PREVIOUS:   Hur kunde han vara så underbar, hur kunde han ta min hand efter det jag gjorde? Hur kunde han inte hata mig eller avsky mig likt pesten? Jag var honom inte alls värdig, han är så otroligt mycket bättre än mig. En finare människa. Jag var smutsig och äcklig. Allt jag gjort. 

   Jag förtjänar honom inte efter allt jag dragit honom genom - min pappa, min brors död där jag sa de mest vidriga sakerna till honom, min minnesförlust där jag absolut inte var vänligare, min ‘relation’ med Hector, kyssen med Hector. Jag förtjänade honom inte och jag var bestämd vid att få honom att inse det.

Justins Perspektiv. 

   Penny blev mer och mer avlägsen ju längre längre tid vi spenderade i bilen och det skrämde skiten ur mig med tanke på att hon satt precis bredvid mig. Min blick låg på hennes bortvända huvud, hon hade inte sagt ett ord på hela resan. Inte ens lekt med mina fingrar som hon alltid gjorde i dessa stunder. Hennes tysta, obekanta beteende skrämde mig. Vad var fel? Förutom det uppenbara - Hectors återkomst. Men jag hade en känsla att det var något annat som inte stämde, något som skrämde mig, något som jag visste att jag inte skulle tycka om. 

   Bilen stannade till innan föraren slog in koden till grinden som ledde in till bostadsområdet. 

   ”Penny” sa jag försiktigt och hon ryckte förskräckt till. ”vi är framme” bilen stannade återigen till, denna gång på min uppfart. Hon släppte min hand och öppnade sin bildörr, jag mötte Scooters blick som var både bekymrad och frågande. Jag skakade på huvudet och öppnade bildörren bredvid mig, med snabba steg tog jag mig in genom den redan öppna ytterdörren.

   ”Justin, vad-” började Chaz.

   ”vart gick hon?” avbröt jag fort.

  ”mot sovrummet, vad hände?” jag ignorerade hans fråga och sprang istället bort mot sovrummet. Dörren stod vidöppen och jag hörde hur Penny höll på därinne medan Spencer försökte prata med henne. 

   ”Penny, vad hände? Du måste berätta för att jag ska kunna hjälpa dig...” jag klev in för att se Penny, nu i endast en stor t-shirt och Spencer sittandes på sängen. Pennys resväska låg öppen på golvet och redan halvfull utav kläder. Skräck ven genast genom vartenda cell i min kropp, vad höll hon på med? Packar? För vad? 

   Spencer fick plötsligt syn på mig och reste sig från sängkanten. ”jag vet inte vad hon håller på med, vad hände?” min blick lämnade inte en millimeter från resväskan. 

   ”jag lovar att förklara senare men just nu måste jag se till att Penny...” jag visste inte hur jag skulle avsluta den meningen så jag lät den hänga i luften ofärdig. Jag såg hur Spencer nickade innan hon försvann ut genom dörren, Penny kom med raska steg ut ur badrumsdörren med några produkter i händerna. 

   ”Penny, snälla prata med mig” vädjade jag och hon släppte ner flaskorna i väskan. 

   ”hur kan du inte se det? Det är uppenbart Justin!” svarade hon och snurrade runt, hennes ansikte var fortfarande det vackraste - sminket intakt, inte ett hårstå låg fel. 

   ”vad pratar du om? Vad är det jag ska se?” utbrast jag och slog ut med armarna. 

   ”hur fel jag är för dig! Hur smutsig och äcklig jag är! Allt Justin. Jag insåg det inte för än nu men det enda jag gjort för dig är att lägga till mer problem till ditt liv. Det är inte meningen att du ska behöva ta hand om mig så mycket som du har gjort! Du ska inte behöva ta emot all skit som min pappa har sagt. Du skulle inte behövt gå genom något utav det om det inte vore för mig. Jag, personen som älskar dig men tydligen inte tillräckligt mycket för då skulle jag skyddat dig från allt. Alla saker jag sagt till dig, allt jag har gjort. På egen hand men också med... Hector... och andra.  Jag förtjänar inte dig Justin” oförmögen att fullt ut registrera vad hon just sagt stod jag och stirrade på henne medan tysta tårar rann längst hennes kinder. Frustrerat torkade hon bort dem. 

   ”förtjänar mig inte?” ekade jag. ”är du seriös? Det var nog det dummaste jag någonsin hört. Jag bryr mig inte vad du har gjort Penelope, du var inte du. Du var helt totalt mentalt handikappad, precis som du sa. Du visste knappt vad som var upp och ner eller bak och fram. Jag bryr mig inte om att jag måste ta hand om dig eftersom jag älskar att göra det eftersom jag älskar dig. Jag vet vad du försöker göra och det kommer inte fungera. Vad du än tänker säga så släpper jag dig inte” jag hade tagit de få stegen mellan oss så jag stod precis framför henne. 

   ”förutom” fortsatte jag. ”svarar du ‘fel’ på den här frågan så är du fri att gå. Ville du kyssa honom Penny? Vill du vara med Hector istället för mig? Om du svarar ja så släpper jag dig, men jag vill att du ska vara ärlig och om du inte kan vara ärlig med mig. Var ärlig med dig själv. Ville du kyssa honom?” tårarna rann nu utan slut nerför hennes ansikte och jag fick motstå impulsen att torka bort dem. Hon stirrade in i mina ögon och jag såg hur hon slogs med sig själv, i fall hon skulle vara ärlig eller ljuga för att hon trodde det var bättre för mig. 

   Hon snyftade häftigt till innan hon slängde armarna runt min hals, genast omfamnade jag henne och stapplade bak några steg. 

   ”jag är så himla ledsen! Jag ville verkligen inte men jag såg ingen annan utväg. J-Jag...” grät hon medan jag drog handen upp och ner över hennes rygg. Glad att jag hade henne i mina armar igen och fick lyssna på orden som nekade kärlek gentemot Hector. 

   ”det är okej baby. Jag är inte arg för vad du gjorde, om jag är arg på någon så är det honom. Allt du sa... jag föreställde mig aldrig... jag... jag trodde aldrig” hennes armar spändes och jag tryckte henne närmre mig. ”jag älskar dig Penelope” viskade jag vid hennes öra och hörde hur hon snyftade till. 

   ”jag älskar dig också Justin, även fast jag inte förtjänar att göra det eller få känslorna besvarade” jag hatade verkligen denna stört hennes självförtroende hade tagit. Insåg hon inte hur fantastisk hon var? Hur lyckligt lottad jag var som kunde kalla henne min?

   ”Penny, jag vill inte höra dig säga så. Du är underbar på alla sätt och vis, hör du mig? Oavsett vad du har gått genom så ser jag samma vackra, intelligenta, omtänksamma och otroligt underbara tjej som jag älskar över allt annat på denna jord” Pennys ben vek sig under henne, fort tog jag henne i famnen och satte oss på sängkanten. Jag släppte min omfamning runt henne för att istället kupa hennes ansikte och föra upp det så jag kunde se in i hennes tårfyllda, röda men åh-så-vackra ögon. 

   ”låt inte... vad dem gjorde... få dig att känna dig mindre värdig Penny. Snarare tvärtom, du är stark. Du står här idag oavsett, du är stark hjärtat” men hon skakade envist på huvudet i mina händer. 

   ”nej, nej. Jag är inte stark Justin, jag är inte alls stark. Jag kunde inte stå emot det, j-jag kunde inte...” jag rynkade förvirrat på pannan, vad i hela friden pratade hon om? 

   ”Penny, vad pratar du om? Vad kunde du inte-” 

   ”jag ljög, jag ljög för doktorerna så jag skulle kunna få åka hem. Jag var så förvirrad och sjukhuset skrämde mig. Jag ville inte ha deras hjälp, så jag ljög. Låtsades att jag mådde bra, låtsades att jag inte var självmordsbenägen eller hade tankar på att skada mig själv. Jag fortsatte faktiskt inte när jag kom hem eftersom Stacey visade mig mina målningar och det blev den perfekta distraktionen. Men allt kom tillbaka likt en käftsmäll när Hector kom in i mitt liv. 

   ”alla droger, dem gjorde mig lycklig för ett ögonblick. Jag svävade på moln, hade inga bekymmer, inga förväntningar, inga känslor. Jag bara var. Men precis som allt så hade även den lyckan sitt slut och skuldkänslorna som överväldigade mig var bara för mycket. Det var tusen gånger värre än de skuldkänslorna jag hade när jag visste att det var något som jag borde minnas, att ni förväntade er så mycket utav mig, att ni bara ville ha tillbaka den vanliga Penny. Men de här skuldkänslorna var värre, eftersom jag halvt förstod att det jag gjorde var fel men Hector fortsatte hela tiden att pressa mig. ‘det här är vad man gör Penny, du vill väl ha kul? Precis som alla andra?’. 

   ”det var ingen som märkte, ingen brydde sig om de fula såren eller ärren som dök upp på min kropp. Jag tog ut min ilska över skuldkänslorna på min egen kropp och... och... nu kan jag inte ta tillbaka det. Jag är så himla ful Justin, jag vill att de ska försvinna! Jag vill att de ska bort!” hon började frenetiskt riva sig på armarna i panik och jag satt i fasa medan jag såg hur ärren trädde fram på hennes hud. De var grova, tjockare än de små hon hade på benen. 

   ”Penny, Penny!” förtvivlat grep jag tag om hennes handleder för att förhindra att hon skulle riva hål i sin hud. ”snälla sluta, du är så otroligt vacker att... att det gör nästan ont att se på dig. Du är så långt ifrån ful man kan komma. Tänk aldrig så om dig själv, snälla. Jag... jag vill inte höra... snälla” 

   ”ah! Det här är vad jag pratar om, varför är det alltid du som måste trösta mig för att jag är ett värdelöst vrak!? Varför kan jag inte vara lika perfekt som du? Någon som inte är ihålig och tom, n-någon som inte förstör allt! Oh my God, jag har förstört så mycket. Min familj... pappa har ingen kvar, han... han...” hennes ord drunknade i de höga snyftningarna som slets ur hennes strupe och det enda jag kunde göra var att hålla om henne, tysta tårar rann längst mina kinder. Hur hamnade vi här? Varför behövde Penny gå genom allt det här? 

   ”jag är trött Justin, så himla trött. På allt, jag vill bara att det ska ta slut. Jag vill sova, precis som Jesse” jag fick bita ihop hårt för att inte gråta högt, ‘precis som Jesse’. ”men jag kan inte. Något stoppar mig varje gång, oräkneliga gånger har jag suttit med saxen i handen och redo att låta mig själv sova för alltid. Men jag kan inte” hon lyfte på huvudet så våra blickar möttes. ”och det är på grund utav dig, jag vill inte lämna dig. De här veckorna, borta från allt, har varit paradiset. Det är därför jag inte berättat” jag lutade min panna mot hennes och drog in ett djupt, skälvande andetag. 

   ”jag vill inte leva utan dig Justin, men jag vill också att du ska ha någon som är hel. Inte någon som är trasig och full utav problem. Någon som kan göra dig glad och inte föra dig till tårar” 

   ”Penny, jag vill inte ha någon annan. Hur kan du inte förstå det? Du var inte här när du hade minnesförlust men då var det jag som var vraket. Jag behöver dig lika mycket som du tydligen behöver mig för att överleva. Jag älskar dig”

ooooh shiiiit! breakdown of the century! O.O vad tyckte ni? har inte mycket att säga förutom att jag hoppas att ni gillade det, de gjorde inte slut! ett litet plus i kanten men det är mycket annat som är ... knas! 

Pennys lilla bekännelse om att hon fortfarande skadar sig själv.. hm.. inte bra. men Justin är ju tydligen nyckeln till hennes framgång. men honom mår hon bättre o känner därför inte att hon måste ta ut något på sig själv. 

VAD TYCKTE NI? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.