PREVIOUS:   Tårarna rann okontrollerat nerför mina kinder och jag drog en hand genom håret. Minnena var som en örfil i ansiktet, de fanns där på både gott och ont. Jag ville alltid minnas min tid med Penny men samtidigt lurade de alltid där i bakhuvudet och påminde mig att vi aldrig skulle kunna vara sådär igen, jag skulle aldrig kunna hålla om henne, kyssa henne igen. Om hon inte fick tillbaka sitt minne. 

   Så jag firade vår ett årsdag ensam, fyrverkerierna exploderade på himlen och bröt ut i vackra kreationer innan de bleknade bort. Grattis, Penelope. Jag älskar dig. 

Torsdag, 3:e April 2014.

   Aldrig trodde jag att jag någonsin skulle åka till Stratford - min hemstad - med en klump i magen. En klump som svällde och kvävde mig långsamt. Jag blickade ut genom bilens fönster och såg våren blomma fram på gatorna. Träden återgick till sin gröna skönhet, blommor grodde fram ur jorden och fågel kvittret fyllde öronen. 

   ”Justin, vi är framme” jag hade inte ens märkt att bilen stannat förrän Kenny lätt skakade min axel. Smått förvirrat knäppte jag upp säkerhetsbältet och steg ur bilen, mormor och morfar stod vid ytterdörren med mjuka leenden. 

   ”hej gubben” mormor drog in mig i sin famn och höll mig hårt. Jag la mina armar om henne och kramade tillbaka, drog in hennes välbekanta doft genom näsan. ”herregud, så stor du har blivit" utbrast hon och klämde mina överarmar medan hennes blick gick upp och ner över mig. "men du är ju inte så liten längre, 20 år va? Vart tog åren vägen?” jag log halv hjärtat mot henne. 

   ”ja, säg mig det. Har ingen aning” hon log roat innan hon släppte taget och lät morfar få omfamna mig istället. 

   ”säg mig, hur mår du?” frågade han och såg allvarligt på mig. Jag suckade lågt, visste att denna fråga skulle dyka upp förr eller senare. 

   ”jag... ehm... jag vet inte riktigt faktiskt, jag har väl inte riktigt velat ta tag i det. Folk säger att jag borde ta mig i kragen och gå vidare, men... jag kan bara inte. Jag försöker fortfarande intala mig själv att hon en dag kommer vakna upp och minnet är tillbaka men... kanske jag borde ge upp, kanske borde jag låta henne gå och försöka glömma” förrädiskt nog fylldes mina ögon med tårar men jag bet ihop käkarna för att inte bryta ihop. 

   ”jag önskar att jag hade ett bra svar åt dig, ett svar som gav dig hopp men jag har tyvärr inget. Jag vet inte om jag borde säga åt dig att gå vidare, att tjejen som du älskade inte kommer komma tillbaka. Eller om jag borde säga åt dig och vänta för att fortsätta leva på detta sätt du gör” jag svalde innan jag ryckte på axlarna. 

   ”som sagt, jag vet inte” jag drog handen genom håret innan jag gick förbi dem och in i huset. Huset såg sig likt ut och allt doftade precis som förut, doften utav hemma fyllde mina näsborrar. Jag gick bort till trappan innan jag tog två kliv i taget upp till andra våningen innan jag öppnade dörren intill rummet som jag haft så länge. 

   Jag andades skälvande ut och lutade huvudet mot den nu stängda dörren innan jag sjönk ner på golvet. Jag begravde ansiktet i händerna och bet hårt i min munkjackas tröjärm för att inte skrika ut min frustration och förtvivlan. Hur skulle jag kunna välja? Säg mig. För jag hade ingen aning. Hur skulle jag kunna gå vidare från någon som inte ens gjort ett rättvist avslut, den endast glömde. Hur? Men hur länge kunde jag vänta? Hur länge kunde jag leva på detta vis i väntan på telefonsamtalet som sade att allt var tillbaka till det normala? Som sa att jag hade fått min Penny tillbaka. När skulle jag låta mig själv gå vidare? 

*

”hey man, hur är det?” jag vred på huvudet och min blick landade på Chaz och Ryan, de hade försiktigt men glada leenden i ansiktet. Jag log snett mot dem innan jag ryckte på axlarna. Jag satt uppflugen på den breda fönsterbänken där jag blickade ut över området som syntes bra från mitt fönster. Jag kunde ur ögonvrån se hur killarna såg på varandra innan Chaz tog ett djupt andetag. 

   ”så” började han. ”hur har turnén varit?” jag ryckte återigen på axlarna. 

   ”utmattande, skrikig, rolig, distraherande, svettig, späckad” sa jag sedan och vände huvudet mot dem, de log roat åt mitt svar. Ryan nickade gillande innan han sjönk ner på sängkanten. ”för er då?”

   ”college är mycket jobb” suckade Ryan. ”ständigt i full gång, men festerna är lika grymma som man har hört” han flinade. Jag skrattade kort ut genom näsan men nickade på huvudet. Tystnaden fyllde sedan rummet, jag vet inte om de väntade på att jag skulle ställa frågan eller om de väntade på modet att självmant fylla i mig med information. Jag suckade ljudlöst och valde att underlätta det för dem. 

   ”så hur har det varit i Stratford annars då?” frågade jag och såg på dem, de visste mycket väl att jag inte menade Stratford som stad utan en viss person som bodde här. Ryan kastade en snabb blick på Chaz som satt med läpparna hårt ihop pressade till ett streck. Jag såg smått förvirrat mellan dem båda. ”nå?” frågade jag tillslut. 

   ”ehm... vi har faktiskt inte sett henne under de närmaste tre månaderna” svarade Ryan tillslut, jag såg chockat på honom. ”hon vill ju för det första inte låta oss se henne men det hindrade oss inte från att se henne på stan eller när hon går ut med Bubble men sedan försvann hon bara. Vi vet inte vad som hände men hon bara försvann” jag lät benen falla ner från fönsterbrädan så jag satt rakt fram medan jag såg på dem båda. 

   ”men vad är det ni säger? Att hon bara...” jag slog ut med armarna i brist på förklarande ord. 

   Chaz ryckte på axlarna. ”vi gick för att prata med John och Stacey men de hade inte mycket information att ge oss. Det enda dem sa var att hon hade börjat umgås med någon och att hon verkade glad. Att hon börjat spendera mer och mer tid ute hos vem det nu än är än hemma” jag spände ilsket käkarna. Vem hade hon träffat? Någon som gjorde henne glad? Avundsjuka kokade inom mig. ”vi har ingen aning om vem det kan vara heller... vem i Stratford, om det ens är någon härifrån...” 

   Jag gned handen över pannan i frustration. Varför var jag så upprörd? Var det inte bra om hon gått vidare? Kunde börja leva livet på riktigt? Gjorde det inte det enklare för mig också då? Jag suckade. Men jag ville ju inte gå vidare, jag ville bara att hon skulle få tillbaka minnet. Jag ville inte leva utan henne, jag ville inte att hon skulle ha gått vidare. Därför var jag upprörd. 

   ”tyvärr tror jag inte att vi kan göra så mycket åt det, hon vill inte träffa någon utav oss. Ingen från sjukhuset, vi är bannlysta” Ryan suckade, Chaz reste sig plötsligt från sackosäcken han suttit i och gick fram till dörren. 

   ”jag lovade mamma att handla, följer ni med eller?” frågade han. Ryan nickade och ställde sig upp innan de båda såg på mig. 

   ”varför inte?” jag reste mig upp och tillsammans tog vi oss ner till hallen där vi fort klev i skorna och kom ut i friska luften. Solen sken på himlen och det var lagom varmt ute, dock inte tillräckligt varmt för att gå jacklös. Lugnt gåendes gick vi mot centrumet för att ta oss till matvaruhuset. Killarna fortsatte fylla i mig med andra saker som har hänt dem och jag gick tyst medan jag lyssnade och nickade på de rätta ställena. 

   En gäsp slapp ur mig när vi närmade oss mataffären och jag skakade på huvudet som för att skaka bort tröttheten som plötsligt sköljde över mig. De automatiska dörrarna gled isär och vi klev in i en svalare miljö och den stora affären öppnade sig inför oss. Chaz tog en korg som han rullade efter sig innan han med en suck drog fram en lapp som det stod en massa saker som det var meningen att han skulle handla för familjen. 

   ”okej, vi tar alla mjölkprodukter först” mumlade han och vi satte fart mot rätt avdelningen, ju närmre vi kom ju högre blev rösterna. Höga, fnittrande och tjutande röster. Jag rynkade försiktigt på pannan när vi gick runt hörnet och bemöttes utav en grupp ungdomar på 5-6 stycken. 

   Två tjejer i gruppen verkade fulla och en kille hade sina armar om deras axlar medan de skrattade högt och vinglade på ställena. En annan kille stod lutad mot hyllorna medan han trilskades med en cigarett i munnen. Sedan fångade vad som såg ut som ett par men man vet ju aldrig min blick, killen hade sin arm runt tjejens hals och tjejen skrattade innan hon riktade upp ansiktet mot honom. Han böjde sig sedan ner och placerade en kyss på hennes läppar, hon sträckte på kroppen och besvarade kyssen innan de lutade sig tillbaka. Tjejen tog sig sedan ur hans grepp och först då fick jag en bra titt på hennes ansikte som var inramat utav axel långt, brunt hårsvall som stod en aning rufsigt på hennes huvud. Hennes ansikte var smalt och läpparna rosen röda, med det var inte förrän hon såg upp och jag fick se hennes ögon som det klickade. Det var Penny. 

   Mitt hjärta stannade och andetaget fastnade i halsen, världen sattes på paus för ett ögonblick. Det här kunde inte vara hon, nej det kunde det inte vara. Men det gick inte att förneka att det var Pennys bruna, vackra ögon som var såg tunga och nästan ned drogade ut. Hon skrattade till och stapplade fram till de andra tjejerna som grep tag om hennes midja och drog med henne in i gruppen. 

   Min blick lyckades sedan slitas från henne för att se på idioten som kysst henne, han drog en hand genom håret och letade efter något i jeansfickan. Han såg sedan upp och efter Penny med ett äckligt slugt leende. Det bruna rufsiga håret, det sneda leendet, de grå ögonen tillhörde ingen mindre än Hector - Spencers lillebror. Oh, fuck no!

god! framspolning utav tid, Justin är 20 (vilket betyder att Penny oxå är 18 =O) o slutet!

HÖRNI, VAD TYCKER NI OM SLUTET?????!?!?!?!?!!?!?!?!?!?!?! VAAA?!?!?!??!!?!? Penny har gått vidare med någon annan?? o inte vem som helst utan Hector, Spencers brorsa? hm... vad tycks? vad tror ni Justin gör? 

hur hände detta? vad tror ni? 

JAG ÄR ER EVIGT TACKSAM FÖR ERA KOMMENTERAR! TACK. ♥ JAG ÄLSKAR ER FÖR DEM! GOD, DEM GÖR VERKLIGEN MIN DAG. KUNNA GÅ IN O SE ATT DET HAR KOMMIT NYA FÅR MIG ATT LE GALET STORT. 

SÅ KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA. PUSS&KRAM.