Jag åkte ett varv och gjorde några typiska konståkningsrörelser med armarna och gjorde sedan en piruett. 
Jag tog sats och hoppade upp i luften, jag landade stadigt på det andra benet och applåder bröt ut i hallen. Jag log generat och åkte vidare, efter ett tag tog jag sats för att göra ännu ett hopp. När jag hoppade upp, kände jag redan då att det här inte kommer gå, jag knep ihop ögonen och kände hur jag föll. Mitt huvud slog i isen och allt blev svart. 

 

Justins Perspektiv. 
Daphne var jättevacker när hon åkte runt på isen med håret fladdrande. Hon gjorde ett hopp och landade snyggt på isen igen, vi alla applåderade imponerat och jag kunde se hur hennes kinder färgades röda och hon log smått. 
Jag log roat åt hennes rodnad, hon åkte vidare och gjorde fler fina rörelser. Sedan tog hon sats igen för att göra ett hopp till, hon sköt ifrån och jag granskade hennes ansikte. 

Hon knep ihop ögonen som om hon förberedde sig för att ramla, panikslaget ställde jag mig upp medan jag såg hur hon inte skulle klara att ställde sig på benen igen. Hon föll ner mot isen och ett otäckt ljud ekade i hallen när hennes huvud smällde ihop med isen. Hon blev liggande kvar på sidan och rörde inte en muskel, snabbt kom jag fram till öppningen som ledde till isen och hoppade ut.

Med Chaz och Ryan efter mig åkte vi snabbt bort mot henne, den sista metern gled jag fram på knäna mot henne. Jag vände henne om och såg ett stort sår vid hennes ena ögonbryn och det blödde kraftigt, blodet hade runnit ner över hennes öga och en pöl hade bildats under henne. Förskräckt stirrade jag på hennes nu blod, bleka ansikte. 

"oh my God" andades jag fram och kastade fort en blick upp på Chaz och Ryan som stirrade på henne med stora ögon. "mamma, ring en ambulans!" ropade jag upp mot läktaren. Jag drog upp henne i mitt knä och la min hand över hennes sår för att försöka stoppa blödningen. 

"oh my God" upprepade jag förskräckt. 

"ambulansen kommer om några minuter" ropade min mamma, jag nickade frånvarande med min blick fäst på Daphnes ansikte. Blodet fortsatte rinna och det rann ner på mina byxor och på ärmen till min munkjacka. 

"ska vi inte flytta på henne?" frågade Ryan försiktigt. 

"hur?" frågade jag förtvivlat. Jag kunde inte bära upp henne med skriskorna på och vi kunde inte släppa henne över isen. 

"ta av dig skridskorna, så kan du bära henne och vi kan se till att du inte ramlar" sa Ryan febrilt. Fort la jag ner henne på isen igen och släppte taget om hennes panna, min hand var alldeles kladdig av hennes blod. Snabbt snörade jag upp mina skridskor och ställde mig upp, jag bar upp Daphne i min famn. Hennes huvud lutade sig mot min hals och jag kunde känna det varma blodet mot huden.

Med Chaz och Ryan på en varsin sida om mig gick vi över isen och bort till läktaren. Jag klev in i båset och satte mig på bänken, med Daphne fortfarande i knät blickade jag ut över isen och såg pölen av blod och med mina skridskor bredvid.

Ur ögonvrån såg jag mormor och morfar kom gående fort mot oss, mormor flämtade till när hon såg mina blodiga kläder och Daphnes blodiga ansikte. Jag såg hur Ryan åkte ut på isen och hämtade mina skridskor, han slängde en blick på pölen innan han rös och åkte sedan tillbaka till oss. Jag såg hur morfar följde min blick. 

"men herregud" mumlade han vid synen av pölen, jag slet min blick från den och såg istället ner på Daphne i min famn. 

"den här vägen" hörde jag min mammas röst säga, sen såg vi hur hon kom gående med en tjej och en kille efter sig som rullade på en bår. 

"Justin" sa min mamma, min blick rycktes upp till hennes. "du måste släppa henne nu, så de kan hjälpa henne" sa hon, jag såg något oförstående på henne. 

"jag tror han kommer gå in i chock snart" sa morfar bredvid. Sjukpersonalen kom fram till mig och tjejen lossade försiktigt mitt grepp om Daphne, killen bar upp henne och la henne på båren. Fort började de fixa henne med filtar och nackstöd. 

"är det någon som ska åka med?" frågade killen medan han stod redo med dörren till ambulansen. Jag såg på min mamma. 

"åk du, vi ses på sjukhuset" sa hon, jag klev snabbt in i ambulansen och satte mig. Killen stängde dörren och bilen rullade iväg, jag grep tag i Daphnes hand och kramade den hårt. 

"skulle du kunna svara på några frågor?" frågade killen samtidigt som han trädde en syremask över Daphnes mun.

"ehm... visst" svarade jag. 

"utmärkt, vem är den här unga damen?" frågade han. 

"hon heter Daphne McCartney"

"ålder?" "17" 

"och vad är din relation till henne?" "hon är min flickvän" sa jag och såg förkrossat på henne, jag kände hur det brände bakom ögonlocken. 

"vad hände?" frågade han sen. 
"hon åkte skridskor, konståkning. Hon skulle hoppa men-" sa jag och tystade och försökte svälja, men klumpen i halsen gjorde det svårt. "hon ramlade och slog huvudet rakt i isen" sa jag till slut och en tår rann nerför min kind. 

"har hon varit medvetslös sen hon ramlade?" min röst svek mig så jag nickade bara. "då måste hon vakna snart för att inte få hjärnskador" sa han och som om Daphne hade hört honom, jämrade hon sig och slog upp ögonen. Hon tittade sig förvirrat omkring och killen började prata lugnande till henne, hon var bara vaken i någon minut innan hon slocknade igen. 

 

Jag satt med huvudet i händerna när mamma, mormor, morfar, Chaz och Ryan kom till sjukhuset. 
"hur går det?" frågade mamma och satte sig bredvid mig och la en arm om mig. Jag lutade mig trött mot henne. 
"de har tagit in henne för att se om hon har fått hjärnblödningar och de ska sy hennes panna" svarade jag med svag röst. Jag kände hur mamma nickade. De timmarna vi satt och väntade på att vi skulle få ny information hade jag svårt att sitta still. Många gånger hade jag ställt mig upp och stönat högt över den långa väntan. 
Frågorna ekade i huvudet på mig. Kommer hon klara sig? Kommer hon få hjärnskador? Kommer hon hamna i koma? Är allt mitt fel!? 

Ännu en gång ställde jag mig upp och gick fram och tillbaka på golvet, jag tittade ner på mig själv och såg min blodiga arm, den stora fläcken på mina byxor och vid kragen på min munkjacka och på t-shirten hade jag ännu en fläck. Jag måste se ganska skrämmande ut med mina blodiga kläder och mitt otåliga ansikte. Efter vad som kändes som evigheter kom äntligen killen från ambulansen ut genom två stora dörrar. Jag ställde mig fort upp och gick fram till honom. 
"vi kunde inte se några hjärnblödningar med rönken men hon har fått en kraftig hjärnskakning och vi hoppas verkligen inte att hennes minnescentrum har tagit skada. Och vi har sytt ihop såret i hennes panna, nu ligger hon med dropp och blod" sa han med en professionell röst. Min mamma nickade allvarligt och frågan ekade högt i mitt huvud igen. Var det mitt fel!?
"är hon vaken?" frågade jag. 
"nej, hon är fortfarande på morfin. Men hon borde vakna om några timmar, då ska vi göra några tester och se, om läget då är oförändrat så kommer hon kunna åka hem ikväll" sa han. 
"kan vi se henne nu?" frågade Pattie. 
"javisst" svarade han, vi följde efter honom in genom dörren han kom ut genom, längst en lång vit korridor och bort till en dörr. Han öppnade den och i en säng med vita lakan låg Daphne, hennes bruna långa hår lång utspritt på kudden. Ett bandage täckte hennes sår och hon hade nålar instuckna i armarna. Ena ledde till en påse med genomskinlig vätska, den andra till en påse med blod.

Ännu en gång brände det till bakom ögonlocken och jag fick kämpa med tårarna, en jämnt pipande kom fram en utav apparaterna bredvid hennes säng. Jag gick fram till hennes säng och tårarna rann nu, jag torkade bort dem med baksidan av min hand och såg ner på hennes ansikte. På samma sida som såret hade hennes kindben blivit lila och svullnat.

Ännu ett blåmärke. Och det värsta var att hon har fått alla de här blåmärkena sedan hon började träffa mig, jag är orsaken till varför hon skadar sig, varför hon blir misshandlad och mobbad. Jag bett mig i läppen för att inte skrika rakt ut.

 

 

Jag satt nu själv i hennes rum på en stol med huvudet på hennes sängkant, jag höll i hennes hand och smekte hennes handrygg med min tumme. Kan du inte vakna nu? Så jag kan få det bekräftat att du kommer klara dig. Att du kommer stanna hos mig. Att du kommer leva.

En tår rann över min kind och landade på lakanet. Varför? Varför skulle jag tvinga henne att åka skridskor? Detta var mitt fel! Daphne stönade och jag satte mig piggt upp medan jag såg ivrigt på hennes ögon, hennes ögonlock fladdrade till och öppnades. Hennes bruna, varma ögon mötte mina och glädjetårar rann nerför mina kinder och mina läppar bildade ett stort leende. Hon stönade igen och såg sig förvirrat omkring.

”vart är jag? Vad hände?” frågade hon med hes röst och jag kramade hennes hand.

”vi är på sjukhuset, du slog huvudet i isen när du ramlade” sa jag och mitt leende minskade lite. Jag såg i ögonen hur minnet kom tillbaka till henne och en tår rann nerför hennes kind.

”jag är ledsen” sa jag.

”va?” frågade hon.

”ja, jag är ledsen. Det är mitt fel att du ligger här, jag skulle inte ha tvingat dig att åka” sa jag förtvivlat.

”Justin, det är inte alls ditt fel. Det kunde hänt vem som helst och du tvingade mig inte” sa hon och kramade min hand. ”men Gud, vad har hänt med dig!?” utbrast hon sedan, jag såg oförstående på henne tills jag såg hur hennes blick var riktad mot mina kläder.

”det är inte mitt, det är ditt” svarade jag. Hennes ögon spärrades upp och hon rynkade pannan, vilket resulterade i att hon jämrade sig i smärta.

”inte rynka pannan, inte rynka pannan” sa hon till sig själv. ”förklara” mumlade hon sedan till mig.

”jag bar upp dig från isen och du satt i min famn tills ambulansen kom, blodet rann ganska häftigt och du blödde ner hela mig” sa jag enkelt, hon såg förskräckt på mig innan hon tittade ömt på mig.

”tack” viskade hon, sedan sträckte hon sig fram och smekte mig över kinden. Jag la min hand över hennes och höll kvar hennes hand.

 

 

De hade gjort sina tester och Daphne var godkänd för att få åka hem, vi hade fått med oss tabletter och vi skulle ringa om något blev värre eller om hon kände sig konstig. Vi tackade dem och sedan gick vi bort till utgången, skjutdörrarna öppnade sig och kameror blixtrade.

Vad i helvete!? Hur visste de att vi var här!? Jag försökte täcka över Daphnes omplåstrade ansikte för kamerorna samtidigt som vi försökte komma bort mot bilen. Vart är Kenny när man behöver honom?

”Justin, varför är du alldeles blodig!?” ”vad har hänt!?” ”är det Daphne du täcker över!?” ”vad har hänt med henne!?” ”kan ni bekräfta för oss att ni dejtar!?” ”bor hon hemma hos dig!?”

Frågorna haglade över oss, jag öppnade dörren för Daphne och hon tog sig smidigt in och jag gled in efter henne. Jag tog upp hennes jacka och skymde våra ansikten för kamerorna som fotade genom fönstren. Fler bildörrar öppnades och stängdes, sedan rullade bilen sakta iväg efter flera tutanden.

”de där människorna har ingen skam i kroppen” sa morfar argt.

”nej, verkligen inte” kontrade mormor. Jag tog ner jackan från våra ansikten och la den i mitt knä, Daphne lutade trött sitt huvud mot min axel och slöt ögonen.

 

---

BLOOD!!!
some nasty shit... men jag hoppas att ni tyckte om att det hände något... annorlunda ;P

Vad tror ni händer här näst? Vad kommer paparazzoerna skriva?
Vad tycks? Kommentera. ♥