”it was very real, you were wearing the exact same thing and were standing on the stage. A said that if we went to the police you would be as good as... dead” 

”oh my god” sa jag och drog händerna genom håret, jag hade skrattat och skämtat med henne i telefonen medan hon panikslaget hade velat få svar. 

”so you think this A has kidnapped her?” frågade konstapeln som precis skrev klart den sista meningen i sitt block, Chloé nickade svagt.

”we need to find her and that is now before it’s to late” 

 

Blodet rann ur min mun och ner längst min hals och ut över mitt bröst. Min blick var suddig och hela min kropp värkte, männen hade båda använt sig utav sina redskap och slagit på min kropp utan någon som helst ånger eller baktanke. Bara slagit.

Ena mannen hade slagit tillräckligt många gånger över mina revben att jag visste att dem var brutna, dels på grund av smärtan när jag andades men även hur knacket skulle fått människor inom en mil att höra och sedan mitt skri som följt efter. Dörren öppnades framför mig och Emmas skratt nådde mina öron. Mitt huvud hängde då jag inte hade kraft nog att räta på nacken. 

”what is it baby doll? Aren’t you feeling well?” frågade hon i spelad omtanke, om jag kunnat hade jag skrattade hånfullt åt henne.

”just kille me already” fick jag fram och blodet droppade ner i mitt knä. 

”nah, not yet. This way was hundred times funnier that just put a gun to your head and fire” sa hon glatt, hon lade en hand ovanpå min hjässa innan hon grep tag i en handfull med hår och rätade på min nacke. Hon log snett, jag stirrade henne stint tillbaka i ögonen.

”well, can you tell me what day it is then?” frågade jag henne, hon skrattade.

”it’s the 29th of March, you have been here for a week and a half” svarade hon och jag förbluffades över hur länge jag befunnit mig i detta rum. Det känts som enbart några dagar.

”the police is doing a terrible job trying to find you, you know” sa hon sedan och släppte taget om mitt hår. 

”well, that depends. Are we still in the US or have shipped me to another country?” frågade jag henne.

”oh, we’re still here” försäkrade hon mig. ”your boyfriend has canceled his tour and he will not continue until he finds you. Pity that he is going to find you cold, all bloody and very much dead” fortsatte hon och saknaden efter tryggheten som Justin utstrålade härjade i min kropp när hon nämnde honom. Emma skrattade innan hon gick mot dörren igen. 

”I think I’m going to let the boys have a round or two with you again before I put you out of your suffering” sa hon muntert innan hon stängde dörren bakom sig. En beslutsamhet tändes inom mig, jag skulle ta mig ur härifrån, jag skulle inte dö idag. Speciellt inte utav någon som Emma, en avundsjuk jävel med psykiska problem.

Smärta sköts genom armen när jag började rycka i repen runt mina handleder, desperat över att få komma loss. Jag vred och vände på armarna och kände hur de grova repens fibrer skar in i min hud. Till min lycka kände jag hur min ena handled började glida mellan repen, jag ryckte och slet och min ena handled kom loss. Jag motstod lusten att tjuta av lycka, med stela leder böjde jag mig fram för att knyta upp repen runt mina ben. Jag stelnade till när steg ekade utanför dörren, panikslaget började jag snabbare att knyta upp knutarna. Jag slet skräckslaget i repen och fick upp ena för att sedan gå över till det andra, låset rasslade till i dörren när jag precis kom loss med andra benet. Fort ställde jag mig upp på vingliga ben och grep tag i stolen, ena mannen klev in i rummet och hann precis öppna munnen innan jag svingade stolen på honom. Han föll till marken med ett stön men började resa på sig kort därefter. I ren panik grep jag tag i hans rörtång och svingade den mot hans kropp, jag slog och slog och slog tills jag tillslut fann förmågan att sluta.

Förskräckt såg jag ner på mannen som nu låg blodig vid mina fötter, jag hade spräckt hans skalle med mina slag och genast vällde illamåendet upp inom mig. Jag var nära på att kräkas med bet tillslut tillbaka det, jag lyssnade sedan efter något som kunde skvallra om att de andra fann något konstigt. Men jag hörde endast låga mummel längre bort. 

Mitt hjärtslag ekade i mina öron och mina andetag kom ut hackiga och stötvis. Försiktigt smög jag längst ena korridoren i hopp om att det var den rätta vägen ut ur detta dårhus, mina sinnen var på hel spänd och skräcken fyllde varenda vrå i min kropp. Till min lättnad fann jag tillslut något som liknade en hall, en spegel hängde på väggen och under stod ett bord. Ovanpå det stod en lampan och bredvid låg en väska, jag siktade på dörren men stannade upp. Jag såg tillbaka på väskan och gick fort fram till den. Bevis, bevis, bevis, ordet upprepades gång på gång i min hjärna.

Jag rotade runt i väskan till jag fann en svart mobiltelefon, fort pressade jag ner den i min jeans ficka innan jag vände mig om för att gå ut genom dörren. Jag tryckte ner handtaget när ett ilsket rop ekade genom korridoren. 

”FIND HER!” Emmas stämma röt rasande och jag var snabbt med att slänga mig ut genom dörren. 

Jag hamnade i en gränd och sprang det fortaste jag kunde med kroppen som skrek av smärta.

Jag rundade ett hörn och gjorde misstaget att kasta en blick bakåt, Emma hade tagit sig ut genom dörren. Nu klädd i endast svart, hon hann få en skymt utav mig och skrek högt. 

Skriet fick kalla kårar att krypa längst min rygg och jag ökade på takten, plötsligt uppenbarade sig en bil bakom mig. Den gasade och skräckslaget sprang jag fortare, jag vek in i skogen precis innan bilen skulle ha jämnat mig med marken. Jag sprang och sprang, duckade under grenar, hoppade över stockar och rötter som stack ut ur marken. Jag flåsade andfått och försökte se i mörkret. Plötsligt stannade jag, jag var i mitten utav ingenstans och smärtan bultade från mitt brutna revben. Blodet hade slutat rinna från mina sår, jag måste sett hemsk ut. 

Blod, smuts och stora, skärrade ögon. Jag satte händerna på knäna och försökte få ner mina andetag för att sluta trycka på revben som skrek högt varje gång jag andades så stort som jag gjorde nu. När min andning väl lugnat ner sig sträckte jag på mig, skogen var tyst och mörk.

Nu insåg jag hur skrämmande den även var, det enda jag ville var att få komma tillbaka till min familj, till mina vänner, till Justin. Få känna trygghet, kunna slappna av.

Jag drog efter andan och grimaserade när jag gjorde tog ett för stort, innan jag började gå igen.

*

Efter vad som kändes som flera timmar nådde jag äntligen skogens slut, jag kom ut på en tom gata. Endast gatulamporna lös upp vägen bland villorna, jag hade ingen aning om var jag befann mig någon stans. Jag sökte med blicken uppåt för att hitta en vägskylt, tillslut fann jag en och blev inte klokare. Jag hade inget som helst lokalsinne i LA. 

Jag gick åt ena hållet, njöt utav den varma vinden som fläktades mot mitt ansikte. Det jag gjorde klart för mig var att detta var ett rikare område och mer gles bebott. Precis ett sådant som Justin bodde i, jag svängde till höger när området tog slut och jag kom till ett nytt. 

Jag ryckte till varje gång en bil körde förbi men slappnade av när jag insåg att det inte var Emma och hennes mördarmaskin till vän. Jag kom in på en ny gata och till min lycka fann jag den bekant, jag gick snabbare och såg Justins hus närma sig. Jag andades ut och började gå ännu snabbare.

Plötsligt skrek ett par däck bakom mig, jag snurrade snabbt runt och såg den svarta bilen som hade målet att köra över mig närma sig. 

”where are you going?” frågade mamma oroligt, jag stod i hallen och klev in i mina skor. 

”I can’t be here anymore, I need air” svarade jag, huset var fyllt av människor. Olivias familj hade såklart fått sovit här och Ryan, Chaz och Chloé hade även dem bestämt sig för att stanna.

Polisen var ute och letade efter Olivia men en och en halv vecka hade gått och det var fortfarande tomt på pappret. Mamma nickade innan hon gick fram till mig och strök mig fort över kinden.

”be safe” sa hon, jag nickade innan jag öppnade dörren och gick ut i LA’s varma kvällsväder. 

Jag strosade ner mot grinden som skulle ta mig ut till gatan, jag tryckte precis in koden och grindarna gled långsamt upp när höga skrik från däck som låsets mot marken ekade.

Frågande tog jag mig ut genom grindarna och såg en bil som gasade, jag vände blicken mot vad det än var som bilen siktade på. Jag flämtade till för där stod Olivia. 

Hennes ögon var uppspärrade, torkat blod täckte hennes haka, ner över hennes hals och bröst. Även stora delar utav hennes tröja, hennes ansikte var smutsigt och blekt. Bilen var på väg att köra rakt på henne, våra blickar möttes och jag såg hur ett litet leende utav igenkännande lades över hennes läppar. Jag hann inte ens ta ett steg fram för än bilen kört på henne och hon slängdes upp över framrutan och sedan över bilens tak innan hon landade på marken. 

”NO!” skrek jag högt, bilen fortsatte köra och jag sprang fort fram till Olivias orörlig kropp som låg på marken. Genast drog jag upp hennes överkropp i min famn och såg ner på hennes trasiga kropp.

”Olivia, Olivia, wake up” sa jag fort och skakade henne men fick ingen som helst respons. 

”HELP!” skrek jag högt, snart hörde jag oroliga röster och spring från mitt hus innan mamma, Ryan, Chaz och Olivias bror uppenbarade sig vid grinden. 

”call an ambulance, now!” skrek jag åt dem, jag såg hur mamma genast fiskade upp sin telefon innan hon stressat började tala in i luren. Victor tillsammans med Chaz och Ryan kom springandes fram till mig. 

”what happened?” frågade Victor innan han knäböjde bredvid mig. 

”I was about to take a walk and heard a car running down the street, the wheels screamed loud and there on the street she was. I didn’t even got the chance to take one step before the car had run here over” kved jag fram och såg ner på Olivia i min famn som fortfarande inte gjort ett ljud eller visat ett tecken på att hon levde. Genom grinden kom nu resten springandes med Kajsa i täten.

”OLIVIA!” skrek hon gällt och såg ner på sin blodiga och orörliga dotter i min famn. 

Sirenen från en ambulans hördes långt bort ifrån.