Fansen men även paparazzoerna spred sig i vild panik och sprang åt alla håll för att komma bort från pistolen som de trodde hotade dem. På några få minuter var platsen tom, jag gick fort ut ur bilen i tron om att Olivia skulle sitta på marken, skräckslagen eller dylikt men det var helt tomt.

Ingen skymt utav ett blont huvud, hon var borta. 

”Olivia!?” ropade jag högt men fick inget svar, jag tog mig panikslaget om huvudet och vände mig mot bilen. ”where is she?”

Jag stönade och öppnade försiktigt ögonen, färgarna gled samman och stack i mina ögon. Mina hjärtslag ekade i mina öron och för ett ögonblick fasade jag för att jag blivit döv men lugnade mig när hjärtslagen tynade bort och ljud trängde in. Jag blinkade med ögonen och saker tog form framför mig, jag stönade igen innan jag försökte räta på mig. Det tog emot och jag såg frågade ner, mina fötter satt fastbundna utav tjocka rep och jag kände samma sak vid mina handleder. 

Nu spred sig istället paniken och jag försökte förtvivlat rycka mig loss från den hårda trästolen jag satt på, jag andades häftigt in och ut när jag insåg att det var lönlöst. Istället såg jag mig omkring, det var ett vitt, alldeles tomt rum. Inga fönster, inga möbler, ingenting.

Förutom jag, fastbunden på en stol. Jag hade ingen aning om vad klockan var, den kunde varit mitt i natten eller mitt på ljusa dagen. 

Jag hade inte ens någon aning om vart jag befann mig, var jag ens kvar i landet?

Jag gnällde till och tårarna vällde upp i ögonen, jag skulle dö nu. Jag var hundra procent säker på det faktumet. Det fanns ingen annan utväg, ingen visste vart jag var. Justin kunde omöjligt veta, han var säkert orolig men inga ledtrådar hade jag lämnat efter mig. Det enda jag kom ihåg från flygplatsen var att jag hade slitits från Justin och in i havet av fans innan något hårt slagit mig i huvudet och jag svimmat. Plöstligt rasslade det till i låset intill rummet, skräckslaget såg jag på dörren som öppnades. Två män klev in i rummet, båda muskulösa och uttryckslösa ansikten.

Men det som klev in efter fick mig att dra för andan, hur är det möjligt? 

In klev nämligen en liten figur, brunt hår, armarna i kors och ett galet leende över läpparna och allt detta tillhörde ingen mindre än Emma. 

”E-Emma?” frågade jag med skakig stämma, oförmögen att få in det hela i huvudet.

Hon la huvudet på snett. ”how is my baby doll? Comfortable?” 

Jag skakade på huvudet medan en tår rann längst min kind. ”how could you do this to me?” 

”oh, it’s easy. Send some texts, buy a gun and point at the biggest bitch in town” svarade hon med en axelryckning, min haka föll. 

”what?” frågade jag med ynklig röst, sedan när hatade hon mig?

”come on, don’t act so innocent” började hon medan hon gick fram mot mig. ”don’t pretend you didn’t notice how hard I tried to be your friend, but you just blowed me off-”

”I didn't...”

”- like an annoying bug. I wasn’t good enough for little miss. Perfect, the girl that came to Stratford, made the biggest change in the girls soccer team in ages, became popular within seconds and started dating the world’s biggest pop star” 

”so this is about fame?” frågade jag och såg avskyvärt på henne.

”maybe... doesn’t it feel good to have a boyfriend that can give you all that you point at. Feel special because he choosed you among all the other girls in the world?” frågade hon och lutade sig fram mot mig. 

”do you really think I started dating Justin because he’s a huge pop star. If you didn’t know, we hated each other the first time we meet, but on second though you should know. Your my personal stalker, right?” väste jag till henne. 

Ett ironiskt leende drog ut sig över hennes ansikte. ”that’s right, I like stalking worthless bitches and make their lifes miserable before I-” hon drog med fingret över min strupe. ”-kill them”

Jag knep ihop ögonen och försökte flytta mig ifrån hennes beröring men kom inte långt då repen tog emot. 

”I was your friend, I-” började jag.

”YOU IGNORED ME LIKE EVERY OTHER GIRL IN THE SCHOOL!” röt hon i mitt ansikte, jag ryckte häftigt till vid hennes plötsliga ton ändring. 

”well, news flash for you. Clinging like a monkey on people in hope to become their friend isn’t the right strategy” fräste jag tillbaka och såg att det tog hårt på henne. Hårdare än hon ville. 

Hon sträckte sedan på sig med ett självsäkert leende. ”well, I’m not the girl how is tied to a chair and is soon about to die” sa hon sedan, min mage fylldes genast utav is efter hon yttrat dem orden. Skulle hon verkligen kunna vara förmögen till att döda mig? Tänkte jag för ett ögonblick men insåg ganska snart att det skulle hon, hon har redan försökte flertal gånger tidigare.

”are you really going to kill me because I didn’t make it crystal clear that you were my friend?” frågade jag henne med gråten i halsen. 

”don’t cry, it’s pathetic. And you have missed the whole point" sa hon och skakade på huvudet.

"it ain’t because you weren’t my friend. I’m going to kill you because you think you’re so much better then everyone else, I’m going to kill you because you’re a spoiled bitch that gets whatever she wants. There’s enough of people like you out there, so you won’t be missed” svarade hon. 

”I will send my best to Justin” sa hon sedan innan hon vände sig om och gick mot dörren. 

”are you to much of a chicken to not kill me yourself, you’re going to let this big guys do it for you?” frågade jag och försökte så gott jag kunde dra ut på det hela. 

Hon skrattade medan hon öppnade dörren och vände huvudet mot mig. 

”no, you’re not going to die just yet. This guys are going to make you suffer a bit, make you feel the pain that we normal people go through everyday looking at you stupid piece of shit walking around” 

Med dem orden stängde hon dörren och lämnade mig med de två männen, den ena killen tog ut en rörtång ur jackan medan den andra tog fram ett knogjärn. Tårarna rann medan jag stirrade med skräck på männen, jag försökte genast komma ur stolen men det var lika hopplöst som förra gången.

”please don’t” vädjade jag åt dem men de enbart närmade sig. Jag slöt ögonen för att slippa se, sedan skrek jag högt när järnet träffade mitt ansikte. 

”can you tell me if Olivia had any enemies who wanted to harm her?” frågade konstapeln i soffan mittemot mig, hans ögon lämnade mig inte för en sekund och hans hand var redo att skriva ner vad jag än sa i blocket som låg på hans knä.

”no, I don’t know” svarade jag hest, två dagar har gått och vi har inte sett ett spår utav henne. 

Polisen hade ringt Olivias mamma och de skulle komma ner idag till LA med flyget. 

”nothing at all?” frågade han, jag la förtvivlat huvudet i händerna och kände hur jag var på gränsen till tårar. Turnén hade vi behövt skjuta upp, aldrig i hela livet att jag skulle ställa mig på scen medan min flickvän blivit kidnappad. Scooter hade sett ut att vilja protesterat men sade att han skulle ta hand om det. 

”Olivia’s family is here now, sir” en annan polis som kom in i vardagsrummet, jag såg genast upp. Strax efter kom en hysterisk Kajsa med Victor, Stan, Ryan, Chaz och Chloé efter sig. 

”where is my daughter!?” nästan skrek Kajsa, konstapeln som suttit framför mig reste sig lugnt från sin plats innan han gick fram till henne och fyllde henne med information. 

Jag såg upp på mina vänner som såg medlidande och beklagande ner på mig, Chloé grät redan. 

”they will find her” försäkrade Chaz och satte sig bredvid mig i soffan. 

Chloé bröt ihop och snyftade hysteriskt, Ryan tog emot henne innan hon föll till golvet och hans ögon speglade oron han kände. Han satte sig i en fåtölj med henne i knät. 

”I need to talk to a police” snyftade hon fram, Ryan såg frågande på henne med ropade sedan till sig en polisman. Samma polis som innan kom fram till oss.

”she says she needs to speak with you” sa Ryan, han nickade genast och satte sig i soffan igen.

Chloé satte sig upp i Ryans knä och såg på polisen med förkrossade ögon.

”she’s going to die” sa hon sedan, jag såg förvirrat på henne.

”what do you mean?” frågade konstapeln lugnt.

”A is going to kill her... A is going to kill her” sa Chloé. ”who is A?” frågade han försiktigt.

”I don’t know. A horrible person who wanted to mess with her life” svarade hon, inget utav det hon sa lät vettigt. Vad var det hon pratade om? Vem var A? 

”would you like to take this from the beginning?” hon svalde och tårarna fortsatte rinna längst henne kinder. 

”there is this person who calls himself or herself A and have been texting Olivia for almost a half year now. It’s been really creepy, A has known things even if he or she weren’t present in the room. A has been everywhere. Making treats, at first it was harmless but...” förklarade Chloé, jag stirrade misstroget på henne. Hon svalde och snyftade till.

”but?” frågade konstapeln försiktigt.

”but one day she or he treaten to expose a picture of Olivia-” Chloé skickade en snabb blick mot mig. ”-if she didn’t steal something back that once belonged to A. At first Olivia refused to do it but after she had been running in the woods and she got... shot” fortsatte hon men resten av orden fastnade i hennes hals och hon snyftade högt. 

Så det var inte alls en gren! Tänkte jag för mig själv, jag hade nämligen påpekat ärret som plötsligt befann sig över Olivias ena överarm. Hon hade nonchalant sagt att hon rivit sig på en gren.

”this A person said that if she didn’t do as she was told the bullet would have gone through her heart and not her arm. So we broke us into the house and A had said it was a necklace and that we would know when we found it. We nearly got caught but we found the necklace, the most horrible necklace I ever have seen. The pearl spelled ”dead girls can’t smile” and there was tooths in the chain. We got outside and we got pissed because we figured it was all just a trap.

That’s when the second bullet was fired, it missed her by inches. We wanted to tell the police right away but a text stopped us” fortsatte hon och såg sedan upp på mig, jag svalde.

”there were a picture of you” sa hon svagt. ”that’s why she called you and asked what you were wearing, so if there were a match we would know if the picture were real or fake” 

”what was it?” frågade jag när jag fann förmågan att tala, Chloé snyftade förtvivlat till.

”it was very real, you were wearing the exact same thing and were standing on the stage. A said that if we went to the police you would be as good as... dead” 

”oh my god” sa jag och drog händerna genom håret, jag hade skrattat och skämtat med henne i telefonen medan hon panikslaget hade velat få svar. 

”so you think this A has kidnapped her?” frågade konstapeln som precis skrev klart den sista meningen i sitt block, Chloé nickade svagt.

”we need to find her and that is now before it’s to late” 

vem trodde det skulle vara Emma, huh? :P 

nu behöver de skynda sig om Olivia ska klara sig med livet i behåll. 

vad tycks?? kommentera! jag har redan börjat skriva på kapitel 59, skrivit nästan

en sida. så kommentera som änglar o det finns en chans att ni får ett till! 

som sagt är jag på skriv humör. ;) TACK TILL ER! puss&kram.