"man har även sett dig spatsera på stranden och lekt i snön med en ung dam vid namn Daphne McCartney" sa David på tvn. Jag blev så förvånad att jag snubblade och landade på golvet bakom soffan, men tog mig fort och lite klumpigt upp så jag kunde stirra på tvn. Där David och Justin satt och såg bakåt på en annan tv som visade en bild på Justin som satt ner i snön med mig gränsle över hans höfter och våra ansikten hade stora leenden och var kanske några centimeter från varandra. De vände sig bort från tvn efter en stund och Justin såg besvärad ut men inte chockad eller förvånad.

"så Justin, är hon din flickvän?" frågade David och gick direkt på.

Jag stirrade spänt på tv.

"nej, vi är bara vänner" svarade Justin lugnt och jag förvånades över den isande känslan i magen jag fick och hjärtat som verkade göra ett dubbelt slag. Även fast jag visste att Justin inte skulle bekräfta vårt förhållande så kunde jag ändå inte hålla tillbaka känslan av besvikelse, en hjärtslitande besvikelse.

På tvn började David fort retas med Justin och försökte kläcka ur honom sanningen men Justin satt lugnt i sin fåtölj och ljög honom rätt upp i ansiktet. Jag svalde bort gråten som satt i halsen och ur ögonvrån kunde jag se hur Kenny tittade oroligt på mig.

"Daphne..." sa han försiktigt. Jag slöt endast ögonen, gick runt soffan och la mig ner och begravde ansiktet i ena soffkudden.

Vi besökte fler talkshows och varje gång slet besvikelsen i mig, flera frågor och tankar dök upp i mitt huvud. Hur mycket mer hat kan jag få om vi gick ut med förhållandet? Hade jag ändå inte slutat bry mig? Och ville jag inte ha en pojkvän som stolt kunde visa upp mig som sin?

Där kom minnet tillbaka från i förmiddags, hur Justin hade kysst mig för att övertyga mig om att jag var hans. Vart i hans övertygelse blev det bättre utav allt han hade suttit och sagt i de tre senaste talkshowerna? När han hade kommit tillbaka efter David Letterman var slut, hade han tittat oroat på mitt sorgsna ansikte och börjat fråga men jag hade skakat bort han frågor och han hade tystnat.

Nu satt jag ännu en gång i en soffa och väntade på att Justin skulle gå på scen, vi hade nu varit hos Jimmy Kimmel, Jimmy Fallon och var nu hos Chelsea Lately. Justin kom ut på scenen och gav henne en kram innan han satte sig i fåtöljen bredvid henne, de började fort skoja med varandra och de pratade lite om hans turné. Sedan kom de in på deras förhållande, deras förhållande!? De hade typ ett litet skämt förhållande sedan de träffats första gången.

”men jag ser att du har varit otrogen mot mig!?” utbrast Chelsea och en bild på mig och Justin kom upp på rutan, Justin såg roat på henne.

”tror du verkligen jag skulle gå bakom din rygg?” frågade han och låtsades bli förolämpad.

”tydligen!” sa hon och gjorde en menande skest mot bilden.

”det där är inget. Vi är bara vänner” sa han och log mot henne.

Jag kunde nästan kräkas av känslan hur han nonchalant bara skakade bort mig och flörtade med henne på tv. Soffan sjönk ner bredvid mig och jag såg upp på Kenny som tittade ner på mig med en medlidande blick, jag gömde förtvivlat mitt ansikte i händerna och Kenny strök mig tröstande över ryggen.

”varför, Kenny?” frågade jag med gråten i halsen.

”han vill beskydda dig från allt hat” svarade han försiktigt.

”men varför känns det då så fel!?” frågade jag. ”och varför får jag bara en känsla av att kräkas varje han förnekar oss?” Kenny skakade på huvudet, på tvn tog programmet slut och jag ställde mig upp. Jag orkade inte vara här när han kom tillbaka, jag började gå bort mot dörren och kvävde en suck när Justin kom in. Han granskade mitt ansikte och jag var på väg runt honom när han grep tag i min handled.

”vad är det?” frågade han förtvivlat, jag gav honom en hård blick innan jag ryckte min handled ur hans grep och gick bort från rummet.

Justins Perspektiv.

Jag såg hur Daphne försvann bort i korridoren med nerhukat huvud och snabba steg. Jag vände mig förvirrat mot Kenny, som såg på mig med en konstig blick.

”vet du vad som pågår?” frågade jag honom medan jag slog ut med armarna i en förvirrad gest, Kenny såg tvekande ut och jag förstod att han visste. ”berätta” uppmanade jag fort och kort.

”Daphne…” började han men tystnade.

”ja?” frågade jag otåligt efter en stunds tystnad och Kenny tog sats igen.

”Daphne känner sig lämnad” sa han, jag såg oförstående på honom.

”vad? Lämnad? Varför?”

”hon känner sig lämnad för att hon känner att hennes pojkvän har försvunnit. Den som glatt har visat upp henne de senaste dagarna, den som har stöttat henne men har nu gått till att bara skaka bort henne”

”men-” sa jag men Kenny avbröt mig.

”hon vet att du gör det för att skydda henne men det hindrar henne fortfarande inte från att bli besviken. Och jag tror att Daphne inte bryr sig om dina fans hatbrev eller kommentarer längre, hon har kopplat bort allt hat och tänker istället i nuet. På allt bra hon har, sin familj, dig, sina vänner” fortsatte Kenny säga.

Jag stirrade på Kenny.

"du skulle ha sett hur hon frös till och tappade nästan all färg i ansiktet första gången du sa att ni bara var vänner. Och det var bara första gången, hon blev inte vackrare för varje gång ska jag säga dig" fortsatte han.

Men vad menades med hennes känslor? Var hon förtvivlad nog att hon ville säga sanningen eller ville hon fortsätta ta de känslomässiga stötarna varje gång?

Under bilturen till Ellen Degeneres satt hon tyst lutad mot rutan och stirrade ut i ingenting. Jag granskade hennes vackra ansikte som i nuläget prydes med ett bandage i pannan, hennes blå lila blåmärke hade nu tappat färgen och syntes knappt längre. Bilen stannade och vi klev ur, Daphne gick på andra sidan av Kenny och jag var så inne i mina grubblingar att jag inte ens tog mig tid att vinka åt mina fans. 

Vi kom in i byggnaden och visades för fjärde gången till en loge. Jag som var först in i rummet stannade precis bredvid dörröppningen för att sedan när Daphne kom, gripa tag i hennes handled och dra med henne bort. Jag stannade i en korridor som var folktom och vände mig sedan tvärt mot henne. Hon höll nästan på att gå in i mig men fick kontroll och tog ett steg bakåt, jag såg henne stint i ögonen innan jag pratade.

"hur vill du ha det?" frågade jag kort.

"va?" frågade hon och såg förvirrat på mig.

"Kenny berättade" svarade jag och jag såg hur det klarnade för henne och hon fick något hårt i blicken.

"jag vet inte Justin. Vad tycker du? Det kanske känns rätt för dig att ljuga?"

"det-" började jag men hon avbröt mig snabbt.

"eller få mig att må illa av tanken av att du lugnt kan sitta och förneka oss. Att du inte ens är besvärad!" sa hon argt, jag tittade ledset ner på henne och visste ärligt talat inte vad jag skulle svara.

"men jag antar att du är van. Kändisskapet har väl gjort dig kall som en sten" sa hon och fick tårar i ögonen. "vart tog den Justin vägen som grät för att jag hade slagit i huvudet eller den Justin som kastade irriterade blickar mot andra killar för att de antydde att de tycker om mitt utseende?" frågade hon innan hon vände ryggen åt och gick.

Daphnes Perspektiv.

Jag gillade inte det här! Jag gillade inte att jag skulle behöva vara så hård mot honom, men han förtjänade att höra sanningen. Sanningen över hur mycket det faktiskt sårade mig att han blev helt annan framför kameran. Justin som satt i studiorna var inte samma Justin som kysst mig på hotellet eller som lugnade ner mig efter artikeln.

Den Justin som tänkte på mitt välmående lika mycket som jag tänkte på hans. Och jag förstod att han ville skydda mig, men det var inte han som behövde ta emot allt hat. Det var ju jag, jag som dessutom inte brydde mig två gånger om de där patetiska tjejerna som aldrig skulle våga säga det till mitt ansikte.

Men nu satt jag här i logen och såg på Ellen som skojade glatt med sin publik och jag kom på mig själv med att le stort åtskilda gånger. Ellen var en kvinna med humor och glädje, hon var inte rädd för att skämma ut sig. Nu satt hon i sin röda fåtölj och berättade vilka som skulle vara med i programmet och publiken skrek högt när hon uttalade Justins namn. Jag suckade, sjönk djupare ner i soffan och programmet fortsatte.

Justin blev presenterad och öronbedövande skrik kom från publiken, tjejerna hoppade på ställena av glädje och Justin kom gående in på scenen och gick fram till Ellen. De kramades och Justin gav publiken en vink innan de satte sig ner i de röda fåtöljerna. De började prata om att det var "long time no see" och Justin verkade lite mer frånvarande än vanligt. Jag granskade hans ansikte och han såg grubblande ut som om han slogs med sig själv om ett svårt beslut.

Jag blev inte förvånad när det ledde in på mig och bakom dem på den stora skärmen dök en jättestor bild upp på oss när vi låg i sanden på stranden i México. Jag suckade, här kommer det igen - "vi är bara vänner". Jag blinkade bort tårarna och svalde, på tvn satt Justin fortfarande och blickade mot bilden men vände sig sedan om med ett fundersamt ansikte. Ellen började ställa frågor men Justin satt tyst.

"Justin har du somnat?" frågade Ellen roat och viftade med handen framför ansiktet på honom. Men istället för att ryckas till verkligenheten och skratta bort det, reste han på sig och gick av scenen och backstage. Ellen såg förvånat efter honom.

"jaha... eh..." sa hon förvirrat. "han kanske..." in genom dörren till logen kom Justin.

Justins Perspektiv.

En stor bild på mig och Daphne dök upp bakom mig och vi såg lyckliga ut, vi såg på varandra med kärlek. Inte de hårda blickarna och irritationen som vi har haft mot varandra idag.

Jag ville inte att hon skulle känna som hon gjorde, besviken, lämnad, ledsen... Jag ville inte att hon skulle tro att jag inte brydde mig om att det sårade henne. Jag ville inte att hon ska tro att jag förändras framför kamerorna. Jag är jag, ingen annan.

Jag ville att hon skulle känna sig lika stolt över mig som jag är över henne. Jag ville visa upp henne för världen eftersom jag har den finaste tjejen på jorden. Borde jag? Utan att jag märkte det hade Ellen börjat ställa frågor och en hand viftade plötsligt framför ansiktet på mig. Fort ställde jag mig upp och gick bort från Ellen och tillbaka backstage. Där mötte jag Scooter.

"Justin vad gör du?" frågade han bestört.

"jag måste göra en sak" sa jag och gick fort förbi honom och bort mot logen. Jag öppnade dörren och möttes av Kenny i den ena soffan, han såg förvånat på mig och Daphne i den andra, även hon tittade lika förvånat på mig.

"vad gör du?" frågade hon, jag gick fram till henne i soffan och räckte ut min hand mot henne. Hon tog förvirrat tag i den och jag drog upp henne ur soffan. Fort drog jag med henne ut i korridoren och bort mot scenen igen, där vi mötte Scooter.

"se till att du inte ångrar dig Justin" sa han allvarligt.

"aldrig" sa jag precis lika allvarlig och gick vidare.

"vad händer, Justin?" frågade Daphne bakom mig, jag vände mig mot henne.

"jag vill visa upp dig, jag vill visa att jag har den finaste, snyggaste mest vackra flickvännen i världen" sa jag och såg ett leende leka i hennes mungipor. Vi kom ut på scenen igen, publiken skrek och Ellen så lättad ut över att jag var tillbaka. Men gick sedan över till att se frågande på mig över vem jag hade med mig. Vi kom fram till henne i fåtöljerna och jag slog mig ner i fåtöljen innan jag drog ner Daphne i mitt knä.

"och jag gissar att detta är Daphne" sa Ellen.

"alldeles riktigt" svarade jag och Ellen såg på mig och nickade med huvudet som "fortsätt" så jag harklade mig.

"jag skulle vilja berätta en sak" började jag och vände blicken mot Daphne. Hennes ansikte var någon decimeter från mitt och hennes bruna ögon var i jämnhöjd med mina. Jag såg in i hennes ögon innan jag la min hand runt hennes nacke och drog hennes ansikte mot mitt och kysste hennes mjuka läppar.

jobbigt kapitel (känslomässigt...)

Vad tror ni händer nu? Hur mkt mer hat kan hon få? Vad tror ni konsekvenserna blir av Justins val?

Vad tycks? Kommentera !!! ♥