Jag slöt ögonen och kröp ihop i fosterställning i sängen, tårar vällde upp i mina ögon och ensamheten kvävde mig likt en hand runt min strupe. Jag lät en ensam tår lämna mitt öga innan jag snörvlade till och slöt ögonen.

20:e November.

Skola, ett annat ord för vuxen tortyr gentemot barn. Jag lovar, det var säkert någon som hatade barn som kom på detta system, någon som tyckte att barn inte skulle få ha någon fritid utan istället sitta begravda under berg av böcker som de försökte suga in sig kunskap ifrån. 

Otåligt satt jag och trummade med pennan mot anteckningsblocket medan jag såg sekundvisaren ta sig ännu ett varv förbi alla siffror. GÅ FORTARE, skrek jag åt den. 

Som om den lyssnat ringde skolklockan och man fick lov att lämna klassrummet, jag samlade fort ihop mina böcker och tog mig förbi alla elever och bort mot mitt skåp. Från ingenstans dök Emma upp vid min sida, som vanligt låg det där stora, en aning falska, leendet över hennes läppar.

”hi!” sa hon glatt, jag log snett mot henne. 

”så Mr. Jones blabbing makes you want to ripe your ears off, huh?” frågade hon. 

Jag nickade instämmande. 

”yeah, he never stops talking” svarade jag en aning oentusiastiskt. 

Jag nådde mitt skåp och låste fort upp det, jag drog till mig matteboken och bytte ut det randiga blocket mot ett rutigt och stängde skåpet igen. Till min förvåning stod Emma fortfarande kvar bakom mig med leendet på läpparna och glimten i ögat. 

”what lessons do you have now?” frågade hon. 

”ehm... math” svarade jag och viftade med böckerna framför ansiktet på henne, hon skrattade.

”oh, how stupid I am” hon rodnade djupt. 

”but I need to go now if I don't want to be late, see you later” sa jag och gick sedan med raska steg mot mattesalen, någonstans långt borta hörde jag hur någon ropade glåpord efter mig men jag kunde inte bry mig mindre. Jag ville bara ta mig genom alla lektioner så jag kunde få åka hem sedan. 

För sluten i mina egna tankar märkte jag inte att jag gick rakt in i Chloé.

"hi" sa hon med ett skratt. "is Emma all over your tail again?" frågade hon sedan och kikade över min axel.

Jag suckade högt men nickade på huvudet.

"yes, that goober is literally trying to be my best friend" svarade jag henne och hon skrattade.

*

Från Okänd:

”how is my little baby doll? Good? Great. But now over to your first little quest.

I need you to take back something that once got stolen from me. 

So are you afraid to get your hands dirty? Huh baby doll?” xo -A”  

Jag stirrade hypnotiserat på meddelandet. No way, att jag skulle bryta mig in hemma hos någon för att sno tillbaka vad det än var som denna person saknade. Jag skakade på huvudet och låste mobilen innan jag stoppade ner den i fickan i hopp om att jag kunde glömma sms:et. 

Dock var det inte lika lätt som jag hoppades, tillslut fick jag nog och marscherade upp på mitt rum och bytte fort om till mina joggingkläder. Att springa ute i friska luften, endast jag, naturen och musiken i mina öron brukade ofta hjälpa mig att rensa tankarna eller i alla fall få en rätsida på dem. 

Jag satte upp håret i en hästsvans på huvudet innan jag drog till mig min iPod, jag gick ner till hallen och knöt på mig mina joggingskor. Jag öppnade dörren och huttrade genast till, snön hade börjat falla och vintern var definitivt på väg inöver landet. 

Jag satte mina urbanears över huvudet och började små jogga för att få upp värmen innan jag ökade på och tog mig in i skogen. Den kalla luften nästan sved när jag drog in den genom näsan men ilade i tänderna om jag andades genom munnen så jag fortsatte med stängd mun. 

Svetten rann längst tinningarna och jag började långsamt värma upp hela kroppen. 

Plötsligt stod min arm i brand och jag skrek rakt ut innan jag föll ner på alla fyra. 

Genast la jag handen över min arm och kände något varmt och kladdigt mot handflatan, förskräckt såg jag på min nu röda hand och insåg att jag blödde från armen. Jag såg ner på min överarm och såg att blodet hade spritt sig i en cirkel runt såret, jag slet upp tröjan och såg ett djupt sår som sträckte sig över hela armen. Det såg ut som om något skjutits mot mig men med mening bara nuddat tillräckligt mycket för att skada men inte fasta i skinnet på mig. 

Jag svalde djupt för att inte kasta upp mitt mellanmål ut över marken under mig, jag knep ihop ögonen och lät mig för en stund bearbeta vad som just hänt innan jag öppnade dem igen. 

Jag kisade med ögonen då jag tyckte det låg något en bit framför mig bland snön, jag sträckte tveksamt ut min blodiga hand och grep tag i arket som låg på marken. 

Don’t try to ignore me again because if you do, that bullet will not miss you. 

It will go straight into your heart. Understand me?

Tårarna vällde genast upp i mina ögon och jag lät en hysterisk läte lämna min mun. 

Skräcken spred sig i min kropp och plötsligt kände jag mig faktiskt som en docka, den här personen hade mig precis där den ville ha mig. I sina klor. 

Jag knöglade ihop pappret och slöt min näve runt den innan jag reste mig från marken, jag tog mig ut ur skogen och såg att jag inte var långt hemifrån.Som tur var, var huset fortfarande folktomt och jag kunde bloda ner i köket utan att någon skrek huvudet av sig utav oro. 

Jag drog med en viss svårighet och kvidande av mig tröjorna innan jag slängde dem på golvet, jag grep tag i hemtelefonen och slog fort in Chloés nummer.

”hi, you have reached Barlow’s” sa Chloés mamma vänligt i luren, jag knep ihop ögonen innan jag försökte låta så normal jag bara kunde och inte som att blod rann längst min arm och att jag snart var på gränsen till att svimma. 

”hi, it’s Olivia. Is Chloé there?” frågade jag. 

”of course” sa hon glatt innan jag hörde hur hon ropade efter Chloé, mycket buller och prassel lät i luren innan Chloés röst äntligen pratade in i telefonen.

”hi, what’s g-” började Chloé men jag avbröt henne fort.

”I got almost got shot in the woods, I need you to get here now. We got a big problem” rabblade jag fort och grep hårt om kanten till diskbänken för att inte falla ihop.

”wh-what?” stammade hon fram. 

”just come” sa jag och gav tillslut upp innan jag sjönk ner på golvet. 

”I will be right there” sa hon sedan snabbt och samtalet var över, jag pressade papper mot såret som löpte över hela överarmen och kved till. 

Chocken började lägga sig och skräcken fyllde mig återigen, såret fortsatte blöda och golvet började täckas av blodiga papperstycken. 

”Olivia!? Olivia!?” Chloés panikslagna stämma skred in i huset och jag log snett, för någon anledning fann jag det hela komiskt.

”I’m in here” svarade jag hest, hennes steg ekade mot parketten och snart såg jag hur hon tog sig förbi köksön och såg mig sittandes på golvet. Hon flämtade högt, smällde handen över munnen medan hennes ögon växte sig till dubbel storlek. 

”you said you almost got shot!” anklagande hon innan hon slängde sig ner bredvid mig bland de blodiga hushållspappret. 

”well, the bullet didn’t go get stuck in my body it just ripped it opened” svarade jag. 

”we need to get you to the hospital” sa Chloé hysteriskt och var på väg att resa sig igen. 

”no, no! We can’t! They are going to start asking questions” sa jag fort och hindrade henne från att resa sig, hon stirrade på mig med skräck i blicken. 

”but... but you’re wounded” sa hon ynkligt. ”you probably need to get stiches”

”no, we just need to get it cleaned up. When all the blood is gone it’s not going to look as horrible” protesterade jag och försökte ställa mig upp, genast förstod Chloé min tanke och hjälpte mig upp. Den oroliga masken vägrade lämna hennes ansikte. Jag sträckte mig fram mot kranen och satte på vattnet och jag väntade tills det blev ljummet. Chloé hjälpte mig att försiktigt få bort blodet för att sedan kunna ta en titt på såret, det visade sig att precis som jag trodde var det inte lika farligt som det såg ut. Inte för att det var en liten skråma, det var ett riktigt, djupt sår men jag skulle klara mig bra med plåster och bandage. 

”will you get the first aid kit in the bathroom?” frågade jag henne, genast nickade hon och försvann ut ur köket. Jag andades ut och kände hur mina muskler i den andra armen slappnade av, då kom jag ihåg pappret som fortfarande befann sig i min hand. Jag öppnade min slutna näve och försökte så gott jag kunde att släta ut den över diskbänken. 

”here yo-” Chloé kom tillbaka in i köket med första hjälpen kitet som jag bet om, hon tystnade när hon såg vad jag stod och såg ner på. ”what is that?” frågade hon och ställde lådan bredvid mig. 

”I found this note right in front of me where I got ”shot”” svarade jag och gjorde kaninöron i luften. 

Chloé läste genast genom lappen innan hon rynkade förskräckt på pannan. 

”this is crazy, how could the person know you would be running right there?” utbrast hon. 

Jag skakade på huvudet. ”I don’t know but this person knows everything, absolutely everything” 

”but what does she or he mean by ”don’t ignore me”?” frågade hon sedan. 

”I got a text when I got home today” förklarade jag innan jag fort berättade vad personen ville att jag skulle göra. 

”he... she... it... wants you to break into someones house and steal something back!?” Jag nickade på huvudet innan jag öppnade lådan som innehöll alla våra plåster och annat sjukhusmedel. 

”and I guess I need to do it if I don’t want to die” mumlade jag och vecklade ut en duk som redan var fuktig från spriten som den innehöll. Jag bet ihop innan jag tryckte den mot såret, genast stod min arm i brand igen. Jag stönade högt och knep ihop ögonen. 

”fuck” mumlade jag av smärta, Chloé hjälpte mig sedan på med plåster och sedan ett vitt bandage över. När det var klart hjälptes vi åt att samla ihop allt papper som vi bestämde att bränna. 

Jag andades ut och la mig ner på sängen, mobilen plingade till borta på nattduksbordet. Jag lyfte på nacken innan jag med ett stön reste på mig för att se vem det var. 

Från Okänd:

”457 Grover Rd. -A”