”Jag frågade om du hade läst klart?” frågade han med skratt fortfarande kvar i tonen. Jag skakade smått på huvudet innan jag såg ner på textboken i mitt egna knä, jag bläddrade snabbt mellan raderna innan jag läste klart sista stycket. 

   ”Klar!” utbrast jag glatt och han nickade. 

   ”Så, mer klarar jag inte av. Min hjärna är potatismos” sa han medan han slängde boken åt sidan. Jag flinade roat, jag hade inom kort insett att Justin var en mycket rolig kille samt jordnära och vänlig. Hans personlighet var byggd för vad han gjorde, hans passion för musik var häpnadsväckande, fascinerande. Han var en äkta musiker från den innersta benet i hans kropp.

Måndag, 11:e Februari. 

   ”Nej Justin, titta...” återigen försökte jag förklara matte problemets lösning för Justin som fortfarande satt med uttryck som visade hur lite han förstod. Med andra ord ingenting. 

   ”Jag hatar verkligen matte” mumlade han låg för sig själv, jag flinade roat. 

   ”Åh kom igen, det är inte så svårt om man förstår” protesterade jag innan jag rätade till boken framför oss. 

   ”Ja, precis! Och jag fattar absolut ingenting” utbrast han och såg på mig med höjda ögonbryn, jag himlade smått med ögonen och viftade bort hans kommentar. 

   ”Låt mig förklara istället. Titta, eftersom det är ’x’ på båda sidorna...” Skolklockan avbröt mig mitt i meningen och signalerade att lektionen var slut samt att det var dags för lunch. Jag lutade mig tillbaka och började genast samla ihop mina böcker. 

   ”Kom ihåg att ni har tills nästa lektion på er att göra klar resterande uppgifter om ni inte hann alla!” ropade Mr. Oliver över pratet samt stolskrapandet mot golvet när alla eleverna sköt in sina stolar. Justin stönade klagande bredvid mig medan han samlade ihop sitt material innan sköt in sin stol intill bordet. 

   ”Ingen fara Justin, jag hjälper dig” Justin log ett utav sina finaste leenden mot mig vilket fick mig att smått smälta inombords. Vilket aldrig hade hänt mig förr och jag kunde inte undgå att bli något skrämd utav det. 

   ”Vad skulle jag göra utan dig va?” frågade han och slängde lekfullt sin arm runt mina axlar innan han drog in mig till hans sida. Jag fnittrade smått medan vi gick längst korridoren, följde strömmen mot matsalen. 

   ”Tja... definitivt bli underkänd i matte” svarade jag retsamt och Justin fnös till svars samtidigt som han lät sin arm falla från mina axlar. Jag log roat åt hans reaktion. 

   ”Du, jag är ett geni” utbrast han och såg menande på mig. ”ingen snack om saken” jag skrattade nu högt. Dörrarna till matsalen närmade sig och jag blev genast nervös. Att äta frukost med Justin var en sak, men hur skulle jag förklara för honom att jag för tillfället inte åt lunch och väldigt lite med middag? 

   ”Ariel?” Justins röst förde mig tillbaka till verkligheten och jag fokuserade genast blicken på honom för att se honom ståendes med ett frågande och aningen oroat uttryck vid dörren. Jag log genast försäkrande mot honom för att lugna ner honom. 

   ”Ledsen, kom precis på att jag skulle möta upp Victoria. Vi ses senare. Matten, glöm inte” jag pekade menande på honom för att få en ögon rullning tillbaka innan han nickade med ett leende och försvann in i matsalen. Så fort dörren var stängd bakom honom slängde jag mig bokstavligen efter telefonen innan jag snabbt ringde Victoria. 

   ”Du har nått Victoria” svarade hon muntert, jag drog roat på läpparna. Hon svarade endast sådär formellt när hon haft för bråttom för att hinna titta vem det var som faktiskt ringde. 

   ”Ja, detta är Ariel Madison. Är det Victoria Justice jag kommit till?” retades jag och hörde hur hon fnittrade på andra sidan. 

   ”Hej gullunge, vad vill du?” 

   ”Hej, vart är du?” frågade jag snabbt. 

   ”På väg till matsalen, slutade precis” jag andades lättat ut, hon var inte i matsalen än. Jag berättade att jag stod utanför innan vi sa hejdå och la på. Inte många minuter senare kom Victoria gåendes i sina klackar och väskan i armvecket. Hon sken upp i ett brett leende när hon fick syn på mig som jag genast besvarade, jag gick henne till mötes innan vi hälsade med en kram. 

   ”Vad är det?” frågade hon. ”jag trodde du var med Justin” 

   ”Jo, jag var det. Men jag är fortfarande på Taras... matnedskärning och jag har slut på svar” Victoria nickade förstående innan hon krockade min arm och vi gick bort mot hissarna istället. Väl inne på hennes rum lade jag mig trött på hennes säng, jag började svagt känna av skolstressen i kroppen. Jag hade aldrig trott att läxor och lektioner skulle ta så mycket på ens energi och ännu en gång fasade jag för när utomstående jobb skulle komma in. 

   ”Så, jag har inte sett dig riktigt på några dagar nu och jag började en uppdatering” Victoria slog sig ner bredvid mig innan hon lutade sig på sin ena armbåge. Jag vred på huvudet för att kunna se på henne. 

   ”Ehm... tja... jag visste inte att läxo-” 

   ”Nej, dummer. En uppdatering på hela Justin-är-min-bästa-vän grejen” avbröt hon, en rodnad spred sig genast på mina kinder och hennes ögonen spärrades upp när hon föreställde sig det ‘värsta’. 

   ”Ariel, vad har du gjort? Eller vad har ni gjort kanske jag ska säga?” utbrast hon, jag skakade genast på båda huvud och händer för att stoppa hennes knasiga och vilda fantasier. 

   ”Nej, nej, nej. Inget sådant, inget har hänt. Du bara... förvånade mig” sa jag och hon la misstroget huvudet på sned. ”jag ljuger inte, hedersord” jag drog in ett djupt andetag. 

   ”Justin är verkligen en jätte trevlig, super snäll, väldigt rolig kille” svarade jag sedan med en axelryckning. ”vi kommer bra överens och vi har alltid väldigt roligt med varandra. Jag tycker om honom, som vän såklart” Victoria förblev tyst för ett ögonblick medan hon tänkte över det jag precis berättat. 

   ”Så, du skulle aldrig kunna se honom som mer än en vän?” frågade hon tillslut, jag såg upp i taket medan bild efter bild dök upp i huvudet på mig. Skulle jag? Visst Justin var väldigt attraktiv och hans personlig gjorde honom om möjligt ännu snyggare. Men kunde jag någonsin se honom som annat än min vän? Genast sa min hjärna nej åt mig, det skulle inte fungera. Ni är bara vänner, se till att det förblir så. 

   ”Tror inte det” svarade jag och kikade försiktigt på Victoria som redan hade ögon på mig. 

   Hon suckade smått. ”hoppas det förändras för ni skulle verkligen vara perfekta för varandra. Kan du inte se det framför dig? Ni skulle bli elit paret, de två största stjärnorna i ett. Wow” jag skakade roat på huvudet åt henne. 

   ”Vi är bara vänner, Victoria” påminde jag henne. ”dessutom, han ser mig och kommer nog aldrig att se mig som annat än en vän” 

   ”Är du rolig eller?” utbrast hon högt och fick mig att smått rycka till. ”han vore dum i huvudet om han inte skulle kunna tänka sig att ha dig som sin flickvän. Du har allt Ariel, lita på mig. Han har säkert gått genom de olika alternativet en eller sjuttioelva gånger. Du är en babe” och så var rodnaden tillbaka. 

   ”Vem är det nu som är rolig?” frågade jag och Victoria suckade. 

   ”Jag blir lika förvånad varje gång över hur dåligt självförtroende du faktiskt har” konstaterade hon, det är inte mitt fel. Jag riktade genast in samtalet på ett annat spår och vi lämnade Justin och mitt dåliga självförtroende bakom oss. 

Justins Perspektiv. 

   Jag ställde ner brickan mittemot Za som satt tillsammans med Alfredo samt ett flertal andra. Za avbröt sig i sitt ätande för att se upp på mig när jag satte mig ner, han gav mig ett snett leende innan han började vända och vrida på huvudet. 

   ”Vad håller du på med? Du kommer ge dig själv nackspärr” utbrast jag och plockade upp besticken. 

   ”Jag undrade bara vart den fabulösa fotomodellen som du verkar ha varit fäst i höften med på senaste tiden är någonstans?” svarade han och jag suckade trött innan jag himlade med ögonen. 

   ”Vi är inte fästa vid höften” protesterade jag endast innan jag stack min gaffel i en köttbulle. Za’s ögonbryn sköt genast upp i pannan på honom medan han lutade sig bakåt mot Alfredo som såg lika misstroget på mig. 

   ”Jaså, det säger du” jag stoppade in köttbullen i munnen innan jag nickade. ”du, det tror jag så lite jag vill på. Jag har fasen inte sett dig någonstans utan det där röda håret flygandes bredvid dig. Jag menar kom igen, du kan berätta för oss? Har du skjutit mål, har du stuckit korven i nyckelhålet?” jag stirrade på honom för ett ögonblick, hade han precis sagt det där? 

   ”Wow, någon har hängt runt Avan för mycket” kommenterade jag och Za såg uttråkat på mig medan Alfredo små skrattade bredvid. 

   ”Kanske” svarade Za med en axelryckning. ”han är riktigt trevlig när han inte gå fullständigt gay på en. Jag menar jag finner det något obekvämt när han börjar kommentera hur fylliga mina läppar är” jag kunde inte undgå att skratta. Avan hade gett mig både en och två komplimanger. 

   ”Men vik inte undan från ämnet bro. Vad är det som händer? Kommer vi få ett ‘Jariel’ eller vad? Se inte på mig sådär, det var inte jag som hittade på det” jag suckade smått innan jag gav upp, det var bättre att ge dem svaren de ville ha så de kunde gå vidare. Dessutom de var inte som att de skulle berätta för någon annan, jag kunde lita på dem. 

   ”Inget händer på riktigt, bro. Vi är bara vänner” svarade jag ärligt. ”jag kan dock inte förneka att jag har en liten crush på henne, jag menar det är ju oundvikligt. Men jag tror inte den här vänskapen kommer leda någonstans, hon ser mig inte som annat än en vän och det fungerar för mig. Whatever” de satt tysta, endast såg på mig medan jag satt och förväntade mig svar. 

   ”Där ser man, ‘Jariel’ kommer hända ändå!” utbrast Alfredo tillslut och jag såg förvirrat och frågande på honom. 

   ”Hörde du inte vad jag just sa?” frågade jag, men han endast viftade bort mig med handen. 

   ”Bro, ge det några veckor. Kanske någon månad och du kommer ha henne båda i din famn och säng om nätterna. Lita på mig” försäkrade Za innan han riktade sin fokus på sin mat ännu en gång. Jag skakade på huvudet åt dem och såg ner på min tallrik. Veckor? Månad? Skärp dig Justin! 

   Jag kastade en blick på klockan för att se att den precis slagit åtta på kvällen, Ariel skulle definitivt vara i sitt rum nu. Jag reste mig från sängen och drog till mig min ryggsäck som jag svingade upp på ryggen. Jag gick bort till garderoben innan jag enkelt tog mig genom passaget och fick upp Ariels dörr, jag tog ett steg ut när jag hörde Ariels röst i det andra rummet. 

   ”... det är verkligen inte som det ser ut... nej, jag skulle aldrig... jag utnyttjar honom bara, för PR. Jag menar det här är Justin Bieber vi pratar om, bara att synas på bild med honom ger en uppmärksamhet för en hel livstid... precis... godnatt Tara” det sved i bröstet på mig. Hur kunde hon? Låtsades hon hela den här tiden att faktiskt vara min vän? Mitt undermedvetna började genast skälla på mig, det var du som var en idiot och släppte in någon på livet så fort. Du kan inte lita på någon ny, kommer du inte ihåg det? Besviken och förkrossad vände jag på klacken och skyndade mig nerför trappan för att snabbt öppna min dörr så Ariels stängdes. Jag sjönk ner på golvet efter jag fått igen min med en ledsam suck. ”Jag utnyttjar honom bara...”

ursäääääkta, vaaad? omg, vad hände i slutet guys? FLIPPA LOSS, VAD SÄGER HON? O.O vad händer? vad tror ni? hoppas detta är godkänt drama, för detta är bara början.. ;) 

KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.