Jag hade också fått äran att presentera vem som var Female Artist of The Year som hade vunnits av den vackra Rihanna. Nu var vi på väg hem i bilen, Daphne satt trött med huvudet på min axel. Jag smekte med min tumme över hennes handrygg som jag hade i ett fast grepp i min egen hand och log nöjt. Bilen stannade och vi klev ur, en ringsignal hördes och Daphne släppte min hand för att ta upp sin mobil ur den lilla väskan. Hon fiskade upp den och satte den glatt mot örat.

Hon tänkte precis säga något men tystnade och jag kunde se hur hon bleknade innan hon skrek.

En månad senare

Jag kände mig som en maskin, en maskin med en mask som hade målats med ett vackert leende och ett par glada, tindrande ögon. En maskin som kunde fixas med lite mat, en kram, några kärleksfulla ord. En maskin som steg upp ur sängen och stred genom skolans tunga dagar. En maskin som i sin ensamhet kunde visa sitt riktiga ansikte. Maskinen blev till Daphne McCartney…

I min ensamhet slet jag av mig masken och fick det likgiltiga och känslolösa ansiktsuttrycket, jag satt vid mitt fönster och såg på regndropparna som gled nerför fönsterrutan. Såg på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet.

Mitt liv hade fått samma gråa ton som himlen, allt hade mörknat och så hade även lyckan i inuti mig gjort. Mörknat… slocknat… försvunnit. Allt hade vänts från de klara vackra färgerna till de dystra, meningslösa, färglösa tonerna. Min mobil vibrerade i mitt knä och jag drogs ur mina tankar.

Från Mamma: 

”kommer inte hem ikväll”

Inget kram, puss, hoppas du mår bra. En bild utav min mammas nu smala ansikte med djupa ringar under ögonen dök upp i mitt huvud, det ansikte som brukade utstråla glädje, arbetskraft och kärlek hade gått till professionellt, hårt och mörkt.

Mammas glada röst som brukade säga hur mycket vi betydde, hur fina vi var, hur lycklig hon var över att vi fanns. Den glada rösten som nu lät rosslig, trött och hes och kunde inte yttra ordet vi längre. Den rösten som hade sagt till mig det jag trodde att jag aldrig i mitt liv skulle behöva höra.

Men ändå hade jag tvingats höra mammas panikslagna, hjärtslitna stämma yttra hur min vackra, underbara, den finaste lillasystern man skulle kunna önska sig inte skulle komma springandes när hon mötte mig på flygplatsen när jag kom hem. Min lillasyster som inte skulle spricka upp i ett leende av glädje över att jag var tillbaka, min lillasyster som aldrig någonsin skulle le igen, min lillasyster som aldrig skulle ta ett steg till, min lillasyster som inte skulle ta ett andetag mer.

För hon var nu blek, orörlig, kall och meter under jorden. Min lillasyster är… död, icke levande, mördad, uppskuren, våldtagen. Orden kunde äta upp mig inifrån och ut, alla ord som hela tiden spelades upp i mitt huvud, orden som sköt kulor genom kroppen på mig, orden som skar som knivar i mina ögon, orden som skadade varje organ i min kropp. Ännu än gång vibrerade mobilen till och jag tog slappt upp den.

Från Okänd:

”hur mår syrran? Trivs hon i jorden?”

Jag kastade telefonen genom rummet och den hamnade med ett stort brak i golvet, sorgen och ilskan slet i mig. Ilskna tårar rann nerför mina kinder och jag kände hur lungorna drog ihop sig och kraftiga snytningar rev genom kroppen på mig.

Jag slog med nävarna i väggen och höjde händerna för att klösa ut ögonen, få slut på alla tårar, få slut på alla sömnlösa nätter, få slut på all smärta. Men jag sänkte långsamt händerna igen och de föll ner i knät på mig. Mitt liv har blivit ett helvete, krossats, blivit till ingenting, precis som den dolda personen bakom smsen sa.

Mina tårar hade runnit i vad som har känts som evigheter, precis som den dolda personen sa att de skulle göra. Inget är som förr, mina föräldrar har gått till kalla stenar som i stort sett har glömt bort att de har en annan dotter.

Mina föräldrar som har slutat bry sig om vår familj, mina föräldrar som har börjat spendera sin tid på jobbet där de kan glömma, där de kan tro att allt är som det brukade vara. För att sedan så fort de kom hem ryckas tillbaka till verkligheten och inse den fruktansvärda sanningen, det smärtar att se varje gång det händer.

Tess. Tess har varit den enda ljuskällan i den mörka världen jag nu lever i. Den enda lågan som fortfarande lyser, för mig, åt mig. Tess som kramar ihop min trasiga kropp, som finns där när gråten tar över, som finns där när allt faller samman, som fixar ihop mig igen med sin vänskap, med sina snälla och tröstande ord.

Justins fina ansikte sken upp i mitt huvud och det smärtade i min maggrop över vad jag behövde göra mot honom, vad jag behövde säga, vad jag behövde utstråla. Som hundra andra gånger spelades scenen upp i mitt huvud.

-

Jag knackade på Justins dörr med gråten i halsen. Jag kunde inte tro att jag var på väg att göra det här mot honom, efter allt vi har gått genom, efter allt han har gjort för mig. Dörren öppnades och Justin såg beklagande ner på mig.

”kom” sa han och omslöt mig i hans varma, trygga famn. För ett ögonblick lät jag mig själv bli omfamnad av honom, att dra in hans doft, att känna hans starka armar runt mig en sista gång. Tårar rann nerför mina kinder och jag hade lust att slå mig själv för det jag var tvungen att göra. Hade jag inte förlorat tillräckligt mycket redan? Men jag hade inget val, det var det här eller mera död.

Med en ohörbar suck drog jag mig ur hans famn och tittade upp på honom med hårda ögon. Jag kunde se hur en rynka bildades i hans panna och han fick en oförstående blick.

”vad-” började han men jag avbröt honom fort.

”jag klarar inte det här längre. Jag klarar inte av dig, ditt liv eller fans. Jag vill inte göra det här längre, jag vill inte ha dig i mitt liv längre. Jag vill inte veta av dig eller ditt liv. Jag vill inte slösa bort mer tid, på dig, ditt liv, på ett förhållande som inte är riktigt. Jag vill inte höra talas om dig mer, jag vill inte träffa dig längre. Jag vill inte ha dig i närheten av mig eller mitt liv” sa jag och kunde lika gärna ha knäat honom mellan benen. Jag kände hur det brände bakom ögonlocken, men jag bet ihop.

”du kommer aldrig mer veta av mig, se mig eller höra från mig mer. Hejdå Justin” sa jag och jag kunde nu se hur tårarna rann nerför hans kinder. Det smärtade något otroligt att jag behöver säga det här till honom, behöva se honom såhär. Men jag måste.

”Daphne, du behöver inte göra det här” viskade han fram och grep tag i min handled.

”jo, Justin. Jag behöver, jag måste” svarade jag kallt.

”varför?”

”för mig själv. Allt är för mig” svarade jag och försökte att inte bryta ihop.

”så du bryr dig inte alls längre? Om mig, om oss” frågade han.

”nej, jag bryr mig inte det minsta om oss och definitivt inte om dig!” fräste jag och slet loss min handled och gick iväg från honom, lämnade honom på hans uppfart, uppriven, förtvivlad och med ett krossat hjärta.

Skammen och besvikelsen brann i mig likt ett bål när jag gick vägen hem till mig, någon gång på vägen kunde jag varken gå eller se något längre. Jag föll ner på knä och skrek rakt ut, skrek för min lillasyster, skrek för Justin, skrek för mitt patetiska liv.

-

Minnet smärtade lika kraftfullt varje gång och tårarna rann som floder nerför mina kinder, vid det fönstret satt jag och såg på hur regndropparna rann nerför glasrutan.

Tittade på den gråa himlen som gav världen en dystert utseende, den gråa asfalten som färgades svart utav regnet och åter upplevde allt om och om igen genom mina minnen.

det här kapitelt är väldigt jobbigt... för att förlora någon är alltid jobbigt, om det så är i en bok, film eller i verkligheten. Detta var även svårt och jobbigt att skriva, måste erkänna att jag grät en svätt...

Och jag är chockad över att jag klarade att skriva det så snabbt, i det inlägget under skrev jag hur jag tänkte lägga ut det om ungefär tre dagar men... jag hoppas ni uppskattar att det kom tidigare.

Vad tror ni händer med Daphne nu? Kommer hon begravas i sina egna sorger? Kommer hon någonsin hitta tillbaka till Justin? Hennes föräldrar, kommer de komma tillbaka?

Kommentera.