”call an ambulance, now!” skrek jag åt dem, jag såg hur mamma genast fiskade upp sin telefon innan hon stressat började tala in i luren. Victor tillsammans med Chaz och Ryan kom springandes fram till mig. 

”what happened?” frågade Victor innan han knäböjde bredvid mig. 

”I was about to take a walk and heard a car running down the street, the wheels screamed loud and there on the street she was. I didn’t even got the chance to take one step before the car had run here over” kved jag fram och såg ner på Olivia i min famn som fortfarande inte gjort ett ljud eller visat ett tecken på att hon levde. Genom grinden kom nu resten springandes med Kajsa i täten.

”OLIVIA!” skrek hon gällt och såg ner på sin blodiga och orörliga dotter i min famn. 

Sirenen från en ambulans hördes långt bort ifrån. 

Har du någonsin känt frustration över att enbart sitta i ett väntrum och rastlöst vänta på en operation som man varken vet kommer sluta illa eller bra? Det enda man vet är att om den inte görs kommer personen dö. Om du inte har varit med om det, skönt för dig, hoppas du aldrig utsätts för det. Om du har det, då kan du bara tänka dig hur jag såg ut då... 

Vi hade suttit i flera timmar och väntat på att en doktor eller sjuksköterska skulle komma ut för att ge oss information om operationen. Mamma satt och strök mig lugnande upp och ner över ryggen medan jag satt med huvudet i händerna. Väntan gjorde mig galen, fullständigt galen. 

"what's taking so long!" utbrast jag tillslut. 

"they're doing everything they can trying to save her life" svarade mamma bredvid mig, jag suckade frustrerat. 

Vem denna A än var skulle den få betala för vad den utsatt Olivia för under dagarna den höll henne fången. Misshandlade, hotade och tillslut... körde över henne. 

"I'm..." började jag min mening medan jag reste mig upp. "... taking a walk or something" avslutade jag sedan och lämnade väntrummet. Jag gick ut genom dörrarna till sjukhuset och träffades av värmen, LA var i full gång. Bilarna körde på vägarna, människor gick stressat eller fnittrade med sina vänner. Med en suck gled jag ner längst väggen på byggnaden och hamnade på den hårda asfalten. Vem kunde hata Olivia så mycket att de skickade hot sms, förföljde henne, försökte mörda henne och tillslut kidnappa henne och tortera henne till döds? I min hjärna var det helt blankt, i min hjärna fanns det ingen som skulle vilja skada henne. Men tydligen hade jag fel. 

"Justin Bieber?" jag såg upp när den svaga rösten tillkallade min uppmärksamhet och möttes av ett par grå ögon.

"Justin Bieber?"

Tjejen såg med stora ögon ner på mig, hennes blonda hår ramade in hennes ansikte och hängde ner över hennes axlar. Hennes mun var format i ett förvånat o, antagligen över att se mig. Ett snett leende la sig över mina läppar. 

”hey, very nice to meet you. But I’m really not in the mood to take a picture or sign an autograph right now, sorry” sa jag sedan och såg beklagande på henne. 

”I wasn’t going to ask for a picture or an autograph” svarade hon försiktigt. ”I was just going to ask if you’re alright, you look like you’re about to break down or something” jag skrattade humorlöst. 

”is it that obvious?” frågade jag och såg upp på henne för att se hur hon bet sig i läppen samtidigt som hon säkert funderade på om hon skulle vara ärlig eller dra till med en lögn.

”yeah” svarade hon tillslut. 

”well... are you a big belieber?” frågade jag henne, hon verkade förvånad över frågan men rodnade.

”I’m a fan of yours, yes” svarade hon blygt, jag log en aning roat. 

”yeah, then you probably know the whole story already. My beliebers are better then FBI to find stuff out” påpekade jag, hon skrattade innan hon satte sig bredvid mig.

”do you want to talk about it?” frågade hon försiktigt efter en stunds tystnad, jag kastade en blick mot henne innan jag vände ögonen mot trafiken igen.

”I just don’t understand” sa jag tillslut. ”how could this all happened? How did I not see it? How could I let this happened? Who is this person?” frågorna rann ur mig likt ett vattenfall, frågor som jag desperat letade svar efter men fann inga. 

”I have only heard a little bit about the story behind this but as I understood it. It has been a person bullying Olivia and then she got kidnapped last week” jag nickade för att säga att hon förstått rätt.

”and you believe it’s the same person who has been bullying her that also kidnapped her?” frågade hon sedan, återigen nickade jag. 

”how could I not see that my girlfriend was bullied?” frågade jag och vände mig mot tjejen precis som om hon skulle haft svaret, hon drog fundersamt på munnen.

”well, sometimes you choose to not see the bad because you don’t want to deal with it” svarade hon. ”you block it out and just pretend that it doesn’t exist, but I don’t believe you would do that. I just think Olivia was very good at hiding it. That she didn’t want anyone to find out because she didn’t want to hurt anybody” 

”but why didn’t she want help?” frågade jag henne förtvivlat. 

”she might didn’t see any help, that this was her problem alone to deal with” svarade hon efter en stund.

”but she told Chloé, her best friend. But she couldn’t tell me” påpekade jag. 

”well... not that I want to make you feel any worse then you already do but Chloé was there, in Stratford, when you weren’t. Maybe the big spotlight you have on you all the time would only have made it even bigger of a problem. Or she simply wanted to protect you” svarade hon och jag kände hennes blick mot min kind. Jag fortsatte ha mina ögon fastnaglade på trafiken, kände skuldkänslorna byggas upp inom mig. ”you have probably already realized by yourself that you aren’t available all the time, you’re a busy guy. You have a lot of people to please”

Jag suckade och lutade huvudet mot väggen bakom mig. 

”what if this whole thing is about me” viskade jag fram, jag såg ur ögonvrån hur tjejen nickade.

”maybe” svarade hon. ”some beliebers is really crazy about you, want to marry you and have your babies” fortsatte hon sedan och skrattade, jag kunde inte undgå att dra på mungiporna.

”you don’t, I guess?” frågade jag och lutade huvudet åt sidan så jag kunde se på henne.

Hon skakade på huvudet. ”nah, sorry. Got a boyfriend at home already” 

Jag skrattade men nickade innan jag blev allvarlig igen, tjejen måste ha sett ur mitt leende rann av mitt ansikte för hon la genast en hand på min överarm.

”hey. It’s going to be okay, Olivia is going to make it and you’re going to catch this maniac. Let beliebers get hold of the information, they can probably find out who it is. They are better then the FBI, right?” jag skrattade men nickade.

”yeah” svarade jag och jag såg hur hon log, jag drog efter andan innan jag såg på henne.

”I better get inside and check up on everything” sa jag och hon nickade fort.

”yeah and I should probably head home. My mom must think I got raped in some bush or something” svarade hon roat innan hon reste sig från marken, jag borstade bort smutsen från mina jeans då det slog mig, jag visste inte ens vad hon hette.

”thank you...” sa jag sedan och såg menande på henne.

”Zoey” skrattade hon. ”thank you, Zoey” hon såg frågade på mig.

”for what?” undrade hon.

”because you listened and gave me great answers” svarade jag och hon log generat. 

”well, it was my pleasure” sa hon. 

”you got your phone?” frågade jag henne sedan, genast rynkade hon pannan.

”yeah, why?” frågade hon, jag log snett.

”so we can take a picture and so you got proof to your mom that you didn’t get raped in some bush” förklarade jag, hon himlade genast på ögonen men skrattade innan hon fiskade upp sin iPhone ur jeansfickan. Vi knäppte ett kort och hon log tacksamt. 

”thank you” sa hon och såg ner på bilden. ”you’re welcome” svarade jag. 

Hon fick en kram innan vi skildes åt och jag gick in i sjukhuset igen, doktorer gick med sina skriv rapporter i famnen, sjuksköterskor gick och småpratade eller hjälpte en patient att ta sig någon stans. Jag kom tillbaka till väntrummet och fann det ungefär likadant som när jag lämnade.

Mamma satt i sin stol och pratade nu med Olivias mamma Kajsa. Chaz, Ryan och Chloé hade somnat i sina stolar men Victor och Stan satt fortfarande vakna, Victor såg upp på mig när jag kom mot dem. Hans ögon påminde så mycket om Olivias att det gjorde ont i magen på mig. 

Klar blåa, likt havet. Med en suck slog jag mig ner på stolen jag suttit på sedan vi kom hit och sträckte på mig. Jag stelnade till när en trött doktor kom in i väntrummet, han hade påsar under ögonen och hans figur en aning ihopsjunken. När jag såg att han gick mot oss ställde jag mig genast upp igen, mamma och Kajsas småprat dog ut och alla såg spänt på doktor.

”well! How did it go?” frågade jag otåligt, genast la mamma en hand på min arm och gav mig en varnande blick.

”you might want to take a seat, Mr Bieber” sa doktorn, genast sjönk modet på mig och jag satte mig lamt ner på stolen igen och stirrade på doktorn framför oss. Han tog ett djupt andetag innan han började tala. Oh my god...

tyckte om detta kapitel väldigt mkt. :) ville ha med lite hur bra

förhållande Justin faktiskt har med sina fans. vad tyckte ni??

vad tror ni doktorn kommer säga?? KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

puss&kram. har inte läst genom, orkade inte. :P heheheh...