PREVIOUS:   Jag kastade en blick på klockan för att se att den precis slagit åtta på kvällen, Ariel skulle definitivt vara i sitt rum nu. Jag reste mig från sängen och drog till mig min ryggsäck som jag svingade upp på ryggen. Jag gick bort till garderoben innan jag enkelt tog mig genom passaget och fick upp Ariels dörr, jag tog ett steg ut när jag hörde Ariels röst i det andra rummet. 

   ”... det är verkligen inte som det ser ut... nej, jag skulle aldrig... jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratar om, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid... precis... godnatt Tara” det sved i bröstet på mig. Hur kunde hon? Låtsades hon hela den här tiden att faktiskt vara min vän? Mitt undermedvetna började genast skälla på mig, det var du som var en idiot och släppte in någon på livet så fort. Du kan inte lita på någon ny, kommer du inte ihåg det? Besviken och förkrossad vände jag på klacken och skyndade mig nerför trappan för att snabbt öppna min dörr så Ariels stängdes. Jag sjönk ner på golvet efter jag fått igen min med en ledsam suck. ”Jag utnyttjar honom bara...”

Ariels Perspektiv. 

   Jag suckade trött och knuffade igen dörren bakom mig, middagen och kvällspasset på gymmet var nu avklarat och jag ville inget annat än att få duscha och krypa ner i sängen. Nej, vänta juste. Jag skulle hjälpa Justin! Jag slog mig för pannan men samlade mig snart, jag kunde inte svika honom. 

   Jag böjde mig ner och knöt upp mina joggingskor innan jag klev ur dem och vickade nöjt med tårarna. Jag siktade på badrumsdörren när min telefon vibrerade på täcket, jag suckade svagt innan jag gick fram för att se Taras namn på skärmen. Genast växte nervositeten i min mage. 

   ”Ja, det är Ariel Madison” hälsade jag. 

   ”God kväll Ariel” jag försökte svälja klumpen i min hals, var jag i trubbel? Jobben skulle ju inte komma förrän nästa vecka. ”vad gör du?” 

   ”Jag kom precis tillbaka till mitt rum från gymmet” svarade jag och sträckte omedvetet på ryggen och höjde svagt hakan i luften precis som Tara alltid lärt mig att jag skulle stå för att visa just hur hög status jag hade. 

   ”Bra, bra” kommenterade hon kort och en liten flamma utav värme brann i mitt bröst utav Taras få ord. ”jo, jag ringer eftersom jag har fått nyss om något som gör mig väldigt besviken Ariel” jag svalde och spärrade upp ögonen i fasa. 

   ”Vad är det för något?” frågade jag oroligt. ”jag har gjort alla mina läxor, fått topp resultat, jag-” 

   ”Ja och ändå lyckas du inte följa mina enkla förfrågningar. Jag hade förväntat mig mer utav dig men när jag får höra att du har setts på tok för mycket med Justin Bieber kan jag inte undgå att brinna utav besvikelse” min haka föll och jag stod i förlust av ord. Hur kunde hon veta? 

   ”Jag... jag” stammade jag. ”det är verkligen inte som det ser ut” skyndade jag mig att säga. Ljug, Ariel. Du måste ljuga! 

   ”Nähä och hur ser det ut? För min bild har blivit målad ganska kristallklar” hörde jag henne irriterat svara och jag drog nervöst en hand genom håret. ”går du medvetet emot mina regler Ariel?”

   ”Nej, jag skulle aldrig...” Vad skulle jag säga för att Tara skulle låta mig få ha kvar Justin i mitt liv? Jag ville verkligen inte förlora honom som min vän... Sedan slog det mig, det fick mig att må otroligt dåligt men jag hade inget annat val. 

   ”Jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratarom, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid” Tara förblev tyst i telefonen för ett ögonblick medan hon tänkte över det jag precis sagt. Snälla, fungera snälla! 

   ”Jag är förvånad” svarade hon tillslut. ”men vad du säger har en poäng. Den där popstjärnan är precis överallt, i alla tidningarna...” 

   ”Precis” sa jag ivrigt. Ja, hon trodde på mig! Lyckan spred sig inom mig. 

   ”Okej, jag låter dig behålla kontakten med honom. Men kom ihåg Ariel, det här är endast för PR. Inget mer” jag nickade för mig själv. ”godnatt då” 

   ”Godnatt Tara” svarade jag precis innan det tutade i luren, ett tecken på att hon lagt på luren. Jag släppte ut ett stort andetag och slängde tillbaka telefonen på sängen. Så länge jag kunde lura Tara att jag endast utnyttjade Justin så skulle jag få behålla honom som min vän. Skuldkänslor svepte genast över mig över hur mycket jag skulle behöva ljuga för min mamma. 

   Med tankarna flygandes i mitt huvud steg jag in i duschen och lät vattnet rinna längst min kropp, det skulle lösa sig... Hoppades jag. 

*

Från Justin: 

   ”Upptagen” 

   Justins avklippta svar fortsatte att förvirra mig. Han hade inte kommit ner under kvällen för att kunna göra klar de resterande matte uppgifterna inför matte lektionen senare i veckan. Jag hade skickat iväg ett sms till honom runt halv tio där jag undrade vart han höll hus och detta var mitt svar. Han var upptagen. Ingen förklaring, ingen ursäkt. 

   Jag försökte att inte låta svaret påverka mig men jag kunde inte undgå att känna att det var något som inte stämde med honom. Kanske hade det hänt något annat under kvällen som du alls inte var inblandad i, försökte jag intala mig själv. 

   Iklädd en kort klänning i blommigt typ samt ett par Jimmy Choo klackar lämnade jag mitt rum med handväskan i armvecket och telefonen i den andra. Jag åkte ner med hissen medan jag pratade med Victoria och Elisabeth via sms, de båda var redan i matsalen tillsammans med Avan. 

   Matsalen kryllade utav människor och fylldes utav allas prat som gradvis steg i styrka hela tiden. Jag fann mina vänner vid ett bord och ställde ner min väska på bänken innan jag snabbt skannade av matsalen eftersom det välbekanta ljusbruna håret som tillhörde Justin. Jag suckade svagt när jag inte fann honom och gick iväg bort mot maten. 

   ”Har ni sett Justin?” frågade jag dem när jag var tillbaka, Victoria såg upp från sin mat medan Avan uttråkat fortsatte läsa i sin tidning. 

   ”Ja, han var inne och vände i stort sett” svarade Victoria och jag nickade smått. Han är inte tvingad till att alltid meddela vart han ska eller vad han gör till dig Ariel, sa jag till mig själv när min mage knöt sig i oro. Han ignorerade mig inte va? Nej, klart han inte gör. Du är bara paranoid. 

   Men hur kunde jag inte vara det? Justin var min första vän utanför Victoria och Avan, och med dem visste jag att de alltid skulle stanna. Genom vått och torrt. Men med Justin kunde jag inte vara lika säker.

   ”Justin!” utbrast jag glatt när jag såg honom längre bort i korridoren, jag skyndade mig efter honom och såg hur han kastade en blick över axeln mot mig. Jag förvånades när jag inte fick något tecken utav glädje eller ett leende. 

   ”Jag har inte tid att prata” sa han endast när jag var en meter från honom innan han skyndade sig bort längst korridoren. Lika snabbt som jag hade fått syn på honom var han borta igen. Förvirrad och sårad stod jag kvar. Lika avklippt igen. Precis som Tara. 

   Fasa ven genast genom min kropp, tänk om Tara hade tagit kontakt med honom och bett honom att stanna bort från mig. Jag övervägde för ett ögonblick att ringa Tara men kom sedan på vad kommit överens om igår. Hon var ju villig, hon tyckte det var en bra idé. 

   Dagen flög förbi och jag verkade inte kunna bryta mig loss från alla tankarna på Justin, vad var det här för besatthet vid honom? Han kanske bara har en dålig dag. Men grejen var det att Justin fick mig att känna mig så otroligt glad, som att vi faktiskt befann oss på en helt vanlig skola, att vi var vanliga människor. Att jag inte hade all denna pressen på mig. Han fick mig att känna mig som en i mängden vilket kanske låter jätte konstigt när det alltid pratas om hur man vill känna sig speciell. Men jag hade fått nog utav att känna mig speciell efter 17 års tid i rampljuset, nu ville jag bara vara en i mängden, ville vara precis som alla andra. Men det skulle aldrig hända så länge jag stod under namnet Ariel Madison. Ändå lyckades Justin - för ett ögonblick - få mig att känna befrielsen utav pressen. Därifrån kom den här nyfunna besattheten. 

*

Jobben landade på mitt skrivbord tidigare än väntat och jag fann mig själv att behöva lämna skolan nästa morgon då jag blivit inbokad för en photoshoot för den brasilianska företaget Colcci där jag skulle lansera deras nya jeans. Greg mötte mig i lobbyn av skolan där han stod redo med ett kaffemugg i handen, jag tog tacksamt emot den och sörplade försiktigt på det varma kaffet. 

   Bilfärden tog lite längre än en timme innan vi körde in på byggnadens parkering, jag klev ut på asfalten och gick med Greg bort mot byggnaden där jag såg att Leila, Tyra samt Xavier. Jag sken upp i ett leende vid deras bekanta ansikten, de alla som uppfyllde en väldigt viktig roll i min karriär. 

   Leila, min personliga make up artist som lärt mig allt hon kunde. Tyra, min general manager som följde med mig till alla event, alla photoshoot, allt som jag gjorde för att se till att allt fungerade som det skulle efter Taras mall. Och till sist Xavier, min stylist som alltid var där med ett finger i spelet när det gällde kläder. 

   ”Vacker som alltid” smickrade Xavier när vi nådde honom och jag log brett. Vi trädde in i byggnaden där vi genast bemöttes utav personer med headphones som visade oss till sminkavdelningen och där det hängde fler par jeans samt shorts och jackor för mig. 

   ”Jag är hedrad utav att få vara i din närvaro Ms. Madison” började genast fotografen säga och jag log tight. ”och det ska bli ett sant nöje att äntligen få fotografer er. Mitt namn är Antonio Aires” han fortsatte sedan att förklara hans fantasi över hur bilderna skulle se ut och jag tyckte det lät bra. Guldglitter, barbröstad och jeans. Sminket tog inte lång tid och en timme senare låg jag redan ner i det något obekväma glittret som skar in i ryggen medan jag försökte göra poser inför kameran medan jag fortfarande täckte mina bröst med armarna. 

   Antonio fortsatte överösa mig med komplimanger mellan klädbyten och under själva akten. Jag uppskattade uppmuntran men efter ett tag började hans ord kännas betydelselösa, efter att ha hört dem ett bar hundra gånger tappade de styrka. Men jag visade det aldrig i ansiktet utan fortsatte le. 

Justins Perspektiv. 

   Ilskan hade fortfarande inte lagt sig och jag misstänkte att de i närheten nu börjat ana att allt inte riktigt stod rätt till för mig. Men det fanns inget som kunde lugna ner mig, jag var arg, irriterad, besviken, förrådd. Var det inte meningen att man skulle kunna lita på människor som visste exakt vad man gick genom? Var det inte mening att man skulle ha någon knäpp förståelse för varandra? Att man visade extra respekt mot varandra? Tydligen inte. 

   Ilskan fortsatte hela tiden att på nytt fyllas varje gång jag hörde hennes namn, varje gång jag fick en skymt utav de röda håret eller en hörde ljudet utav klackar mot golvet. Det var galet men under den korta tiden vi hade introducerat varandra till en vänskap hade jag blivit riktigt fäst vid den rödhåriga geniet. Jag ville egentligen inte släppa henne, för ett ögonblick övervägde jag faktiskt om jag skulle låta henne utnyttja mig bara för att få behålla hennes vänskap men knuffade sedan ifrån mig tanken lika snabbt som den dykt upp. Skulle aldrig hände. 

   ”Kan du dra dig ur sina Ariel täckta tankar nu och lyssna på mig för fem minuter, snälla?” utbrast Za vilket fick mig direkt att reagera. Där var namnet igen och ilskan var tillbaka. Genast reste jag argt på mig och stampade bort från mina förvånade vänner. 

   ”Vart ska du nu då?” hörde jag Alfredo ropa efter mig men jag orkade inte svara. 

   Det var nu fredag, en hel skolvecka hade gått sedan jag kom på Ariel i hennes riktiga planer. En hel skolvecka hade jag undvikit henne och ignorerat hennes försök att nå ut till mig. Gett henne korta ursäkter när hon försökte prata med mig i korridoren, brydde mig inte ens om att varken svara på hennes sms eller telefonsamtal. Till min tur hade Ariel börjat få utomstående jobb vilket gjorde att hon lämnat skolan under flertal timmar. 

   Jag tog mig till våning 2 där jag gick bort mot studiorna där jag sjönk ner i en fåtölj och drog till mig en gitarr, planlöst började jag spela olika ackord som kanske kunde utvecklas till något annat. Mina tankar skenade iväg och gled in på ilskan. Alltid denna ilska. 

   ”... ännu en lyckad vecka...” rektorn stod på scenen, redo att presentera olika resultat utav olika elever. Modeller kunde visa upp foton, runway material. Artister kunde framföra färdiga låter eller bara en liten sneak peak av en låt de hade på gång för att få andras åsikter på den. Ja, ni fattar drillen. Alla kunde visa upp vad de ville. 

   ”Först upp är från företaget Colcci som Ariel Madison var modell för...” bakom honom på skärmen dök en bild upp. Jag stannade till i min andning för ett ögonblick, hon såg underskön ut. Hennes överkropp var bar dock halvt täckt utav guldigt glitter, hennes hår låg utspritt runt hennes huvud och de ljusa jeansen smet om runt hennes ben och höfter. 

    

(klicka på bilderna för att få dem större)

 

   Aulan fylldes genast utav mummel när bilden byttes ut mot en ny och en ny och en ny. Bild efter bild strålade av perfektion. Ilskan var för ett ögonblick som bortblåst medan jag granskade Ariel på bilderna, såg på vad hon gjorde bäst. Jag kunde höra killarnas godkännande viskningar om hennes utseende innan aulan gav henne en applåd. 

   Fyrtiofem minuter senare var äntligen tillåtna att lämna aulan och jag var snabbt uppe ur min stol innan jag körde ner mina händer i fickorna. Jag var slut, det enda jag ville var att lägga mig under täcket och sova tills jag inte var trött längre. 

   ”Hey, skitstövel!” den alldeles för välbekanta rösten ekade via väggarna, rösten jag försökte förtränga men alltid kom tillbaka. Jag stelnade till i mitt steg och släppte ut mitt andetag.

ojojojojojojoj... kommer det en konfrontelse nu!!?!?!?!?!? vad tror ni? 

o så ni inte behöver fråga i kommentarerna så kommer Candice Swanepoel kommer att vara ansiktet för Ariels modell bilder eftersom Ariana Grande inte är modell. =) o ja, Ariel är också en VS modell. XP 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.