Jag vaknade upp och såg mig runt i det kritvita sjukhusrummet, allt det vita var för ljust att jag tvingades att stängde ögonen igen och jag suckade svagt. Sedan försökte jag igen och kisade lätt med ögonen, ett avlägset pipande lät bredvid mig tills det bröt genom och det lät ihåligt och högt. Monitorn bredvid mig pep i takt med mitt hjärta, nålar var instuckna i min arm och det luktade starkt av sprit.

Dörren framför mig öppnades och in kom Justin med trötta steg, han hade rufsigt hår och ringar under ögonen, han slängde en blick på mig men såg sedan bort igen. Sedan verkade det slå honom att jag var vaken och tittade tillbaka mot honom för han vände fort tillbaka blicken mot mig och stirrade.

”d-du… vaken” fick han fram.

”jag är vaken” sa jag mjukt.

”du lever!” utbrast han sedan och gick fram till mig, han böjde sig ner och kysste mig. Jag besvarade kyssen och lutade mig sedan tillbaka mot sängen för att se hans ansikte.

”hur mår Tess?” frågade jag.

”hon klarar sig alldeles utmärkt, hon har massa ärr nu på armarna men Jens skadade henne inte mer än så” sa han och hans blick hårdnade.

”hur ser min situation ut?” frågade jag sedan.

”dina skottskador i armar och ben fixade de felfritt och som tur är så träffade kulan i din mage inga inre organ. Du kommer dock behöva stanna här ett tag och vila mycket” svarade han, jag nickade och såg ner på min arm som hade ett vitt bandage lindat runt armen.

”vad hände? Hur kom jag hit?” frågade jag sedan förvirrat när minnena inte kartlade vistelsen till sjukhuset.

”jag vaknade upp ensam i ditt rum och fann dig inte i huset, men sen hittade jag din mobil som låg slängd i soffan. Jag låste upp den och såg meddelandet så jag tog mig fort till skolan och hittade den alldeles tyst. Jag gick längst korridoren och fann först blodet på väggen, sen det krossade skåpet som saknade yxan. Jag gick vidare och fann sedan dubbeldörrarna till matsalen också med blod på, jag gick in och där satt en uppjagad Tess som försökte ta sig ur stolen.

"Jag hjälpte henne medan jag ringde ambulans, sen bad jag henne sitta kvar medan jag gick och letade efter dig. Jag följde blodspåren från Tess stol och bort till dörren som du hade tagit dig ut ur, sen bara en bit bort i korridoren fick jag syn på blod som kom flytande ut från ett utav ”utrymmena” men skåp” sa han och pausade, han tittade förskräckt på mig.

”det jag möttes av kommer jag aldrig glömma. På golvet låg Jens med blod kanske två kvadratmeter runt sig, i munnen var fortfarande pistol munstycket och mittemot honom satt du lutad mot väggen. Onaturligt blek med blod över ena armen, ena benet och hela din mage hade en stor fläck” sa han och tystnade.

”så Jens är död på riktigt” mumlade jag. ”jag tror inte det stod till riktigt rätt i hans hjärna, jag tror att han var schizofren. För han försvann ett tag men kom tillbaka innan han tog livet av sig. Han ångrade sig då över vad han hade gjort mot mig, men jag tog inte emot det” sa jag. Justin grep tag i min hand och kramade den.

”gör aldrig sådär mot mig igen!” sa han sedan argt, jag såg på honom och log.

”aldrig mer tack” svarade jag. ”aldrig att jag vill se så mycket blod eller att någon tar livet av sig mitt framför näsan på mig mer. En gång är för mycket” sa jag.

Dagen passerade och en gång kom mina föräldrar in, de skrek glatt över att jag levde men jag gav dem inte ett leende.

”så nu vet ni att jag lever!” sa jag argt till dem, de såg chockat på mig. ”nu vet ni att ni har en annan dotter”

”men Daph-” började mamma förkrossat.

”jag vill inte höra mamma! Ni övergav mig i den tiden jag hade behövt min familj, den delen som var kvar! Hur kunde ni överge mig när min syster, er dotter lämnade oss? Hur kunde ni? Vet ni vad jag behövde gå genom den morgonen, för att inte tala om den senaste månaden!” sa jag och tårarna rann.

”vi är ledsna Daphne” försökte pappa. ”vi klarade inte-”

”vad ni vad? Jag vill inte höra! Jag kommer kunna förlåta er någon annan gång men håll inte andan” sa jag och vände ansiktet mot den stora glasväggen. Jag visste att jag kanske inte skulle ha nobbat min familjs försök till förlåt. Men jag kunde inte ta emot det nu, de hade sårat mig djupt genom att tro att de inte skulle behöva finnas där för mig.

Jag hörde hur dörren öppnade och stängdes, jag begravde ansiktet i händerna och grät häftigt. En arm lades runt mina axlar och jag tryckte mitt ansikte mot Justins bröstkorg.

”jag kan inte!” sa jag snyftande.

”du ska göra vad som känns bäst för dig” sa han. ”men glöm inte att de fortfarande är din familj”

”de övergav mig!” sa jag. Hans hand smekte mig lugnande över ryggen och jag slappnade av.

”TESS!” skrek jag glatt när hon kom in genom dörren, Justin skrek till i fåtöljen bredvid sängen.

”förlåt älskling!” sa jag ursäktande till Justin som hade lyckats somna men vaknade nu utav mitt skrik.

”gör inget” mumlade han och lutade sig tillbaka i stolen. Jag vände blicken mot Tess igen och såg att hon hade med sig en stolpe på hjul som det hängde en påse dropp på. Hon log glatt och gick fram till mig, hela hennes armar hade vitt bandage runt sig men annars verkade hon må bra. När hon kom fram till sängen rann tårarna nerför hennes kinder.

”du lever” sa hon lättat. ”du vet inte vilken panik jag hade när jag satt i den där förbannande stolen och hörde hur flera skott sköts och du som skrek som om du såg döden i vitögat” sa hon och satte sig på min sängkant.

”förlåt” sa jag.

”ingen fara, det som räknas är att du lever” sa hon och jag log.

”mina föräldrar var här” informerade jag henne sedan.

”jag hörde. Vad hände?” frågade hon och såg oroligt på mig.

”jag sa som jag kände och jag är inte redo att förlåta dem” sa jag och hon nickade förstående.

”ta din tid gumman” sa hon. ”de förtjänar inte mer”

”är Chaz och Ryan här?” frågade jag.

”ja, Chaz har inte lämnat mitt rum och Ryan pendlar lite mellan våra tror jag. Dels för att informera Justin om mig och Chaz om dig. Nu sitter han i cafeterian och äter, tror jag” sa hon och flinade.

”förvånad?” sa jag ironiskt. ”nej” svarade vi samtidigt och skrattade.

”nu vet jag varför du har varit så konstig i alla fall” sa hon efter en stunds tystnad och jag skrattade till.

”varför berättade du inte?” frågade hon.

”hur kan man berätta något sånt?” frågade jag.

”du berättade ju för mig” sa Justin från sin fåtölj, vi vände våra blickar mot honom och han såg tillbaka på mig. Sedan reste han på sig och gick bort mot dörren.

”jag går ner och äter med grabbarna” sa han innan han försvann ut.

”du berättade för Bieber, men inte mig!?” frågade hon förolämpat.

”ja, efter Peters-” hann jag säga.

”på tal om Peter! Vart försvann du?” frågade hon. ”jag hade koll ett tag innan att blev svart och jag antar att det var då Jens tog mig”

”eh… ja, Justin var överallt så jag behövde ta mig bort därifrån och han följde efter mig tills vi kom till min uppfart” sa jag och berättade fram tills jag hade berättat för honom om ’’den dolda’’ som inte är så dold längre.

”sen gick vi tillbaka till dörren för att säga god natt, men jag kysste honom och…” sa jag och tystnade och kände hur rodnaden steg. Tess flämtade till bredvid.

”DAPHNE MCCARTNEY, YOU TOTALLY DID IT!” skrek hon glatt, jag skrattade.

”så, hur var det?” frågade hon sedan förväntansfullt.

”ehm… fantastiskt” sa jag och rodnade djupare. In genom dörren kom Justin, Chaz och Ryan glatt pratande. De stannade och deras blickar gled mellan mitt tomatröda ansikte och Tess jätte glada.

”varför denna rodnad, tomattjejen?” frågade Chaz och jag rodnade omöjligt ännu mer.

”jag fick precis reda på vad ni gjorde efter Peters fest” sa Tess innan jag hann stoppa henne och blinkade mot Justin. Jag tittade chockat på henne.

”Tess! Håll käft!” sa jag och hon skrattade. Jag sneglade på Justin som också hade fått en svag rodnad på kinderna.

”vad pratar du om?” frågade Chaz förvirrat. Jag kastade mig fort över Tess och försökte täcka hennes mun men hade svårigheter för att slangar och smärtor gjorde min attack svagare.

”Chaz, vad gör man när man älskar varandra och vill ta det till nästa steg?” frågade Tess Chaz och sträckte sig bort från mig. Jag flämtade till när hon var klar.

”du är ju helt otrolig” muttrade jag och skakade på huvudet, sedan sneglade jag på Chaz och Ryan som stod vid dörren och funderade. Sedan verkade det klicka för dem båda samtidigt och de vände sig mot Justin.

”ooooh!” sa dem och dunkade honom i ryggen. ”bro, got laid!” sa dem i kör. Jag begravde generat händerna i ansiktet och hade lust att spola tillbaka tiden och dö där i blodet än att sitta här just nu. Tess klappade mig tröstande på huvudet och jag tittade upp på henne.

”så fort du känner dig bättre så kommer jag döda dig” sa jag och hon log gulligt.

”jag älskar dig också” svarade hon och log ännu större.

DE LEVER ! :) de mår bra och är glada... kände för att ha lite roligt och la in ett avslöjande där i slutet.

jag hoppas att ni gillade kapitel bomben ni fick ikväll. :)

vad tycks? kommentera ! :)