Ariel tog av sig hörlurarna i båset och leendet jag såg på hennes läppar var bländade vackert, aldrig hade jag sett henne på en bild då hon såg så glad ut. Leendet fick det att smått rycka i mina mungipor, hennes glädje var smittsam. Hon hängde upp hörlurarna innan hon gick bort mot dörren, jag backade genast flera steg så jag stod mot väggen igen. Ariel gick - omedveten utav min stående figur vid dörren - bort till mixer bordet där hon plockade åt sig sin telefon innan hon vände sig om. Leendet var fortfarande kvar på hennes läppar medan hon log ner mot sin skärm. Innan hon kom för nära valde jag att avbryta tystnaden. 

   ”inga modeller kan sjunga säger du?”

 

---

 

Ariels Perspektiv. 

   Innan jag hann hindra mig själv skrek jag rakt ut i skräck och förvåning. Mitt hjärta hoppade över ett slag innan de började banka frenetiskt i min bröstkorg och blockerade för ett ögonblick alla andra ljud. Mitt andetag fastnade i halsen och kapade av mitt skrik, panikslaget tog jag mig om strupen innan jag lyckades dra in ett nytt andetag. Justin tog förvånat ett steg fram emot mig vid min reaktion med stora, uppspärrade ögon. 

   ”Justin!” utbrast jag sedan när mitt hjärta och andetag var tillbaka till de normala igen. ”vad gör du här?” frågade jag även fast jag mycket väl visste svaret till min egen fråga. 

    ”Du, frågan går tillbaka till dig” påpekade han och höjde ena ögonbrynet åt mig. ”varför sa du inget? Varför sa du inte att det var du?” han slog smått ut med armarna och hans ögon visade en gnutta besvikelse som genast gick rätt till min mage. 

   Jag ryckte lamt på axlarna. ”jag vet inte... det är inte meningen att någon ska veta” svarade jag. ”och du måste lova mig att du inte berättar något, lova!” paniken var nu hörbar i min röst medan jag tog de få stegen fram mot honom, mina ögon flackade mellan hans båda. 

   Justin såg på mig för ett ögonblick. ”varför inte?” frågade han tillslut. 

   ”Ingen kan få veta. Snälla, Justin lova mig. Det skulle inte fungera” jag såg intensivt och vädjande på honom, gjorde en mindre variant utav blicken jag brukade ge till Greg vilket fick Justin att kuvas inom rekordtid. Med en suck släppte han sina axlar så de hängde medan han såg uppgivet på mig. 

   ”Visst, okej. Vad du än säger” svarade han och jag slog upp i ett brett, tacksamt leende innan jag slog ihop händerna framför mig. 

   ”Tack så mycket” han skakade på huvudet. 

   ”Du är självisk” sa han sedan innan han vände på klacken och gick ut genom dörren. Chockerat stod jag stel kvar på min plats innan jag stampade efter honom. Vad i hela friden? 

   ”Vad menar du med det?” halvt ropade jag efter honom där han gick med händerna nedkörda i hans jeansfickor. Jag häpnade lite utav min reaktion, det var inte ofta jag visade att kommentar hade gjort en inverkan på mig. Jag brukade oftast uppträda oberörd och le men det var något i Justins blick som fick mig att reagera, något med honom över huvud taget. Justin kastade en blick över sin axel mot mig. ”hallå, jag pratar med dig” 

   Justin stannade tvärt vilket fick mig att nästan kollidera med hans muskulösa rygg, hans blick var inte speciellt hård men den var inte mjuk heller. ”du är självisk” upprepade han. ”eftersom du insisterar på att behålla en sådan otrolig begåvning för dig själv, hur kan du inte vilja dela med dig utav vad du kan leverera? Inser du vad du skulle kunna åstadkomma?” han skakade ofattbart på huvudet medan jag motstod impulsen att himla med ögonen. 

   ”Justin, så otrolig är jag inte. Jag kan sjunga klart utan brister, precis som du” insisterade jag och hans blick for genast till min innan hans haka föll.

   ”Skojar du?” utbrast han. ”du är som en blandning utav alla de grymmaste sångerskorna idag och det är inte en underdrift. Jag är inte i närheten utav vilka toner du kan nå, de tiderna är över. Målbrottet kom och tog de tonerna med sig” det ryckte i mina mungipor vid hans ord men jag pressade undan skratten som bubblade inom mig. 

   ”Justin, du inser att du är världens största artist va?” frågade jag lugnt och la armarna i kors över bröstet. Justin suckade irriterat. 

   ”Det är inte vad vi diskuterar, om du hade tillåtit någon att faktiskt göra dig till en artist hade du lätt tagit min plats” fortsatte han och nu var det min tur att skaka på huvudet. 

   ”Jag tror att du behöver sova lite, att ligga här varje kväll i väntan har gjort dig galen” sa jag innan jag lämnade honom bakom mig. 

   ”Jag är inte det minsta galen” sa han när han slöt upp bredvid mig igen. ”jag har bara ett sinne för talanger och jag kan säga att det är jackpot syrener som går igång just nu” jag skrattade till. 

    ”Du är rolig du, Justin. Jag kan modella, gå på en runway, föra intervjuer, gå i klackskor, mycket mer kan jag inte göra bättre än det” svarade jag och klickade på knappen till hissen, som snart plingade till. Jag steg in i den spegel klädda hissen och vände mig mot Justin som stod kvar i korridoren. 

   ”Jag lovar att jag inte tänker berätta för någon annan men jag tänker inte ge upp på dig” sa han medan dörrarna gick igen, frustrerat stirrade jag på mig själv i spegeln medan jag åkte upp till våning tre. Fasen! 

 

 

Justins Perspektiv. 

   Hur kunde hon inte tro på sin begåvning? Att det visade sig vara Ariel som besatt den otroliga rösten borde egentligen inte göra mig förvånad. Ariel var en utav de mest ambitiösa och talangfulla personerna som levde inom underhållningsbranschen idag. Att hon också kunde sjunga likt en gudinna borde inte vara en överraskning men ändå fann jag mig själv oförmögen att ta in nyheten, jag visste äntligen. Mina fantasier om att få den här tjejen ut i världen där hon kunde dela med sig av rösten kunde uppfyllas, men lika fort hade den krossats igen. Hon ville inte. 

   Hur kunde hon inte? Vem som än hade sett henne i båset hade sagt att detta var vad hon älskade, jag hade aldrig sett någon som såg så till freds med sig själv, så glad och avslappnad som hon när hon sjöng. Det var fascinerande. 

    Men jag tänkte inte ge upp på henne, det skulle bli på mitt vis tillslut. Det skulle jag se till. Mini steg, försökte jag intala mig själv. Ta det i mini steg, mjukna upp henne till idéen om ett liv som artist. Hon skulle vara fantastik. 

   Jag plockade fram nyckeln ur min jeansficka innan jag stack in nyckeln i låset och vred om. Mitt rum stod mörkt och tyst, jag klev ur skorna innan jag tände de små lamporna. Mina ögon började nu kännas tunga och tröttheten sköljde över mig. Jag drog min t-shirt över huvudet innan jag knäppte upp knappen i mina jeans och drog ner gylfen. Väl ståendes i enbart underkläder gick jag in i garderoben för att lämna kläderna innan jag tog mig in i badrummet där jag borstade tänderna. 

   Med ett leende kröp jag ner under täcket i min säng och kramade kudden mitt huvud låg på, jag andades ut medan jag sjönk djupare ner i madrassen. Äntligen visste jag. 

 

*

 

Morgonen därpå vaknade jag som ett skott, glädjen var fortfarande kvar i min kropp och allt var på grund av Ariel - hennes röst. Jag kastade bort täcket från min kropp innan jag stred in i garderoben för att fort nappa åt mig ett par nya kalsonger innan jag tog mig in i duschen. Väl klar gick jag medan jag rufsade mitt hår med handduken in i garderoben där jag lät handduken falla till marken. 

   En halvtimme senare stod jag klädd i ett par vita shorts med gråa mönster, en vinröd tröja med vitt tryck och en röd keps med orange skärm bak och fram på huvudet. Jag hängde en guldkedja runt halsen och knäppte på mig min ena klocka innan jag klev i ett par svarta Vans. 

   Jag gick sedan fram till bokhyllan vid hörnet och tryckte till, den klickade till och den hemliga gången som jag en gång lovat henne att inte använda uppenbarade sig framför mig. Jag sökte efter lampknappen och tryckte till när jag fann den, försiktigt gick jag uppför stentrappan till hennes avsats där jag grep tag om handtaget och drog ner. Min dörr stängdes samtidigt som hennes öppnades, genast slog doften utav Ariel mot mig. En väldigt god och vad jag antar kan bli beroende framkallande doft. 

   Jag klev in och såg till att hennes bokhyllan stängdes igen, jag kastade en blick runt i hennes garderob. Herregud och tänkt att detta säkert inte ens är allt. Fast sedan kom jag och tänka på min egna och valde att vifta bort tankarna om vem som hade störst garderob. Jag lämnade garderoben bakom mig och klev in i hennes rum, hennes säng var redan bäddad och jag spände hörseln för att se om hon ens var kvar i rummet. Jag hörde hur duschen var påslagen och slappande av, jag gick fram till hennes säng och satte mig på kanten. 

   Ungefär tio minuter senare slogs duschen av och inte mycket senare vreds dörren upp, ut kom Ariel gående i ett endast bh och trosor. Hennes hår var uppsatt i en turban på hennes huvud och jag stelnade för ett ögonblick till i mitt sittande position. 

   Jag hade sett henne åtagliga gånger i så lite kläder, men det var genom poster eller tidningar. Aldrig live, mitt framför mig. Hennes blick löpte upp och hon skvatt häftigt till, hennes reaktion kom upp i ungefär lika extrem som den igår. 

   ”För i helvete Justin!” utbrast hon, jag förvånades för ett ögonblick vid orden som kom ur hennes mun innan jag rätade till mitt uttryck. ”vad gör du här? Hur kom du in hit?” jag la huvudet lite på sned medan jag såg menande på henne. Hur tror du? 

   ”Åh, vi kom ju överens om att inte använda den där gången!” hon stampade förbi sängen och gick in i garderoben istället, jag himlade med ögonen innan jag reste på mig och följde efter henne. 

   ”Men jag tänkte att nu när vi är nyblivna bästa vänner så var det helt okej” svarade jag och stödjandes på armbågarna på byrån i mitten utav rummet lutade jag mig fram. Ariel skrattade till, ett klingande ljud som fick det att rycka i mina mungipor. 

   ”Bästa vänner?” upprepade hon och kastade en blick på mig innan hon såg tillbaka på kläderna som hon försökte välja mellan. Tillslut drog hon ner en ljuslila klänning som hon tog bort från de pärl pryda galgarna innan hon hängde tillbaka det. 

   ”Japp, nu när vi har delat djupa hemligheter vilket är ungefär som en ritual att man ska bli bästa vänner. Moder Naturs lagar du vet” hon drog ner dragkedjan på klänningen innan hon klev i den och drog upp den över sin rumpa. Klänningen var ärmlös och hon drog upp dragkedjan igen när den satt på plats på hennes kropp, den smet perfekt om runt hennes former och fick hennes smala midja att träda fram. 

   ”De enda lagarna Moder Natur har är att alla kvinnor är tvingade att gå genom minst en veckas tortyr i månaden, inga fler” protesterade hon medan hon gick bort till hyllan med hennes alla skor. ”dessutom verkar det bara som att det är jag som har delat med mig utav en djup hemlighet, vad är din?” nu ståendes i ett par skyhöga svarta klackar lade hon förväntansfullt armarna i kors över bröstet. Damnit! Tänkte jag. 

   ”Ehm... Jag är väldigt rädd för hajar, där har du” hon såg uttråkat på mig. 

   ”Den där hemligheten sög, det är meningen att jag ska bli förvånad” sa hon innan hon gick över rummet mot bordet bestående utav tusen olika saker som jag kanske visste vad en tiondel användes till. Hon satte sig ner på stolen innan hon började att mjuka sminka sitt ansikte, för ett ögonblick hade jag lust att gå fram och slita borsten ur hennes hand. Hon behövde inte smink, hon var redan bländade vacker som det var men jag bet ihop. 

   Jag hoppade upp på byrån och flätade samman mina fingrar framför mig. ”synd, för det är hemligheten du får. Ritual klar” svarade jag innan ett leende spred sig över mitt ansikte. Ariel skrattade till åt mitt fåneri. 

   ”Du är dum” påpekade hon och plockade upp en mascara som hon skruvade loss innan hon försiktigt borstade sina ögonfransar. 

   ”Och du är självisk. Bra då har vi redan en varsin faktor hos den andra som gör oss något irriterade” svarade jag och la betoning på ‘något’ för att förmedla att jag egentligen menade 'väldigt'. 

   ”Är det verkligen vad du kommer använda vår precis nyskapade vänskap till? Att tvinga mig att bli din nya artist?” frågade hon och vände sig om i stolen med de två delarna utav mascaran i en varsin hand. Ett litet leende spred sig över mina läppar. 

   ”Absolut, jag kan inte se några andra egenskaper som du har som kan verka intressanta” svarade jag, såklart ljög jag. Ariel var som en chokladkaka som man desperat försökte undgå att inte titta på, en fluga som var omöjlig att ignorera, jag insåg dock att mina exempel nog inte var de bästa men grejen var att hon var mer än intressant. Men jag fick reaktion jag ville ha utav henne. 

   ”Inte intressant?” frågade hon förbluffat. ”inte alls?” jag skakade på huvudet. Hon reste sig från stolen, nu färdigsminkad. ”okej Justin Bieber, jag ska minsann vara din vän, den allra bästa vännen du någonsin haft och så ska vi se hur intressant jag kan bli” jag flinade roat. 

   ”Grymt, ska vi gå och äta frukost eller?” frågade jag och hoppade ner från byrån innan jag gick mot hennes dörr, jag kunde nästan höra hur hennes haka föll innan hennes klackar ekade mot golvet medan hon gick efter mig. Jag log snett, låt vänskapen ta sin början.

 

---

 

hahahahahah, är det bara jag som redan älskar... Jariel blir det väl? I just love them, dem är så himla roliga med varandra. vet inte om jag blev så nöjd med början men resten tycker jag kom ut bra. 

hoppas ni tyckte om vad ni läste, hur tror ni det kommer gå med deras nya vänskap? kommer alla att godkänna den? hm... KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥

PUSS&KRAM.