”Justin, varför är du alldeles blodig!?” ”vad har hänt!?” ”är det Daphne du täcker över!?” ”vad har hänt med henne!?” ”kan ni bekräfta för oss att ni dejtar!?” ”bor hon hemma hos dig!?”

Frågorna haglade över oss, jag öppnade dörren för Daphne och hon tog sig smidigt in och jag gled in efter henne. Jag tog upp hennes jacka och skymde våra ansikten för kamerorna som fotade genom fönstren. Fler bildörrar öppnades och stängdes, sedan rullade bilen sakta iväg efter flera tutanden.

”de där människorna har ingen skam i kroppen” sa morfar argt.

”nej, verkligen inte” kontrade mormor. Jag tog ner jackan från våra ansikten och la den i mitt knä, Daphne lutade trött sitt huvud mot min axel och slöt ögonen.

Daphnes Perspektiv.

Jag stod i badrummet och var redo att sätta på mig pyjamasen, jag granskade mitt ansikte och suckade tungt. Att jag ständigt skulle ha dessa blåmärken i ansiktet! Jag förde fingertopparna över mitt lila kindben och såg på det stora vita bandaget/plåstret i pannan och suckade återigen. Jag ser ju ut som ett freak!

"I'm sexy and I know it" sa jag och citerade från LMFAOs låt.

"kan jag inte förneka" sa en röst bakom, jag snurrade fort runt med andan i halsen och såg Justin stå lutad mot dörrlisten med armarna i kors. Han blick granskade mig från topp till tå, jag andades lättat ut när jag såg att det var han och vände mig mot spegeln igen.

"ha ha!" sa jag, han flinade och kom och ställde sig bredvid mig vid handfatet. Jag drog på mig mina sov shorts och Justin såg besviket på mig när jag drog t-shirten över huvudet, jag fnissade åt hans ansiktsuttryck och han började bestämt borsta tänderna. Jag tog fram en tablett som jag hade fått av sjukhuset och svalde ner en med lite vatten.

*

"är de inte söta" hörde jag någon säga och någon annan fnissade.

"hur lyckas man hålla i någon hela natten? När man inte ens ligger i samma säng?" frågade den första personen igen. En kvinnoröst konstaterade jag. Vad är det här? Drömmer jag?

Rösterna blev högre och jag rycktes ur mitt halvsovande tillstånd, jag slog försiktigt upp ögonen samtidigt som Justin utbrast "mamma, mormor! Vad gör ni här!?"

De skrattade gott åt Justins irriterade röst, jag tittade mig förvirrade omkring och såg att Pattie och Diane stod vid dörröppningen medan de såg roat på oss. Jag vände min blick mot Justin som låg i sin säng, min ena hand var sammanlänkade med hans mellan våra sängars mellanrum. Det måste ha varit det som de pratade om!

"jaja, nu har ni skrattat åt oss, nu kan ni gå igen" sa Justin och såg irriterat åt sin mamma och mormors håll, de flinade retsamt mot honom innan de gick ut i korridoren.

"det är frukost strax" sa Pattie innan hon gick efter sin mamma och försvann ner till undervåningen.

Detta var den sista dagen vi skulle stanna i Stratford sedan skulle vi vidare till New York. Jag log stort vid tanken över att vi skulle till "the big apple", städernas stad. Dagen hade passerat av soffliggande, tablett ätande, tv tittande och sovande mot Justins bröst. När det väl var dags att gå och lägga sig, var det helt otroligt att jag kunde vara trött. Jag hade ju inte gjort något alls idag! Men jag kollapsade i sängen och somnade på några sekunder.

*

På morgonen packade vi ihop våra kläder, saker och annat. Klädd i ett par mönstrade tights och ett par jeans shorts med en liten spetskanten tillsammans med en grå tröja med trekvartsärmar gick jag ner till undervåningen när det plingade på dörren och jag hörde hur Diane gick för att öppna. Jag satte upp mitt hår i en tofs och hann se en skymt utav Justins team som stod utanför, eller kanske inte alla men de vanliga.

Scooter längst fram, följd av Kenny, Ryan Good, Alfredo och några fler. De gick in i köket och satte sig, jag klev in i köket och deras ansikten vändes mot mig. Ett hagel av utrop och flämtningar kastades i rummet när de fick syn på mig.

"oh my God!" "aj!" Jag spärrade upp ögonen i förvåning och skräck, de tystnade och Scooter började prata.

"jag fick ett samtal om att du hade gjort dig illa, men jag trodde inte det var så farligt" sa han och såg beklagande på mitt ansikte, Justin kom upp bakom mig och log stort vid synen av sitt team.

"kan du inte ta hand om tjejen din eller?" frågade Alfredo med ett retsamt uttryck, Justin rynkade oförstående på pannan tills det klickade och han vände förkrossat blicken mot mig. Jag smekte honom över kinden och tittade på honom med ärliga ögon.

"jag kan ta hand om mig själv" sa jag lugnt och vände sedan om för att slippa deras möte.

Justins Perspektiv.

På flygplatsen skrek fansen som galningar och paparazzoernas kameror blixtrade. Jag skrev några autografer och tog några bilder, sedan flätade jag samman mina fingrar med Daphnes. Jag ignorerade paparazzoernas frågor som i stort sett handlade om vi var tillsammans eller inte och vad som hade hänt på sjukhuset.

Tillsammans med teamet gick vi bort mot check-in, vi checkade in våra väskor och kom genom kontrollerna, väl inne på flygplatsen - som kryllade av olika småaffärer och människor - slog vi oss ner vid en grupp stolar. Jag vände huvudet mot det stora fönstret och tittade ut, ute började det bli mörkt och jag suckade tungt. Mörker, alltid lika deprimerande.

Fansen kryllade runt oss men säkerhetsvakterna och livvakterna höll dem på avstånd, Daphne gäspade bredvid mig och jag skrattade. Hon vände blicken mot mig och såg frågande på mig.

"kan inte fatta att du fortfarande är trött" förklarade jag och hon skrattade.

"inte jag heller, men på något sätt är jag trött… måste vara tabletterna" svarade hon och tog fram burken med tabletter, en typisk orange cylinder burk med vitt lock. Hon läste på burkens etikett.

"aha!" utbrast hon och pekade med fingret på texten och visade den för mig. "biverkningar kan bland annat vara illamående och trötthet" sa hon och mycket riktigt stod det så på burken, jag log roat mot henne och hon stoppade ner burken i sin väska igen.

"gaten för resenärer mot New York är nu öppen, jag upprepar gaten för resenärer mot New York är nu öppen"

Vi ställde oss upp och jag satte på mig min ryggsäck, vi började gå bort mot gaten och jag tittade bakom mig många gånger för att se till att Daphne var där och varje gång möttes jag av ett leende ansikte. En våg av fansen tryckte sig mot oss och för ett ögonblick blev allt kaos.

Vakterna fick ordning på det igen och vi kunde komma fram igen, när vi var nära gaten tittade jag bakom igen för att se till att Daphne var där. Jag vände mig om men fann bara vakter och andra personer, jag sträckte på mig och såg mig omkring men hittade henne inte.

"Scooter, Kenny!" ropade jag och jag såg Kenny och Scooter vända sig om längre fram, jag trängde mig förbi och nådde fram till dem. "Daphne är borta" sa jag.

"va!?" utbrast Scooter.

"ja, hon var precis bakom mig men sen försvann hon när tryckvågen av fansen kom" sa jag och Scooter slog handen för pannan, telefonen i min ficka började vibrera. Jag tog upp den och kollade på skärmen, Daphne stod det. "vänta, det är hon som ringer nu" sa jag till dem och klickade på ’svara’ och förde telefonen till örat.

"Daphne?" frågade jag, i andra änden hördes massa tjejröster som pratade i munnen på varandra.

"Justin?" frågade Daphnes röst sedan och jag andades ut.

"babe, vart är du?" frågade jag.

"jag är-" sa hon. "är det Justin?" frågade någon i bakgrunden.

"eh… nej" sa Daphne långsamt. "det är det visst det, jag hörde att du sa Justin!" sa en annan röst.

"nej, nej!" sa Daphne, sedan hördes det en massa brus i telefonen.

Daphnes Perspektiv.

Vi började gå bort mot gaten och Justin måste ha sett sig om minst hundra gånger på några meter för att se till att jag var bakom honom. Jag log roat mot honom varje gång han vände sig om, sedan kom helt plötsligt en tryckvåg av fans och jag sveptes bort från resten. Det kryllade av fans och människor, jag försökte hitta dem andra igen men såg dem inte. Jag hamnade tillslut vid ett hörn bredvid ett stort fönster.

”är du Daphne?” hörde jag någon fråga bakom mig, jag snurrade runt och möttes av en grupp på kanske tio tjejer.

”ja” svarade jag tvekande.

”Daphne McCartney?” frågade hon för att försäkra sig.

”ja” upprepade jag, deras ansikten lös upp och fort började de prata samtidigt

”omg, jag älskar dig!” ”jag älskar hur du dansar” ”du är perfekt för Justin, han behöver någon som dig” ”din lillasyster är den gulligaste tjejen jag har sett” hur vet de vem min lillasyster var?

Jag log förvirrat mot dem och de brottades nästan för att stå framför mig, de bildade som en halvmåne framför mig. Jag tog försiktigt upp telefonen för att ringa om hjälp medan de fortsatte att babbla, jag tryckte fram Justin och förde telefonen till örat.

”Daphne?” hörde jag han säga, tjejerna framför mig fortsatte ivrigt att prata med mig.

”Justin?” sa jag.

”babe, vart är du?” frågade han fort.

”jag är-” hann jag säga innan en utav tjejerna avbröt mig.

”är det Justin?” frågade hon, hennes fråga fick alla andra tjejerna att tystna.

”eh… nej” svarade jag långsamt och letade febrilt i huvudet efter en förklaring.

”det är det visst, jag hörde att du sa Justin!” utbrast en annan tjej. Damn it! Sedan innan jag hann reagera började de fort gå fram de sista meterna mot mig.

”nej, nej!” sa jag men de slängde sig över mig för att nå telefonen. Jag blev begravd under en hög av tjejer, jag försökte skrika till dem att de skulle sluta. Men det var som att försöka få en döv att höra vad man hade att säga. Jag kände hur min telefon var på väg att glida ur min hand och en utav tjejerna snappade fort upp den och tryckte den ivrigt mot sitt öra.

”hallå!?” sa hon.

”oh my God, det är han!” utbrast hon sedan, hon började pipa och de andra tjejerna samlade sig ivrigt runt henne. I tumultet råkade en utav tjejerna sparka till min panna och det sprängde i min panna av smärta och det svartnade framför ögonen på mig.

Justins Perspektiv.

En tjejröst som jag inte kände igen hördes i telefonen. ”hallå!?” sa den.

”vad hände med Daphne? Ge tillbaka telefonen till henne” sa jag desperat.

”oh my God, det är han!” utbrast hon och började pipa av glädje, jag suckade tungt.

Jag har inte tid med det här! Scooter och Kenny såg undrande på mig, jag skakade bara på huvudet åt dem.

”lugn, lugn” sa jag till tjejen. ”kan du berätta för mig vart ni är någonstans?” frågade jag henne lugnt. Jag hörde nu att hon grät och hon andades djupt in.

”vi är borta vid gate 6 diagonalt från den ni ska på” sa hon, fort sträckte jag på mig och såg en stor lysande sexa. Snabbt började jag tränga mig genom massan av människor.

”Justin?! Justin!?” hörde jag Scooter och Kenny ropa efter mig. Händer försökte gripa tag i mig men jag ryckte mig loss och kom fram till gate 6, jag såg mig omkring och såg sedan en grupp tjejer så borta vid ett hörn bredvid ett stort fönster. Fort gick jag bort mot dem, de skrek till när de fick syn på mig och sprang fram till mig.

”oh my God! Det är han!” ”jag älskar dig” ”kan jag få en autograf?” massa frågor kastades emot mig.

Jag sträckte på mig igen och såg Daphne ligga på golvet med sin väska bredvid sig, hon låg och vred sig med handen över sitt bandage. Fort trängde jag mig förbi tjejerna och fram till Daphne, jag satte mig på knä bredvid henne och tog tag i hennes armar.

”Daphne är du okej?” frågade jag oroligt. Hon jämrade sig och tårarna rann nerför hennes kinder.

”fem minuter kvar tills gaten mot New York stänger, jag upprepar fem minuter kvar tills gaten mot New York stänger” sa en kvinnoröst som kom från högtalarna. Jag grep tag i Daphnes väska innan jag bar upp henne i famnen, när jag vände mig om stod tjejerna där igen. De såg oroligt på Daphne.

”klara hon sig?” ”vad hände?”

”okej, vänta!” utbrast jag och de tystnade. ”om ni kan hjälpa mig komma genom människorna och bort mot gate 12 så ska ni få en varsin autograf” sa jag och de lös upp. Fort började de knuffa bort människorna så vi kom fram, till slut kom vi fram till mitt team igen.

”jag vet inte vad som har hänt, men det är något med hennes sår” sa jag till dem.

”men Justin vi måste skynda oss, de stänger snart” sa Scooter stressat.

”ja, jag kommer. Kenny kan du ta Daphne” sa jag och lyfte över henne i hans famn, sedan vände jag mig mot de ivriga tjejerna. ”okej, vem har en penna?” frågade jag, flera pennor sträcktes fram mot mig och jag grep fort tag i en. Jag skrev autografer åt dem och sedan sprang jag in genom dörren till gaten och andades ut.

”wow, inte alltid lätt eller hur?” frågade flygvärdinnan som hade stängt dörren, jag log trött mot henne.

”nej, inte alltid” svarade jag vänligt, vi gick tillsammans bort genom den lilla gången och in i flygplatsen. När jag kom till min plats, kastade jag mig nästa ner i stolen.

oj, lite svårigheter på flygplatsen. :/V

Vad tror ni händer i New York? Vad tycks? Kommentera. ;D

(hoppas det inte e några stavfel -.-)