”sorry, but I do. I’m not going to be able to sleep at night unless I know you are, cold, few meters under grown and dead as a-” Plötsligt steg Justin ut bakom henne, hans ögon var lika mörka som Emmas, hårda och rasande. Hans ansiktsuttryck hade fått vem som helst att rygga tillbaka. 

Han grep tag om Emmas nacke bakifrån och avbröt henne i slutet utav hennes mening, Emma flämtade till och blev genast röd i ansiktet. Han tryckte till vilket fick luften att gå ur henne och hon släppte genast taget om pistolen, den föll till golvet med en hög smäll. 

”you’re not going to touch her” väste han med giftig stämma. 

Har ni någonsin känt hur vreden tar över din kropp? Man totalt försvinner och någon annan tar över, någon som ser rött och är enbart ute för att skada? Man får ett självförtroende man inte visste man hade, det var i alla fall så jag kände när jag fick syn på Olivia som låg på golvet med Emma stående med en pistol riktade mot henne ovanför. Ilskan exploderade inom mig och innan jag visste ordet utav det hade jag klivit ut i korridoren och gripigt tag om Emmas nacke, jag hade känt hur hon stelnat till i mitt grep utav förvåning. Jag hade tryckt till och till min triumf hade hon släppt pistolen för att sedan börjat klösa på mina händer i ren desperation för att jag skulle släppa taget om hennes hals. 

”you’re not going to touch her” spottade jag fram.

Jag ville inget annat än att borra in mina fingrar i hennes hals och känna hur hon sakta men säkert blev stilla men en lugn röst satte stopp för det.

”Mr Bieber, please let go of her neck” först nu insåg jag att två polismän stod i korridoren, ena hade till och med lyckats sätta på Emma handbojor utan att jag lagt märke till något. Jag såg chockat på konstapeln och släppte sedan förskräckt taget om Emma, genast föll hon till golvet där hon hostade vilt och skippade efter andan. Jag såg med stora ögon ner på henne, hon var alldeles röd i ansiktet efter att jag kapat hennes luftvägar. Oförmögen att få in vad jag gjort backade jag bak tills jag stötte emot väggen och sjönk ner till golvet. Jag hade kunnat döda henne.

”Justin...” min blick rycktes genast upp och mötte Olivias blå, dem var vänliga och försiktiga. 

Jag enbart satt där och stirrade på henne, hon knäböjde framför mig och sträckte försiktigt ut sin hand mot mina som låg ovanpå mina knän. 

”I could have killed her” fick jag fram, hon nickade svagt. 

”but you didn’t, you saved my life” svarade hon lugnt och ett litet leende spred sig över hennes läppar. Jag ville så gärna gripa tag om hennes hand och tryckte henne intill mig och se till att någon aldrig gjorde henne illa igen. Men hon hatade mig, även fast hon för tillfället verkade glömma det. Jag såg henne i ögonen och det kändes för ett ögonblick som om mina ord aldrig yttrats och allt var okej mellan oss.

”Olivia!” Olivia vände fort bort blicken och ögonblicket försvann, hon reste sig från golvet och i nästa sekund var hon i Chloés famn. Chloé grät häftigt och kramade om sina bästa vän med spända armar som om hon aldrig skulle släppa taget. 

”it’s going to be okay bro” Chaz och Ryan kom fram till mig, de hjälpte mig upp från golvet och klappade mig tröstande på axeln. 

”I need to talk to her” sa jag och började se mig om efter Olivia igen.

”maybe you should wait a while so-” tvekade Ryan och drog osäkert på munnen, men jag skakade fort på huvudet.

”no, I’m going to lose my mind if I don’t get to explain to her” svarade jag stressat. Jag lämnade Ryan och Chaz bakom mig, nästan knuffade mig förbi eleverna som kryllade i korridoren på jakt efter Olivia. Tillslut såg jag henne längre bort, hon stod och pratade med en utav polismännen. Jag stannade till och väntade på att de skulle bli klara, när hon väl nickade åt mannen och sedan tog ett steg från honom satte jag fart på stegen igen. Hon såg inte mig, men det hindrade inte mig från att gripa tag i hennes arm och dra in henne i ett utav klassrummen.

”what are you do-” jag avbröt mig mitt i meningen när jag såg vem det varit som dragit in mig i klassrummet, Justin stod med sitt rufsiga hår och ivriga ögon någon meter från mig.

”Justin?” frågade jag.

”I need to talk to you” sa han och stoppade händerna i sina jeans fickor. 

”well... I don’t want to listen so, bye” snäste jag fort och gick mot dörren, jag hann endast öppna den en decimeter innan den stängdes med en smäll igen. Justins hand låg på dörren och jag kände hur han stod nära bakom mig.

”please just listen to me” sa han, desperationen hördes tydligt i hans röst och jag förvånades, undrade vad i hela friden han skulle vilja säga till mig. Jag vände mig om och la uttråkat armarna i kors över bröstet.

”make it quick then” sa jag, han andades ut och drog händerna genom håret. När han förblev tyst höjde jag på ögonbrynen för att signalera, I’m waiting! 

”I lied to you” sa han tillslut, jag öppnade munnen för att snäsa något tillbaka men stängde den igen när hans meningen inte gjorde mig ett dugg klokare. 

”what?” ekade jag.

”everything I told you that day... I lied” förklarade han, hans ögon strålade utav sorgen han döljde och smärtan han kände. ”I never played you, I would never do that. You’re the best thing that has ever happened to me, I love you” 

”am I supposed to believe that?” frågade jag och såg på honom som om han var dum i huvudet.

”yes! Yes, you should because that’s the truth” svarade han fort.

”but if that’s the truth then why would you even lie from the beginning?” fräste jag, jag ville inget annat än att marschera ut härifrån och gå hem. Jag ville sova, vakna upp imorgon och få njuta utav att A var borta, satt bakom galler och kunde inte skada mig igen. 

”A manipulated me, making me think that this was all my fault. I bought it because I love you so bad and I know that when you date me you get a lot of death threats. Being my girlfriend ain’t never easy. So by breaking up with you I thought this A person would leave you alone, but it turned out she only wanted to hurt you even more” jag stirrade med stora ögon på Justin. 

Vad försökte han säga? Att allt bara var lögner? Att han aldrig menade det han sa...

Jag skakade bort tankarna på att kasta mig i hans famn, glömma alla ord som skurit som knivar i min kropp, som hållit mig vaken om natten och jag behövt gråta mig till sömns. 

Kanske var han inte klar med sitt spel än, kanske ville han få mig att falla ännu en gång...

Jag såg in i hans ögon och tvekade för ett ögonblick, hans ögon såg så oerhört smärtfyllda ut, som om han faktiskt menade det han sagt. Att han fortfarande älskade mig... lika mycket som jag älskade honom. Fort skakade jag på huvudet.

”I can’t deal with this right know, I can’t... I...” med det svaret hängande i luften vände jag mig om och öppnade dörren, jag gick fort genom korridoren och kände blickarna från de andra skoleleverna innan jag tillslut sprang mot utgången för att slippa känna alla ögon på mig. 

Veta att de alla plöstligt ångrade allt dem sagt till mig under alla månader. 

”Olivia?” Chloé såg förvånat efter mig när jag sprang nerför trappan till skolan. ”what’s wrong?” frågade hon fort när hon såg min skärrade blick.

”I can’t...” sa jag men sprang sedan fort bortåt igen, jag sprang hem men stannade inte för att gå in i huset utan fortsatte. Jag sprang ut på de gröna åkrarna och slutade inte för än jag inte kunde se huset längre och revbenet tillslut skrek så högt att det nådde till mitt känslocenter i hjärnan.

Jag vek mig dubbel och andades andfått, jag kved till och sjönk ner på knä medan tårarna rann längst mina kinder. 

Olivia, din envisa PIIIIIIP! right? ;) 

hahahahaha, hur tror ni det går? vad tycks? 

kommentera, jag vet att ni kan. xP 

TAAAAAAAAACK! för dem jag fick på det senaste kapitlet, 21 stycken.

ni är dem bästa! VÄRLDENS BÄSTA LÄSARE! :DDDD puss&kram. ♥