Ut i ljuset klev ingen mindre än Jens, ett grymt, sadistiskt leende pryde hans ansikte.

”förvånad?” frågade han men jag enbart hade förmågan att stirra på honom.

”varför?” slapp det ur mig.

”jag älskar dig” svarade han som om det var självklart.

”varför?” upprepade jag mer förvirrad än någonsin förut. ”varför?” upprepade jag igen. ”min lillasyster? Tess? Justin?” frågade jag och höjde rösten för varje ord tills jag skrek ut Justins namn mot honom.

”din lillasyster var ett misstag men hon visste för mycket helt enkelt” sa han.

”visste för mycket” fräste jag. ”så du dödade min lillasyster för att hon visste för mycket!?” skrek jag åt honom.

”ja, om mina planer”

”vilka planer?” snäste jag.

”mina planer om ”oss”, om vår framtid” svarade han med kärlek i rösten. ”om vår framtid där vi är gifta och har fått massa söta barn” fortsatte han och jag svalde för att inte kräkas.

”Jens, vi har ingen framtid tillsammans! Har aldrig funnits och det kommer inte finnas någon!” skrek jag förtvivlat.

”jo, klart det finns så fort Justin är ute ur bilden” svarade han mjukt. ”det var min plan A, döda Justin och då skulle det inte finnas några hinder för oss längre. Men din lillasyster blev misstänksam när jag frågade för mycket frågor om honom. Hon började snoka, jag kom på henne och hittade ingen annan ut väg”

”DU DÖDADE MIN LILLASYSTER!” röt jag argt mot honom och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. ”du dödade henne” viskade jag fram.

”ja, söt tjej” sa han.

”PRATA INTE OM HENNE! DU HAR INTE LOV ATT PRATA OM HENNE!” skrek jag.

”men Daphne hon var ju iväg för oss, du borde vara tacksam” här trodde jag att jag skulle gå sönder av ilska. Hade han precis sagt det jag tror han sade? Trodde han verkligen att jag ville ha honom? Att jag någonsin ville?

”ditt jävla äckel! Du borde fan halshuggas” väste jag fram mellan tänderna. Men Jens ansikte behöll det lugna leendet, inget verkade bita på honom. Han måste ha blivit sinnessjuk.

”varför Tess?” frågade jag. ”varför hota min familj?” frågade jag kallt.

”det var min plan B, du får själv göra slut med Justin, skada han så mycket att han inte vill ha dig tillbaka, sen om du inte lydde så skulle det vara slutet för din familj. På det sättet var Justin ute ur bilden” sa Jens och log nöjt åt sig själv som om han var den smartaste killen på jorden. 

Då klickade hela världsbilden ihop för mig, Jens visste om min familj eftersom han hade varit min vän i så många år, han kunde lät ha lånat min mobil i skolan för att då kunna radera meddelandet, han gick säkert på min dansuppvisning och tog kortet för att varna mig. Han kunde gå säkert på min gata för att se så jag lydde utan att bli misstänkt eftersom han bodde själv en gata bort från min.

”men du är en envis åsna, Daphne. Du gjorde inte som jag sa, jag såg dig med Justin igår kväll. Varför vägrar du inse att det är mig du vill ha och inte honom?” frågade han förtvivlat. Då sprack allt, jag såg rött.

”JENS! JAG. VILL. INTE. HA. DIG! HAR ALDRIG VELAT, KOMMER ALDRIG VILJA! JAG KOMMER ALDRIG ÄLSKA DIG! JAG TYCKER INTE OM DIG, DU HAR FÖRSTÖRT MITT LIV! HUR KAN DU TRO ATT JAG NÅGONSIN SKULLE KUNNA ÄLSKA DIG EFTER ALLT DU GJORT MOT MIG!” skrek jag åt honom och nu verkade det bryta in innanför hans skinn och gå upp till hans hjärna. Något klickade och en ond glimt glimmade till i ögonen på honom.

”om du inte ska vara med mig så kan du lika gärna förenas med din lillasyster där uppe” sa han och blundade.

”va?” frågade jag dumt, han slog upp ögonen och såg på mig med en läskigt hård blick. Det var som om hela hans ansikte blev mörkt och Jens försvann inom honom.

”Daphne?” viskade Tess bakom mig, jag vände mig fort om och såg att hon tittade sig slappt och förvirrande omkring.

”det är ingen fara” sa jag och hon såg upp på mig, när hon kände igen mig spärrade hon upp ögonen.

”Daphne! Du måste ut, Jens är här! Han berättade allt, din syster, Justin, hoten. Du måste springa!” sa hon panikslaget.

”jag går ingenstans utan dig” svarade jag lugnt. Ett sköt ekade i rummet och jag hoppade till innan jag skrek högt. Smärtan i armen var outhärdlig, jag tittade på den och såg att kulan hade satt sig i min överarm och nu forsade det blod. Jag vände mig förvånat om och såg Jens med pistolen höjd, jag såg hur han tänkte skjuta igen så jag kastade mig åt sidan, bort från Tess.

”Jens, du behöver inte göra såhär!” skrek jag till honom samtidigt som jag kröp bort mot utgången. Jag öppnade försiktigt dörren med smällde sedan igen den för att han skulle komma bort från Tess, ute i korridoren letade jag längst väggarna efter brandskåpen som förvarade yxor. Jag tog sönder skåpet och ryckte till mig den stora yxan, jag höll den framför mig som ett svärd men fick sedan gå över till att bara hålla den i min ena arm när den skottskadade skrek.

”Daphne, kom ut, kom ut och lek” hörde jag Jens säga i närheten av mig.

”varför gör du såhär mot mig?” frågade jag.

”om du inte ska vara med mig, kan jag inte riskera att du eller Tess springer och skvallrar. Så efter jag är klar med dig går jag och sätter en kula i pannan på henne” jag svalde ljudligt av de hårda orden han yttrade, hur klarade han prata om att döda någon med sådant allvar? Och sedan kunna utföra det också!?

Jag stod och tryckte mot en vägg medan jag kastade huvudet från sida till sida för att se om han kom. Jag såg en skugga och kastade mig fort mot golvet, tack vare det så missade skottet som han avfyrade och träffade väggen över mig istället.

Ett skott till avfyrades och smärta spred sig i mitt högra ben, jag stönade högt och tog mig om såret. Blodet sipprade fram mellan mina fingrar, jag kände hur min syn blev grumlig och jag började tappa energi. Jag såg fötter som var på väg mot mig och ännu ett skott fyrades av och det kändes som om min mage skulle gå i tusen bitar när skottet träffade.

När fötterna kom nära nog samlade jag min sista kraft och höjde yxan och svingade den på måfå mot Jens. Ett kraftigt skrik bröt ut och jag förstod att jag hade träffat, yxan föll till golvet med en ljudlig smäll och mina armar föll slappt till golvet. Jens kollapsade ner på golvet bredvid mig.

Jag såg hur han tog sig om bröstet och jag såg sedan ett djupt sår över hans bröstkorg, han måste ha böjt sig ner medan jag svingade för jag kan knappast ha nått så högt upp här nerifrån. Jag tvingade mig själv upp i sittande ställning och såg sedan att Jens sträckte sig efter pistolen igen. Jag drog in mer luft och insåg att slutet var här, men jag grät inte, jag bad inte om nåd. Jag satt bara där och tittade på Jens. Ett grymt leende slog upp i hans ansikte.

"några sista ord?" frågade han fortfarande med ett leende.

”varför?” fick jag fram, nu förändrades något i Jens blick igen och han verkade komma tillbaka.

”Daphne?” frågade han och tittade förskräckt på mig. ”vem har gjort det här mot dig?” vad har hänt med killen?

”du” svarade jag trött.

”oh my God” kved han kvävt medan han stirrade på mig. "jag menade inte!" sa han och ryckte sedan till som i kramper innan hans mordlystna blick var tillbaka. 

"nej, nej! Sluta! Försvinn" tjöt han och normala Jens var tillbaka. Innan ett hårresande skratt fyllde korridoren. 

"förlåt mig!" grät han fram. 

"jag kommer aldrig att förlåta dig, Jens. Aldrig" mumlade jag tillbaka och kände hur energin försvann från min kropp mer och mer. Jag höll på att förblöda, jag höll på att dö... och allt var Jens fel. 

Han såg tomt på mig och innan jag hann reagera stoppade han pistolen i munnen och skött sig själv bak i hjärnan. Jag spärrade upp ögonen och skrek, framför mig låg Jens död med blod och bitar av hjärna och skelett på golvet runt hans huvud. Jag skrek och skrek till jag trodde att jag skulle tappa rösten, jag kände hur jag föll och allt blev svart.

nu är ''den dolda'' borta, annars kallad Jens. Men det trodde ni inte va!? Alla bah: "DE E DEREK!"

Men icke sa nicke. :P så vad tyckte ni om det här kapitlet? blodigt?

vad tycks ? kommentera ! :)