”Skulle jag kunna få prata med dig, ensam?” frågade han och jag höjde frågande på ena ögonbrynet innan jag nickade.

   ”Jag är snart tillbaka” sa jag till Deztiny som nickade. ”vad är det?” frågade jag så fort Scooter hade stängt dörren intill rummet.

Med stora ögon såg jag på Scooter då han berättat vad som hänt medan jag varit medvetslös. ”är du seriös?” frågade jag.

   ”Ja, Justin. Det jag säger är sant, hennes ögon skiftade och blev helt kolsvarta och om blickar kunde döda skulle jag inte så här nu. Hon var som ett rovdjur som beskyddade sitt byte från de andra djurens hungriga munnar” sa Scooter och drog handen nervöst genom sitt hår. Jag svalde och hade svårt att tro det jag hörde. 

   ”Det är något som inte stämmer med henne” fortsatte han sedan men kastade en snabb blick på mig. ”ledsen” la han till och ursäktade sig över sina ord, jag viftade dock fort med handen som för att signalera att jag inte tog illa upp.

   ”Jag älskar Deztiny, men det är något som är fel. Det är något hon gömmer för mig, jag vet bara inte vad” erkände jag innan jag fort berättade om den gången hon smitit från mitt hem och mina misstankar. Scooter nickade fundersamt.

   ”Vad det än är så är det något stort och otrevligt” sa han tillslut medan han kliade sig i nacken och jag nickade frånvarande på huvudet.

Även fast jag borde ha slocknat så fort jag la mig i den mjuka sängen på hotellet låg jag klarvaken och stirrade ut i ingenting. Tankarna virvlade runt i min hjärna och vägrade låta mig vara i fred och ge mig ro. Jag vände försiktigt huvudet mot Deztiny som sov djupt, vad gömmer du för mig?

   Hon sa något ohörbart i sömnen innan hon rullade runt så hon nu låg med ryggen mot mig, jag stirrade på hennes ryggtavla. Jag vet att det jag känt mot mina armar den gången vid sjön inte var hud och jag hade kommit fram till att hennes hår var för kort för att det skulle vara svaret, så vad var det? Det var något med dem där tatueringarna som pryde hennes rygg som inte stämde, vingarna…

   Och vad var grejen med att hela hennes familj hade dem? Vad det än är som hon gömmer är hon inte ensam om det, hela hennes familj är inblandad i det. För upptagen av mina funderingar märkte jag inte hur mina ögonlock sänktes och hur jag gled in i sömnen.

♦

Omänsklig, ordet ekade i mitt huvud nästa morgon. Små minnen från nattens dröm spelades upp på min näthinna om och om igen. Hennes hemlighet hade inget att göra med vad hon gör eller har utan med vad hon är. Omänsklig, återigen ekade ordet i mitt huvud. Men om hon inte är mänsklig, vad i hela friden är hon då?

   Morgonen fortsatte i ett ändå blurr och argumentationer mellan mig själv bara fortsatte, jag kunde känna Deztinys oroliga blickar bränna mot min hud. Dock valde jag att ignorera dem då jag inte visste vad jag skulle svara på hennes frågor. Runt fyra på eftermiddagen körde vi in på en hennes uppfart och bilen stannade.

   ”Justin” sa Deztiny försiktigt, jag rycktes ur mina tankar och vände huvudet mot henne. Hon pressade snabbt sina läppar mot mina och kysste mig nästan desperat, jag var inte sen med att besvara hennes läppar. Jag tryckte henne för ett ögonblick närmre innan hon allt för tidigt drog sig ifrån och såg in i mina ögon.

   ”Jag älskar dig, okej? Vad som än händer, för alltid” sa hon och jag såg frågande på hennes sorgsna ögon och djupa ord. Innan jag hann svara henne var hon ute ur bilen och med snabba steg på väg mot sin ytterdörr med sänkt huvud.

   ”Vi är framme Justin” Kennys röst fick min blick att fort vändas från glasrutan och istället mot backspegeln där jag mötte hans ögon innan jag nickade. Frånvarande öppnade jag dörren och klev ur innan jag gick mot ytterdörr, jag tog med mig väska upp på mitt rum. Omedveten om att mamma försökte prata med mig, gick fram till min garderob för att lägga in min väska när något långsamt singla ner på golvet.

   Förvånat såg jag ner på golvet och såg att det var fjädern, den som jag hade hittat i garderoben igen efter nästan 10 år. Den som jag hade hittat i skogen efter att världen hade begravt mig, den som jag hade tagit från den stora gropen som de okända föremålen skapat. Som från klar himmel slog det mig. Deztiny. Det är hennes fjäder, den tillhör henne!

Deztinys Perspektiv. 

Tårarna hotade att rinna över vilken sekund som helst och jag sjönk förtvivlat ner på hallgolvet så fort jag stängt dörren om mig. Det var kört! ”Deztiny?” Sunshines röst närmade sig innan hon sprang fram till mig och slog armarna om mig.

   ”Men gumman, vad har hänt?” frågade hon oroligt.

   ”Jag... k-klantade mig” snyftade jag fram.

   ”Vad menar du?” jag kunde se framför mig hur hon rynkade pannan av förbryllelse.

   ”J-Jag menar just d-det jag sa” Jag hade hört genom väggen hur Scooter berättat allt för Justin, hur Justin hade svarat att han hade misstankar om att allt inte stod rätt till i mitt liv. Även fast han inte hade några bevis på att jag var något annat än mänsklig så ville jag inte att han skulle börja undra. För funderingar skapade nyfikenhet och då skulle det inte dröja länge för han på något vis listade ut det. När jag tillslut lyckades få ur mig vad som hänt till Sunshine stelnade hon till och slutade andas. ”allt är mitt fel, jag skulle ha lyssnat på er” snyftade jag fram.

   ”Vad är det som pågår?” jag såg upp för att se nästan alla i min familj stå samlad i hallen med oroliga uttryck, i min oförmåga att få fram ett ord förklarade Sunshine fort min situation. Jag såg genast hur Thunder stelnade till innan hans blick mörknade. ”vad var det jag sa” väste han.

   ”Thunder, börja inte!” sa Sunshine skarpt och hans blick flyttade sig genast mot henne.

   ”Det är ju sant” fräste han lika argt tillbaka. ”vi skulle inte ha litat på henne, hon kommer få oss alla dödade. Tack vare henne kommer vi alla behöva kämpa mot Kaiorisoerna innan vi alla är redo” alla hans ord stämde och det smärtade att jag skulle vara orsaken. Förtvivlat drog jag händerna genom håret och det kändes som om skuldkänslorna skulle äta mig inifrån och ut, jag knep ihop ögonen och omedvetet förflyttade jag mig bort från hallen och hamnade istället i skogen.

"I screwed up..." 

   Sunshine som hade haft armarna om mig lyckades också komma med, hon stönade och gnällde över illamåendet som sköljde över henne och jag såg beklagande på henne. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och snart kom Thunder tillsammans med Blue och Faith gående in i skogen, Thunder med ett rasande ansiktsuttryck.

   ”Du kan inte bara flytta dig från dina problem, Deztiny” sa han argt och stannade några meter från oss. Nu började mitt tålamod med honom ta slut och jag ställde mig upp.

   ”Det är inte det jag gör, Thunder!” fräste jag mot honom. ”men jag kan inte tänka klart med dig flåsande i nacke” skrek jag åt honom.

   ”Så nu är det helt plötsligt mitt fel att vi alla kommer att dö”

   ”Vem har sagt att vi kommer dö?” skrek Sunshine på marken. ”huh?”

   ”Ta och lugna ner er nu, att vi tjafsar såhär kommer inte göra saker bättre” yttrade sig Blue, hastigt vände sig Thunder mot honom, hela han utstrålade hat och frustration.

   ”Knip käft, Blue” röt han, ilskan inom mig exploderade när han var otrevlig mot Blue som inte gjort något. Vingarna exploderade ur min rygg och jag satte eld på mina händer, jag var precis på väg att försvara Blue när en flämtning fångade min uppmärksamhet. Vi snurrade runt och fick syn på Justin, han stod vi ett träd med stora, chockerade ögon. Allt verkade frysa till och jag stirrade på honom med fasa, åh nej…

ögonblicket ni alla har väntat på har äntligen kommit! Justin ser vad hon egentligen är, men nu en fråga... vems perspektiv ska jag skriva från? Justins eller Deztinys? eller båda?

VAD TYCKS????? SNÄLLA SLÄNG IN EN KOMMENTAR, DE BETYDER MKT!