få ett raseri utbrott som jag fått de senaste gångerna de ens nämnt att någon skulle ha skadat honom.

   Men de här reaktionerna hos änglar var normalt, i alla fall i början av upptäckten då allt var nytt och en aning främmande. Driften att alltid beskydda och kämpa för sin andra hälft var alltid lika stark, men blev lättare och lättare att hantera genom åren som man spenderade tillsammans.

   Det hade varit samma sak med Sunshine och Thunder, Thunder mer än Sunshine dock. Han hade blivit tokig om någon gjort illa Sunshine på minsta lilla viss, om man ens sårade hennes känslor kunde helvetet bryta loss. Sunshine hade honom dock snabbt under kontroll då det oftast var hon och jag som syskonbråkade med varandra och hon inte ville att jag skulle komma till sådan stor skada.

   ”Deztiny?” jag ryckte häftigt till och Chaz och Ryan skrattade mjukt.

   ”Vad är det?” frågade jag förvirrat.

   ”Vi är framme” svarade Justin vänligt som hade vänt sig om i sitt säte och såg på mig.

   Generat log jag innan jag öppnade dörren och klev ur, jag tackade för skjutsen och Justin svarade med ett ”anytime” och ett leende.

   ”Vi ses!” ropade jag till dem och jag såg hur Justin sken upp i ett leende, ett snett leende pryde mitt ansikte medan jag gick mot vår ytterdörr. Han var något riktigt speciellt…

---

blev väldigt händelselöst förutom att Rick är i ett desperat behov av att gott göra Deztiny efter bilolyckan. hur tror ni hon kommer lösa det?? vad tycks?? KOMMENTERA! ♥