PREVIOUS:    ”jag är trött Justin, så himla trött. På allt, jag vill bara att det ska ta slut. Jag vill sova, precis som Jesse” jag fick bita ihop hårt för att inte gråta högt, ‘precis som Jesse’. ”men jag kan inte. Något stoppar mig varje gång, oräkneliga gånger har jag suttit med saxen i handen och redo att låta mig själv sova för alltid. Men jag kan inte” hon lyfte på huvudet så våra blickar möttes. ”och det är på grund utav dig, jag vill inte lämna dig. De här veckorna, borta från allt, har varit paradiset. Det är därför jag inte berättat” jag lutade min panna mot hennes och drog in ett djupt, skälvande andetag. 

   ”jag vill inte leva utan dig Justin, men jag vill också att du ska ha någon som är hel. Inte någon som är trasig och full utav problem. Någon som kan göra dig glad och inte föra dig till tårar” 

   ”Penny, jag vill inte ha någon annan. Hur kan du inte förstå det? Du var inte här när du hade minnesförlust men då var det jag som var vraket. Jag behöver dig lika mycket som du tydligen behöver mig för att överleva. Jag älskar dig”

 

---

 

Rummet ekade tomt. Endast ytliga andetag kom från våra munnar. Hur skulle man hantera en sådan här händelse? Hur skulle man fixa det som gått sönder? Gick den ens att bli hel igen? Hur mycket kan man bli dragen genom innan man går sönder för gott? Jag fruktade att Penny inte var långt borta från sin gräns, långt ifrån innan allt blev för mycket och hon bestämde sig för att sova för evigt. 

   Jag svalde ner gråten vid tanken. Känslorna från sjukhuset kom tillbaka med full fart, förtvivlan över att jag kanske skulle förlora henne. Att en olycka kunde ta henne ifrån mig för alltid. Men hon lyckades klara sig undan, hon kom tillbaka till mig. Fast annorlunda. Fel. Nyfödd. Inget stämde och jag förlorade henne igen. Nu var känslan tillbaka igen, känslan som berättade att slutet kunde vara runt hörnet. Jag knöt nävarna i mitt knä. Men inte den här gången, nu är det vi två för alltid.

   ”J-Justin, snälla... säg att det inte är sant” i ett osammanhängande svammel hade jag kläckt ur min hela historien och det hade precis som förväntat slagit Spencer hårdast. Att höra alla saker som hennes lillebror hade gjort mot hennes bästa vän kunde inte varit det lättaste. Jag gjorde en blandning mellan en huvudskakning samtidigt som jag ryckte på axlarna vid brist på bättre ord. Vad skulle jag säga? Att jag såklart skojade med henne, men det gjorde jag inte. 

   ”oh my God... j-jag...” Ryan la en arm runt hennes axlar och förde in henne intill sin sida där hon fortsatte gråta. Ana bredvid henne stirrade tyst in i väggen på andra sidan rummet medan tårarna rann längst hennes kinder. Jag reste mig ur soffan innan jag lämnade rummet. 

   Penny låg med håret utspritt över kudden och täcket sparkat till sidan utav sängen, samt hade hon slitit av sig t-shirten så hon nu istället låg i endast short bh och trosor. Jag fick av mig scenkläderna som jag ännu inte tagit av mig och lät de falla till golvet tills jag stod i endast underkläder. Min blick vandrade över Pennys vackra kropp som har fått så mycket stryk under bara två års tid. Ärren på hennes ben, hennes armar, hennes bröst efter de elektriska chockerna de behövde ge henne. Men alla var de lika vackra. Hon var stark även fast hon vägrade erkänna det. Bubble låg ihop rullad vid hennes sida och Pennys ena hand låg inflätad i hans vita päls. Jag log snett, den där lilla hunden skulle aldrig svika henne, den kommer vara där oavsett vad som händer. Alltid älska henne lika gränslöst. 

   Försiktigt kröp jag ner i sängen och fortsatte skåda hennes sovande ansikte, tills jag inte kunde motstå impulserna som sade åt mig att hålla henne i min famn. Mjukt la jag armen runt hennes midja och drog henne kort över madrassen så hon låg pressade intill mig, Penny lade - fortfarande djupt i sömn - sina armar runt mig innan hon gosade in ansiktet i mitt bröst. Jag böjde mig ner så jag kunde kyssa hennes hjässa innan jag viskade hur mycket jag älskade henne i hennes öra. Trött slöt jag ögonen och hoppades att morgondagen skulle föra med sig mer ljus. 

 

 

Torsdag, 1:a Maj, Penelopes Perspektiv. 

   Borta. Jag vaknade upp med känslan utav att allt var borta. Alla känslor om svaghet, sorg och hopplöshet var borta. Istället vaknade jag upp fylld utav ilska, målmedvetenhet samt lycka. Justin visste allt, inga skuldkänslor fanns kvar över att hemligheten låg och hängde över oss. Vad som egentligen hände medan han inte var en del utav mitt liv. Alla hemska saker jag gjorde. 

   Men precis som jag berättade för honom, han var lösningen, han var mitt botemedel mot alla tankar på att förtvivlat gärna vilja återförenas med Jesse. Enbart minnesbilderna från framtidsvisionen som den deprimerade 29 åriga Justin fick det att gå kalla kårar längst min ryggrad. Jag vill aldrig vara orsaken till att det någonsin skulle hända. Jag behövde honom och han behövde mig. 

   Jag släppte ut ett andetag jag inte insåg jag hållit inne innan jag vände på huvudet för att se Justins sovande figur bredvid mig. Han andades jämt in och ut. Jag kunde inte låta bli utan sträckte över handen för att smeka hans kind innan jag drog handen genom hans hår. Dock fick det honom att börja smått röra på sig innan hans ögonlock fladdrade till och våra blickar möttes. 

   Ett trött, men otroligt sexigt leende spred sig över hans läppar. ”godmorgon, my love” en rodnad hettade genast upp i mitt ansikte över hans söta smeknamn. 

   ”godmorgon” mumlade jag tillbaka innan jag snurrade runt så jag stod på armbågarna precis framför honom, han rullade över på rygg och såg upp på mitt ansikte. Snart fann hans fingertoppar nederdelen utav min rygg och gåshud täckte min rygg, jag log snett ner mot honom. 

   ”hur mår du?” frågade han men en försiktighet i blicken. Jag besvarade honom med ett brett leende. 

   ”himla mycket bättre Justin. Förlåt för igår. Allt kom tillbaka likt ett ånglock och jag var inte riktigt beredd på alla känslor som jag tryckt undan” svarade jag men han skakade smått på huvudet. 

   ”det är ingen fara, jag kan ta det. Jag är väldigt glad dock att du känner dig bättre. Jag hade inte alls förväntat mig att den kvällen skulle sluta som den gjorde. Men det känns bra att veta” 

   ”vad bra för jag känner mig väldigt lättad över att du vet” mumlade jag samtidigt som jag böjde mig ner och våra läppar möttes. Justins fingertoppar smekte längre upp på min rygg medan våra läppar fortsatte att röra sig i synk. 

 

 

   ”jag vill gå dit” sa jag och fick de små konversationerna att tystna ner. Jag höjde ögonen och mötte deras blickar, Spencer hade varit förtvivlad när vi träffats imorse. Hon grät och skrek om vart annat angående hennes bror och allt han gjort mot mig, mot dem. Jag var tacksam över att Justin hade berättat för dem igår, då slapp jag samt hann nyheten lägga sig. ”jag har några saker jag behöver säga till... honom... och så måste jag se till att han inte sätts i fängelset” 

   ”Penny, du vet mycket väl att han förtjänar fängelse efter det han gjorde” sa Chaz lugnt men jag såg rakt in i Spencers ögon, som sakta fyllts utav tårar. 

   ”jag vet det Chaz men det är också Spencers bror, jag tänker inte vara ansvarig över att se till att han spenderar år i en rutten cell. Om någon jag stod nära såg till att du hamnade i fängelset hade jag aldrig förlåtit den personen” svarade jag och gav honom en kort blick innan jag såg på Spencer igen. ”din bror och hans vänner har gjort mycket med hemska saker, saker som kan få dem att sitta inne minst 40 år men jag vill inte ha det på mitt samvete” tystnaden lades sig ännu en gång över bordet och jag återgick till min frukost. Justin fångade min blick genom ögonvrån och jag vred kort på huvudet för att se honom bära en i hopbiten minn. Jag visste att han inget hellre ville se Hector avtjäna hårdare straff men jag kunde inte göra så mot Spencer och det fick han förstå. 

   Jag drog ner ena handen under bordet innan jag tog hans i min och kramade den, det fångade hans uppmärksamhet och han såg på mig. Jag mötte hans blick och försökte förmedla att allt skulle ordna sig. Utan ett tunt leende eller en nick vände han tillbaka huvudet till sin frukost. 

 

 

   Jag låste den andra knäppet på mitt ben innan jag rätade på mig och granskade mig själv i spegeln. Jag bar en skelett mönstrad body samt ett par midjehöga jeans shorts med silvriga nitar på bakfickorna formade till två stora kors. Mitt hår var uppsatt i en varsin bulle högre upp på sidorna utav mitt huvud medan bitar av min lugg hängde löst. De svarta knähöga strumporna fästes i ett par ljusrosa läderband med silvriga nitar och ett metallhjärta i mitten. Tillsist bar jag ett par blommiga Dr. Martens på fötterna. 

   Med en suck vände jag mig om och lämnade rummet. Resten stod samlade i köket redo för avfärd, Justin flätade samman våra fingrar innan vi alla tillsammans tog oss in i den större bilen så vi alla skulle få plats i en. Endast småprat utbyttes mellan oss men inte mycket annat. Justin hade fortfarande inte sagt ett ord till mig men jag förstod att han behövde ta sin tid, han var arg. Så var jag men skuldkänslorna jag skulle få om jag satte min bästa väns lillebror i fängelset vann över ilskan. Jag skulle aldrig förlåta Spencer om hon gjorde så mot Chaz. 

   Med ett ryck stannade bilen till och förde mig tillbaka ur min egen bubbla utav tankar, jag öppnade bildörren och steg ner på asfalten. Jag svalde när jag såg polisstationen framför mig, den maffiga byggnaden sträckte sig högt upp i luften. I samlad grupp gick vi in och möttes utav en receptionist. 

   ”hur kan jag stå till tjänst?” frågade hon och såg upp från dator skärmen, för ett ögonblick stelnade hon till när hon säkert kände igen oss innan hon samlade sig. 

   ”Hector Peters, kan man träffa honom?” frågade jag, kvinnan började genast knappa på tangentbordet innan hon kastade en blick på oss. Hon sträckte sig sedan efter telefonen och väntade på svar till vem hon än ringde. 

   ”sällskap till Hector Peters befinner sig i receptionen” sa hon och nickade sedan innan hon la på luren, jag rynkade frågande på pannan och hon log vänligt. ”ni kommer snart bli hämtade” jag nickade. Snart klev en man klädd i svart polis uniform ut och kom fram till oss. 

   ”högste polischef Dickens till er tjänst” hälsade han och sträckte fram handen mot mig, med ett leende tog jag emot den. 

   ”Penelope Hawkin” svarade jag och skakade hans hand innan han hälsade på resten bakom mig. 

   ”ni ville träffa Hector Peters?” frågade han sedan och jag nickade på huvudet. ”det var ni som blev attackerade?” 

   ”ehm... det är det jag måste få prata med honom med, se om det var ett missförstånd” förklarade jag och Mr. Dickens nickade kort efter ett ögonblick, genast förstod jag att han inte trodde på det jag sagt. Men detta var mellan mig och Hector, ingen annan. Vi följde Mr. Dickens in på det stora kontoret som var fyllt utav kontorsbänkar samt personal i liknande uniformen han själv bar. 

   ”rummet kommer ha en vakt precis innanför vid dörren och vi kommer stå bakom glasfönstret” berättade Mr. Dickens när vi stannade framför en dörr med ett smal litet fönster. Jag nickade förstående innan jag gav mina vänner ett leende och Justins hand en kram innan jag släppte. Hectors huvud lyftes när jag klev in och chocken var uppenbar. Trodde han inte jag skulle säga några sista ord till honom? 

   ”orange klär dig” kommenterade jag och satte mig på stolen mittemot honom och la upp armarna på bordet. Han skrattade till. 

   ”jag hatar orange” svarade han. ”men jag antar att du är här för att prata om annat än om jag passar i orange eller inte” påpekade han och lutade sig framåt en bit i stolen. Jag log ironiskt och såg ner på kedjan runt hans midja som satt fast i en annan som ledde till handkloverna runt hans handleder och jag gissade att han hade ett par runt vristerna också. 

   ”rätt som alltid Hector” hånade jag och han himlade med ögonen. ”du ska vara glad att det är jag som sitter här och inte Spencer. Eller Justin” Hectors ögon vidgades för ett ögonblick. 

   ”Spencer vet?” frågade han och jag skrattade till. 

   ”såklart hon gör, hon är min bästa vän. Jag har hållit den här hemlighet hemlig väldigt länge men nu tog den tiden slut. Hon vill slita dig i stycken och sedan är nog Justin med och kött strimlar dig” svarade jag och lutade mig lugnt tillbaka med armarna i kors över bröstet. ”åh, se inte så bedrövad ut Hector. Vad hade du förväntat dig, på riktigt? Att du kunde dra runt på mig som du gjorde för alltid? Att jag skulle vara din personliga docka, hora - vad du än klassificerade mig - som för evigt?” han tänkte för ett ögonblick innan han ryckte på axlarna. 

   ”jag såg chansen att kunna vara med dig och tog den” jag skakade äcklat på huvudet, hur kunde han? Det var frågan som spelade om och om igen i mitt huvud. ”och allt det här, det var värt det. Jag bryr mig inte om hur länge jag måste sitta inne, allt var värt det. Eftersom jag älskar dig” jag himlade åt hans ord. Han älskade mig, huh? Ja, han fortsätter insistera på det. 

   ”ja, just det jah” sa jag. ”tyvärr är inte känslan ömsesidig Hector. Jag har ingen sympati för dig, jag känner inget när jag ser på dig. Ilska, mordlystenhet kanske men inget mer. Dock någon jag känner sympati och kärlek till är Spencer, din storasyster” fortsatte jag och pekade demonstrativt mot glasfönstret till min högra sida där Mr. Dickens sagt att de skulle stå. ”därför tänker jag inte skicka dig till fängelset Hector. Se inte så hoppfull ut än du, du kommer få genomlida straff i alla fall. Det tänker jag se till” Hector såg mig stint i ögonen medan vi endast såg på varandra för ett ögonblick. 

   ”och om du inte går med på vad jag än säger så kommer berättelsen om du-vet-vad hamna på polisernas datorer och då kan du säga hejdå till ett liv utanför fängelseväggar” hans haka föll. 

   ”du skulle aldrig? Vet du vad de skulle göra med mig!?” utbrast han, nu rosenrasande. 

   ”jag vet exakt vad de kan göra med dig Hector, och som sagt jag bryr mig inte” svarade jag lugnt, immun till hans ilskna blick. ”har vi en överenskommelse?” frågade jag sedan, Hector såg sakta upp på mig med brinnande ögon medan jag såg uttråkat och lugnt tillbaka på honom. 

   ”kom igen, Hector. Det kommer inte stå kvar för alltid” uppmanade jag honom och han morrade till. 

   ”visst, whatever. Jag bryr mig inte, vad du än vill” sa han i hopbitet och jag log genast nöjt. Jag reste mig från stolen och rundade bordet. Han såg frågande men förväntansfullt upp på mig, jag log vänligt tills jag utan förvarning höjde armen och slog honom med min knutna näve. Hans huvud slängdes åt sidan och jag böjde mig genast ned för att säga de orden han så ofta sagt till mig. 

   ”åh, gråt inte Hector. Du vet att du förtjänar det, du vet att du gjorde fel” därefter hade polisen hunnit reagera och jag blev utdragen ur rummet. Jag slet mig fort ur polisens grepp och gick målmedvetet genom korridoren och närmade mig gruppen. De såg en aning förvånat på mig men jag höll min blick på utgången. 

   ”nu går vi” sa jag när jag passerade dem och fortsatte mot utgången, jag ville inte befinna mig i den här byggnaden en sekund till. Jag hatade den. Den friska luften träffade mig i ansiktet och jag andades desperat in luften. 

 

 

   ”okej, jag gör det!” utbrast Spencer plötsligt när vi hade kört halvvägs hem. Jag såg förvirrat på henne. ”vad är ’du-vet-vad’ för något? Som du hotade Hector med? Vad har han gjort som han är rädd för?” jag suckade tungt. Kunde jag berätta? 

   ”Hector och hans gäng... dödade ett vandrarhem med barn och vuxna. De trodde inte jag var där men jag hade förvirrat följt efter dem. Hector vart rasande men det fanns inget han kunde göra åt det. Tja, förutom att slå skiten ur mig i hopp om att jag glömde vad jag sett” berättade jag medan jag såg ut genom fönstret vid min sida, ville inte se deras reaktioner. Tystnaden var nog. 

   Jag var först ut genom bilen när Justin väl parkerat i garaget hemma igen och jag välkomnades utav en överlycklig Bubble som jag genast plockade upp i famnen. ”hej gullunge” han gläfsade höjt och försökte slicka mig i ansiktet. Ett par armar slöts runt min midja och snart var Justins ansikte in borrat vid min hals där han drog in ett djupt andetag. 

   ”jag är arg” sa han och jag skrattade till. 

   ”då är vi två” svarade jag och la en hand på hans kind. ”men det är över nu. Han är äntligen ute ur mitt liv, jag behöver inte se honom igen” ett leende spred sig över mitt ansikte, ett lättat och glatt leende. 

   ”vad tänker du göra?” frågade Justin efter ett tag. ”vad ska du ge honom för straff?” 

   Jag ryckte på axlarna. ”samhällstjänst i ett år? Jag vet inte än, något” jag kände hur han nickade mot min hals. ”men jag tycker vi glömmer det nu, dessa 24 timmar har varit alldeles för händelserika för min smak” Justin skrattade till men nickade igen. 

   ”kom, jag ska visa dig en sak jag hittade... ehm... förra året någon gång” sa jag och släppte ner Bubble på golvet innan jag lossade en arm Justin hade runt min midja och flätade samman våra fingrar istället. Jag drog med honom till baksidan innan jag fortsatte bort mot naturen. 

   ”Penny, vart ska vi?” frågade Justin bakom mig. Jag log bak mot honom. 

   ”vänta och se” svarade jag glatt och drog honom ivrigare med mig längre in i skogen. Skogsstigen var fylld utav trärötter och jord men det doftade härligt utav den friska luften och enbart lukten av natur - träden, blommorna. Tillslut nådde vi platsen jag hittat under en av dagarna jag suttit i huset, uttråkad, medan Justin var i studion. Under min upptäcktsfärd hade jag då hittat detta ställe, gungan satt fortfarande kvar i trädet och den lilla gläntan framför grönskade av de vita blommorna. Jag log brett vid synen. Jag släppte Justins hand innan jag gick fram till den breda soffgungan och satte mig ner, den knakade hemtrevligt i trät när den åkte fram och tillbaka. 

   ”det här är grymt” sa Justin och kom fram till mig innan han böjde sig ner och kysste mig. Jag log mot hans läppar innan jag kupade hans kind och kysste tillbaka. 

   ”och det är vårt” han log ner mot mig innan han återigen kysste mig lätt. Jag sparkade ifrån från marken och knarret blev högre när trät protesterade. Justin gick ut i gläntan och såg sig omkring innan han höjde armarna och föll baklänges ner bland blommorna. Jag fnittrade till och studsade upp ur gungan innan jag sprang mellan de höga blommorna bort mot honom. 

   ”tänk fort!” utbrast jag innan jag slängde mig ner bredvid honom, han ryckte till men log glatt. 

   ”oh my God!” överdrev han. ”jag tror du krossade min ena lunga!” jag skrattade till och slog till honom lätt på bröstet. 

   ”åh, din mes” han flinade roat mot mig och jag la mig ner innan jag gosade in mig vid hans hals. Justin luktade alltid så otroligt gott, jag vet inte vad han gjorde men alltid luktade han lika ljuvligt. Det var nästan en berusande doft som kunde få alla mina sinnen att kollapsa och man kunde manipulera mig till allt möjligt. Det var just denna doft jag ville känna när jag gosade in min näsa vid den jag älskade mest på hela Jorden och jag behövde aldrig tveka på att det inte skulle hända. Det skulle alltid vara vi två - för evigt.

 

---

 

och vi har kommit till det sista kapitlet i den här novellen o jag känner mig... jag vet inte. det här är nog min favorit novell utav de jag har skrivit. fast jag tycker om alla på olika sätt men den här har varit... speciell. 

hoppas ni har tyckt om att läsa den lika mycket som jag har tyckt om att skriva den! epilogen ska jag börja skriva på nu ikväll o vi kan alla hålla tummarna för att jag kan skriva klart den ikväll annars kommer den upp imorgon. =) 

vad tyckte ni? bra/dåligt? Hector är nu ett avslutat kapitel i deras liv, vad tycktes? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥