Jag stod i kyrkogården med en enkel ros i handen och såg ner på gravstenen som prydes av min lillasyster namn "Louise "Loll" McCartney" stod det överst på den gråa stenen. "född 25 maj 1999 - död 7 januari 2012" stod det skrivet i snirkliga bokstäver under, jag fällde en tår över hur kort hennes liv hade varit. Hon hade inte hunnit växa upp för att uppleva första kärleken, den roliga tonårstiden där man kan vara rebellisk om man kände för det, high school, college...

Jag la ner rosen framför stenen på jorden och reste sedan på mig.

"hej Loll" sa jag som om hon satt där bredvid rosen och tittade upp på mig.

"hoppas du mår bra. Jag mår i alla fall bra, mycket bättre än vad jag har gjort" sa jag och log. "din mördare blev fast tagen förresten, jag hittade honom och han fick vad han förtjänade" sa jag svalde. "Justin är tillbaka hos mig igen och lyser lika starkt för mig som Tess... våra föräldrar kämpar på med sin vardag och vi alla saknar dig så otroligt mycket. Jag önskar att du kunde komma tillbaka med mig. Men så funkar det inte så vänta på mig där uppe istället. Jag kommer när du minst anar det" sa jag avslutande innan jag vände om och gick längst gången och bort mot de stora grindarna.

Jag gick längst gatan och bort mot Justins hus som jag hade övernattat i sedan jag blev utskriven från sjukhuset. Jag klarade inte att gå hem och möta mina föräldrar än. Jag ville inte se dem än...

Jag gick förbi en stor och kraftig ek och såg att det satt en gammal gunga i. Jag gick fram till gungan och satte mig på plankan. Det knakade till i repen och trädet men den verkade hålla, jag snurrade tanklöst runt på den och såg hur allt svischade förbi för att sedan återkomma när jag hade snurrat runt.

Jag vet inte hur länge jag satt där men det började nu mörkna och jag hade inte slutat snurra. Helt plötsligt förändrades synen för mig och en människa kom gående mot mig och kom närmre och närmre för varje varv. Jag stannade gungan och kände direkt yrseln som satte in, jag kände hur jag ramlade av gungan och föll ner på den fuktiga marken. Jag skrattade och människan som hade kommit gående mot mig kom fram och knäböjde bredvid mig. Justin såg oroligt ner på mig.

"är du okej?" frågade han bekymrat.

"absolut, snurrig" förklarade jag och han log mot mig.

"hur länge har du suttit här?" frågade han.

"sen... sen..." sa jag och kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och tystnade. Men jag såg i Justins ansikte att han förstod.

"ska du ligga här hela kvällen?" frågade han sedan roat, jag flinade och satte mig upp. Våra ansikten kom nu väldigt nära eftersom han hade satt sig bredvid mig. Jag tänkte svara men kom av mig, jag såg ner på hans läppar innan jag riktade upp blicken till hans ögon.

De var nu svarta i mörkret och man kunde se stjärna som speglade sig i det mörka, jag stirrade som förtrollat in i dem. Men vår ögonkontakt bröts när Justins varsamt lutade sig fram och kysste ömt mina läppar. Jag kysste honom tillbaka och log sedan svagt, alltid lika fantastiskt att kyssa honom.

Vi kom sedan upp på fötterna och Justin flätade fort ihop våra fingrar igen. Jag log och tillsammans började vi traska hem mot hans hus, husen på gatan sken fridfullt och inte ett ljud hördes. Jag såg ner på våra sammanflätade händer och log återigen.

"så du och jag mot världen, igen?" frågade jag honom, han vände huvudet för att titta på mig och jag såg att han log roat.

"om du är redo" svarade han enkelt, jag svarade inte utan blickade upp på den stjärnklara himlen. Han stannade och drog mig intill sig.

"är du redo?" frågade han med ansiktet nära mitt, jag log innan jag kysste hans läppar först mjukt och varsamt innan jag tryckte mig hårdare mot honom och kysste honom intensivt och känsloladdat. Jag log och lutade mig bak.

"är det svar nog?" frågade jag och han log mot mig innan han tryckte sina läppar mot mina igen.

"perfekt" mumlade han sedan mot mina läppar.

detta var det sista kapitlet för "Just An Ordinary Girl"... känns konstigt...

önskar all lycka åt Justin och Daphne... ;P hehhe....

men iaf, jag är stolt över mig själv över att jag har skrivit en HEL novell med 70 kapitel, trodde jag aldrig.

sen vill jag tacka er läsare som har gängt med och läst och skrivit jättefina kommentarer. Love u guys! ♥

Prologen för nästa novell kommer upp imorgon på dagen, hinner inte lägga ut den nu. för nu måste jag gå göra iordning mig för natten och fixa för imorgon. skolan börjar ju imorgon... -.- suck, vill inte tillbaka. slut med sena kvällar och sena uppstidningar. nu är det upp tidigt och sova tidigt !

Godnatt på er gullungar! :) Kommentera.