”Det där kan jag fortfarande” hörde jag henne säga, denna gång på andra sidan om mig. Jag ryckte huvudet åt andra sidan och såg hur hon tog ett steg bak innan hon slöt ögonen, i nästa sekund stod hon i brand och jag hörde hur hon skrattade inifrån flammorna innan de slocknade. Med glada skutt skuttade hon fram till mig och jag öppnade mina armar för att hon skulle kunna sätta sig i mitt knä.

   ”Ser så ut” svarade hon sedan och log mot Faith. 

Deztinys Perspektiv. 

”Jag kommer att sakna er så mycket” grät jag och slog hårt armarna runt min storasysters kropp. Hon kramade precis lika hårt tillbaka och grät mot min axel.

   "Vi kommer att ses snart igen ska du se” tröstade hon och smekte mig över ryggen med sina händer.

   Dagen hade kommit då platsen för änglar på jorden inte fanns längre, det var dags för dem att återvända då hotet från en annan klan inte heller fanns längre. Alla skulle dem återvända till vårt hem utom… jag. Utan vingar kunde man inte tillträda himlen, det var omöjligt. Min all min viljestyrka släppte jag taget om Sunshine innan jag tog ett steg bak så jag stod bredvid Justin, han flätade genast samman våra fingrar och kramade tröstande min hand.

   Sunshine backade bak tills hon stod förenad med gruppen, hon gav mig en sista blick innan de samtidigt sköt upp mot himlen och fortsatte tills dem inte syntes längre. Länge stod jag och bara såg upp mot den molnfria himlen och tårarna rann längst mina kinder. Justin släppte min hand innan han försiktigt omfamnade mig i en kram, jag slog fort armarna om hans nacke och borrade ner mitt ansikte mot hans hals.

   ”Det kommer ordna sig” mumlade han sedan och kramade mig hårdare. ”nu har vi tyvärr bara ett problem kvar” sa han efter en lång stund, frågande lutade jag mig bakåt för att kunna se honom. ”min familj” förklarade han sedan och jag frös.

   Dem hade jag totalt glömt, vad skulle de tro? Justin hade varit försvunnen i drygt en vecka utan att ha hört av sig en enda gång till sin familj. Hans mamma måste vara sjuk av oro för honom. Och vad skulle vår förklaring bli? Sanningen?

   ”Jag tycker vi berättar för dem” sa jag och Justin såg genast in i mina ögon.

   ”Vad?” frågade han häpet och jag nickade medan jag torkade bort tårarna från mina kinder.

   ”Dem förtjänar att veta och dessutom vilken annan förklaring kan vi möjligtvis komma på” sa jag. Han tänkte över det under tystnad innan han återigen riktade sin blick mot min.

   ”Är du säker?” frågade han tveksamt och jag nickade svagt efter en stund.

   Säker? Nej, aldrig. Men det här var ändå det rätta att göra, de skulle för eller senare komma på det själva. Jag är fortfarande inte fullt ”normal” även fast jag förlorat mina vingar, jag har fortfarande krafterna kvar. De kommer se brister i fasaden inom tid och då bli frågvisa. Bättre att ta tjuren vid hornen direkt istället för senare då den redan lyckats stånga en i sidan. Gjort mer skada…

   ”Okej” Justins viskning fick mig att ryckas ur mina tankar och jag log tunt mot honom, jag tog sedan tag om hans nacke och drog honom närmre. Försiktigt pressade jag mina läppar mot hans och han var inte sen med att besvara kyssen.

Nervösa satt vi i mitt vardagsrum och väntade, Justin hade skickat iväg ett sms där det hade stått min adress och en tid. Vår förhoppning var att de skulle komma hit för att dem sedan skulle lyssna på vår förklaring, jag hörde ljudet av motorer och ryckte genast upp huvudet.

   ”Dem är här” sa jag, Justin hade bjudit in sin mamma och morföräldrar men också Chaz och Ryan då dem var i hans inre krets, dem han litade på och också umgicks mycket med.

   Skulle bli svårt att hålla en sådan stor hemlighet undangömd för dem, vi hade senare, efter att paniken efter det här, lagt sig tänkt prata med hans crew då dem också var en stor del av hans liv. Justin reste sig från soffan och gick bort mot hallen, nervöst ställde jag mig upp och gick fram till fönstret som vette ut mot baksidan. Ångerfullhet började sakta krypa in över mig men jag skakade fort av mig det, det här är rätt, intalade jag mig.

   I hallen hörde jag hur Justin blev överöst av frågor och gråt, säkert mest från hans mamma. Jag flätade samman mina fingrar och svalde högt, låt detta gå vägen! Snälla, låt dem inte hata mig! Justin i täten i ett försök till att få dem att sluta ställa frågor kom dem in i vardagsrummet, hans mormor, hans morfar, hans mamma tillsammans med två förvirrade Chaz och Ryan. De vinkade glatt mot mig när de fick syn på mig, jag vinkade lite lamt tillbaka innan jag la armarna i kors över bröstet.

   ”Mamma!” utbrast Justin och hon tystnade genast. ”tack” andades han sedan ut och Pattie såg förvånat på sin son över hans plötsliga utrop. ”jag vet att ni har frågor, det är därför vi ville att ni skulle komma hit” informerade han innan han tecknade åt dem att de skulle sätta sig i sofforna. Han såg sedan upp på mig innan han gick fram till mig. ”är du fortfarande säker?” frågade han lågt.

   ”Justin, vad är det som händer?” Pattie kunde inte hålla sig utan behövde fråga.

   Jag nickade till svar på Justins fråga innan jag tog ett djupt andetag och steg fram, Justin vände sig om och flätade samman våra fingrar.

   ”Vi, eller snarare jag, har inte varit helt ärliga mot er” började jag och såg på dem, de rynkade genast på pannorna. ”men ni måste förstå att det här är något som man inte kan gå runt och säga till vem som helst och ni måste lova att inte säga det till någon annan” sa jag och såg med stränga ögon på dem, hastigt nickade dem. Jag tog sedan ett till djupt andetag och kastade en blick mot Justin som nickade uppmuntrande. ”jag är inte mänsklig” sa jag och de såg stumt på mig, Chaz och Ryan började sedan skratta. När jag och Justin såg på dem med allvarliga minner slutade dem.

   ”Vänta, är du seriös?” frågade Chaz och jag nickade. ”men vad i hela friden är du då?”

   ”Jag är… var en ängel. Jag kommer från en klan som heter…” jag drog i stort sett samma historia som jag gjort för Justin den dagen i skogen, hans familj satt i tystnade medan jag pratade och verkade inte tro på ett ord som kom ur min mun. Jag tystnade när jag var klar med att berätta om striden som utspelade sig för bara någon dag sedan och hur Justin dog men att jag sedan rädda honom.

   ”Tror du verkligen att vi ska tro på det här?” frågade Bruce.

   ”Jag vet att det låter jätte galet-” började jag men avbröts av Bruce som talade igen.

   ”Galet? Det här låter helt åt vettet, du går inte på droger?” frågade han.

   ”Morfar” väste Justin men jag viftade med handen åt honom.

   ”Det är okej. Nej, jag tar inte droger och jag har bevis” svarade jag och de såg på mig som varsågod-visa-oss-då. Jag tog ett djupt andetag innan jag drog av mig munkjackan och sedan vände ryggen mot dem, jag drog upp tröjan så de kunde se de två gigantiska ärren som pryde min rygg där mina vingar brukade komma ut. Jag hörde hur de flämtade högt, jag släppte taget om min tröja och vände mig om igen. De såg med stora ögon på mig innan jag grep tag i Justins t-shirt och drog upp den så att man såg hans bröst. Där hans hjärta var placerat hade han fått åtta ärr efter trådarna som Thunder hade tryckt in i hans bröst, återigen flämtade dem till och ett tjut kom från Pattie då hon såg sin sons bröst.

   ”Jag kan inte tro det” hörde jag någon mumla fram då jag själv såg på ärren och inte på dem.

   ”Men det är sant, allt jag har sagt” försäkrade jag dem. ”jag har en grej till som ni också borde se” la jag sedan till och släppte Justins tröja. ”vi jag sa så är jag en speciell ängel, jag har krafter” började jag och tog ett steg från Justin. ”jag kan få saker att lyfta och flytta på sig utan att jag behöver röra dem” sa jag och fick fruktskålen på bordet att sväva i luften. De alla kastade sig genast bakåt i sofforna och stirrade på skålen innan jag försiktigt släppte ner den igen. ”jag kan också transportera mig själv men även med andra till andra platser på några sekunder” sa jag och de alla riktade sina blickar mot mig. Jag slöt ögonen för att sedan öppna dem och befinna mig på andra sidan i rummet.

   ”Här är jag” sa jag och deras blickar rycktes häftigt mot mig. ”men det är inte det enda” la jag till.

   ”Det finns mer” andades Pattie och jag nickade försiktigt.

   Jag slöt återigen ögonen och satte eld på min kropp, genast hörde jag hur de alla skrek. Fort släckte jag elden igen och nu höll nästan deras ögon att åka ur huvudena på dem.

   ”Eld skadar mig inte, inte heller värme. Jag är eldens mästare, skulle man kunna säga” sa jag medan jag gick över till Justin igen, jag satte eld på min hand innan jag återigen grep tag i hans tröja för att sedan lägga min hand på hans bara mage. Pattie skrek till och var beredd att kasta sig fram för att stoppa mig.

   ”Det skadar mig inte!” utbrast Justin.

   ”Lika mycket som jag kan skada folk med elden kan jag också göra elden oskadlig” förklarade jag och tog bort min hand från Justins mage för att sedan släcka min hand.

   ”Men vad har hänt med din familj?” frågade Ryan efter en lång stund av tystnad och såg sig runt. Tårarna vällde upp i mina ögon innan jag riktade blicken mot himlen som jag såg genom fönstret.

   ”Jorden är inte rätta platsen för änglar, vi hör inte hemma här så… dem har åkt hem” svarade jag och innan jag hann stoppa dem rann tårarna längst mina kinder.

Justin kramade mig bakifrån och viskade tröstande i mitt öra, jag torkade sedan med ett leende på läpparna bort mina tårar. ”jag vet inte om jag kommer få se dem igen, men jag hoppas det” sa jag och såg på dem, jag kunde se att Pattie och Diane var tårögda över min förlust av familj. Jag vände bort blicken och såg upp mot himlen igen, den klarblå himlen som alltid skulle påminna mig om mitt riktiga hem. Påminna mig om min riktiga familj. 

sista kapitlet på Between Heaven And Hell, men det är inte helt slut kommer en epilog oxå. ;)

svar till Melli och Anonym... har för tillfället inga fler fantasy noveller planerade, fick intrycket att det inte var speicellt populärt. men vem vet, kanske i framtiden! ;) har faktiskt lite lust att skriva en om vampyr då jag var så himla besatt vid Twilight. ÄR DET INTE LÄNGRE men... är istället besatt av The Vampire Diaries. ;)

fick en till kommentar på kapitel 44, 26 FREAKIN KOMMENTARER! helt galet, I LOVE YOU! fortsätt med det är ni snälla! gör mig hur glad som helst o motiverar mig att skriva ut av bara PIIIIIIIIIIIIIP! ;)