”Deztiny” försökte Sunshine försiktigt.

   ”Nej!” skrek jag åt henne, jag ville inte att någon skulle röra eller prata med mig. Sedan likt en blixt slog lösningen mig och jag ryckte häftigt upp huvudet från hans bara bröst, jag vände mig snabbt om mot dem och de stirrade frågande på mig. 

"Nej, nej. Aldrig i livet!" Sunshine protesterade direkt när jag fört fram mitt förslag och viftade med armarna. "jag vet att han betyder mycket för dig men du kan inte offra dig själv" 

   "Men det finns inget annat sätt, han är en människa. Det här var inte hans strid, han förtjänade inte att dö. Dessutom han kommer bli saknad... inte jag" sa jag medan tårarna sakta rann ner längst mina kinder. "ni måste hjälpa mig, jag kan inte göra det själv. Och fort, annars kanske det blir för sent" jag såg bedjande på min familj men ingen utav den rörde en muskel för att hjälpa mig. "ni måste hjälpa mig!" skrek jag åt dem. 

   "Vi tänker inte döda dig Deztiny!" skrek Sun förtvivlat tillbaka och hennes ögon tårades. 

   "men ni måste..." viskade jag. "han får inte dö" jag såg ner på Justin innan jag såg upp på Thunder. "du är skyldig mig" sa jag bara och såg på honom, hans ögon vidgades när jag helt plötsligt riktade mig enbart mot honom. Smärta speglades i hans ögon medan han tänkte över det jag sa. 

   "Åh nej! Tänk inte ens tanken" hotade Sunshine och pekade med sitt pekfinger mot honom. 

   "Hon har ju rätt, Sun. Jag är skyldig henne... efter allt jag sagt" mumlade Thunder fram och lättnad sköljde genom mig. Sunshine bara skakade på huvudet. 

   "Vi kommer ses igen, jag lovar. Jag kommer vänta på dig" sa jag till Sunshine som bara fortsatte skaka på huvudet och grät tyst. Jag gav dem alla en kram innan jag gick fram till Thunder som sorgset såg på mig och över det han var tvungen att göra. Jag andades djupt in då jag visste att denna smärta skulle vara så mycket starkare än någon annan innan jag nickade till honom. Jag fällde ut vingarna för att det skulle bli lättare och vände sedan ryggen emot, jag knep ihop ögonen och knöt nävarna. Jag kände hur Thunder tog två stadiga grepp på en varsin vinge innan han plötsligt drog, jag skrek av den häftiga smärtan innan allt slocknade och jag föll. 

Sunshines perspektiv. 

Jag höll krampaktigt om min överkropp och grät medan jag såg min älskade lillasyster gå fram till Thunder för att få sitt liv slitet ifrån henne. Här bröts alla löften jag någonsin gett mamma och pappa, att jag skulle hålla Deztiny levande och trygg. Men nu lät jag henne gå in i en säker död, Thunder placerade sina händer på en varsin vinge innan han förtvivlat såg på mig. Jag såg tillbaka och i nästa sekund drog han till, ett skri av smärta lämnade Deztinys läppar innan hennes ögonblick föll och hon kollapsade.

   Fort var jag framme för att ta emot hennes kropp som snart skulle bli till aska. Thunder var snabb med att lägga vingarnas ändar vid Justins hjärta, han tryckte in trådarna i hans bröst innan han reste sig upp. Tystnad, i väntan på att Justin skulle vakna upp och Deztinys minnen och kropp flyga iväg med vinden. Justins ansikte började sakta slätades ut och såren läkte ihop, hans mage lika så och han återfick sin naturliga färg. Men varken något utav det andra hände, förkrossat såg jag på Justins fortfarande lika orörliga kropp och sedan ner på Deztiny som fortfarande existerade i min famn. 

   "vad-" började jag när Justin flämtade till innan han häftigt satte sig upp. 

Justins Perspektiv. 

Min kropp började domna och kylan försvann, ett tjockt töcken la sig över mig och förlamade mina sinnen.

   "Justin!" Deztiny skrik fick mig dock att ryckas tillbaka till ett någorlunda vaket tillstånd och jag såg upp i hennes alltid lika vackra blå ögon. 

   "Deztiny" viskade jag fram och försökte le mot henne men mitt ansikte lydde inte. 

   "Ja, jag är här nu. Jag är så ledsen" började hon genast säga och tårarna forsade från hennes ögon. 

   "Deztiny" upprepade jag när jag återigen kände hur jag dryftade bort. "jag älskar dig, glöm aldrig det" så gott jag kunde pressade jag fram orden med min torra strupe. 

   ”Nej, säg inte så. Du kommer klara dig ska du se, du kommer bli bra. Du kommer stanna här" jag ville stanna hos henne men min kropp hade andra planer. 

   "Deztiny" viskade jag innan jag kände att jag äntligen kunde släppa taget. Långt bortifrån såg jag ett ljus, till en början väldigt svagt tills det blev starkare och starkare. Tillslut nådde jag en dörr, inifrån lös det, jag öppnade försiktigt och fann ett tomt vitt rum. Påminde lite om ett väntrum på ett sjukhus, förutom att det var ännu renligare och ljusare här. Fundersamt såg jag mig om, vart var jag? Vad har hänt? Längre hann jag inte fundera för ens en annan dörr tvärs över rummet öppnades. Jag flämtade häftigt när Deztiny klev in i rummet, vad gjorde hon här?

   "Deztiny?" frågade jag, oförmögen att ta in det jag såg.

   "Justin, du måste gå tillbaka. Du hör inte hemma här" sa hon och pekade på dörren jag kommit in genom. Jag rynkade oförstående på pannan.

   "Vad menar du? Vart är vi?" frågade jag. 

   "Vi är på andra sidan, men det är meningen att du ska tillbaka. Du ska leva" orden sjönk sakta in i mitt huvud vilket fick mina ögon att vidgas. Om jag var här för att jag dog, då måste ju hon... 

   "Vad gjorde du?" utbrast jag högt och stirrade på henne. 

   "Det finns ingen tid att förklara, du måste gå" sa hon och hennes ögon tårades.

   "Nej, jag kan inte leva utan dig" sa jag och tog dem få stegen som var kvar för att radera mellanrummet mellan oss. 

   "Du måste, för min skull" svarade hon och såg mig djupt i ögonen samtidigt som en tår rann längst hennes kind. Jag var precis på väg att svara henne när något fick mig att snubbla bakåt. Det hade känts som om någon hårt sparkat på mitt bröst, jag såg frågande upp på Deztiny som bara log lugnande tillbaka.

 "You need to, for my sake" 

Hon började sedan sakta färdas längre och längre bort från mig tills jag insåg att det var jag och inte hon. Jag försökte kämpa emot vad det än var som drog mig bakåt men det var omöjligt. Deztiny blev bara mindre och mindre tills jag kände hur jag föll. I nästa sekund slog jag upp ögonen och andades häftigt in samtidigt som jag käpp rätt satte mig upp. Jag andades djupt in och ut precis som om jag hade sprungit ett maraton eller varit under vattnet för länge. 

   "Justin?" en ynklig stämma fick mig att rycka till och snurra runt. En bit bredvid mig satt Sunshine, tårarna rann längst hennes kinder och hennes armar var hårt spända runt något. Jag lät blicken vandra neråt och då så jag Deztinys livlösa kropp i Sunshines famn. 

   "Nej, nej, nej, nej" började jag fort mumla medan jag kröp bort till dem, jag grep tag i hennes hand och höll den hårt. Tårarna forsade från mina ögon och jag skakade förtvivlat på huvudet. 

   "Varför finns hon fortfarande?" jag ryckte genast upp huvudet och ville genast fräsa åt personens dumma fråga. Men när jag såg att alla såg lika förvirrade ut, rynkade jag pannan. 

   "Jag vet inte" Sunshine kramade hårdare om sin lillasysters kropp. 

   "Vad menar ni?" frågade jag lågt. 

   "När vi änglar dör, förintas våra kroppar och blir till aska" svarade Sterling innan han svepte med armen över fältet, förvånat såg jag på askan som täckte marken. 

   "Vad hände henne?" frågade jag sedan och menade Deztiny. 

   "Hon klarade inte av att du dog" svarade Sunshine lågt. "så hon fick oss att slita av henne vingarna för att ge dem till dig. Tack vare hennes offring så sitter du här nu" jag såg förtvivlat ner på Deztiny och kramade hennes hand hårdare innan jag tryckte den mot ansiktet.

   En svag ryckning i hennes ena finger fick jag att häftigt sätta mig upp från min nedböjda position och jag stirrade ner på hennes hand, kunde inte tro det som just hänt. Eller var det bara en inbillning, önsketänkande?

   ”Vad är det Justin?” jag riktade genast upp blicken vid Sunshines uttalande och stirrade med lika stora ögon på henne som jag gjort på Deztinys hand.

   ”Den… hon… ” stammade jag fram och fick egentligen inte fram något vettigt för ens ett utav hennes finger återigen ryckte till. Jag flämtade till innan ett enormt hopp tändes inom mig. ”Deztiny?” frågade jag och såg intensivt på hennes ansikte, utan att blinka för att inte missa ett enda ögonblick. Ett svagt stön lämnade hennes läppar och Sunshine skrek till, alla stirrade som förtrollat ner på henne då hon försiktigt rörde på sitt huvud.

   Hennes ögonlock fladdrade till innan hon långsamt öppnade dem helt, ännu ett stön kom från hennes läppar. Sunshine skrek återigen, nu av glädje innan tårarna började rinna. Världens största leende och glädjetårar spred sig i mitt ansikte medan jag såg på Deztiny som mirakulöst vaknade. Hur var det här ens möjligt?

   Men på senaste tiden har jag börjat tro att allt är möjligt, min bild av världen utan onaturliga varelser hade för lite mer än en månad sedan krossats och visats sig vara fel. Där efter har jag börjat tvivla på möjligheter och vad som fanns och inte, denna tanke skrämde mig faktiskt in i mellan åt.

   ”Du är vaken, du lever!” utbrast jag och kupade istället mina händer om hennes kinder. Förvirrat såg hon sig omkring och verkade själv inte förstå vad som just hänt eller vart hon befann sig.

   ”Justin?” frågade hon sedan. ”Sunshine?” jag nickade mot henne och log.

Sedan inom loppet av någon sekund hade hon häftigt satt sig upp och slängt armarna om min hals, genast lindade jag mina armar om henne och tryckte henne mot mitt bröst. Jag begravde mitt ansikte i hennes mjuka hår och drog ett djupt andetag vilket fick mina lungor att fyllas av hennes ljuvliga doft.

   ”Gör aldrig så mot mig igen” mumlade jag.

   ”Detsamma” svarade hon och vi båda skrattade lågt.

”Men vad betyder det här?” vi var nu tillbaka i deras stora hus och alla verkade ha smält någorlunda bra det som hänt dem senaste timmarna. Crystal hade ställt den frågan som vi alla undrade och det blev genast tyst i köket.

   ”Vingarna kan jag omöjligt ha kvar” svarade Deztiny tillslut. ”och jag kan fortfarande inte fatta varför jag då sitter här” la hon till och såg sedan ner på sin kropp, jag skakade oförstående på mitt huvud medan jag tänkte genom allt. Tills det slog mig, fjädern…

   ”Justin, är du okej?” Deztiny måste ha känt min plötsliga stelnad av position och såg nu oroligt på mig.

   ”Kommer du ihåg när jag berättade att vi hade sett er när ni föll?” frågade jag henne och hon nickade, fortfarande undrande.

   ”Vad? Vad menar han?” Thunder var snabb med att ställa frågan innan jag hann fortsätta.

   ”När vi föll från himlen för 10 år sedan var Justin tillsammans med sina vänner ute i skogen, dem såg oss” förklarade Deztiny fort och de alla tappade, bildligt talat, hakan.

   ”Vad?” ekade Thunder.

   Deztiny struntade i honom och vände sig mot mig igen. ”vad är det med det?” frågade hon.

   ”Det jag lämnade ute var att vi återvände till skogen några dagar senare, vi var nyfikna. Vi ville veta vad det var, vi fann gropen. Er grop” började jag och hennes ögon vidgades något över mina ord, hon nickade sedan uppmuntrande som för att säga att jag skulle fortsätta. ”vid sidan av det stora hållet så hittade jag en… fjäder. Den var inte speciellt stor, men jag plockade upp den och har behållit den ända sedan dess. När jag nu, 10 år senare, kom hem igen efter att bott i LA hittade jag fjädern igen, nu var den säkert 1 meter lång” avslutade jag och Deztinys ögon höll nästan på att ploppa ur hennes skalle.

   ”Vad säger du? Att du har haft en utav mina fjädrar?” frågade hon och jag nickade svagt.

   ”Det är där den har varit!” utbrast hon sedan och jag såg frågande på henne. ”enda sedan vi landade här på jorden har jag saknat en fjäder i utkanten av mina vingar, aldrig har jag förstått vart den kan ha varit eller hur jag tappat den. Men jag antar att det här förklara allt” förklarade hon och jag skrattade svagt. ”så du tror att fjädern fick mig att komma tillbaka?” frågade hon efter en stunds tystnad och jag nickade återigen som svar, hon funderade på det innan hon såg på dem andra.

   ”Tja, det är väl det ända svaret vi har” sa hon sedan och ryckte på axlarna.

   ”Men har du dina krafter kvar?” utbrast Faith sedan, Deztiny satte sig genast käpp rätt upp och såg med stora ögon på oss.

   ”Jag vet inte” mumlade hon.

   Hon sträckte ut armarna mot skålen som stod på bänken tvärs av rummet från där hon stod, efter en liten stund lyfte den från bänken och landade sedan på bordet. Oförmögen att tro det stirrade jag på skålen, Deztinys hand försvann ur min och jag vände genast huvudet mot hennes håll men såg att hon var borta.

   ”Det där kan jag fortfarande” hörde jag henne säga, denna gång på andra sidan om mig. Jag ryckte huvudet åt andra sidan och såg hur hon tog ett steg bak innan hon slöt ögonen, i nästa sekund stod hon i brand och jag hörde hur hon skrattade inifrån flammorna innan de slocknade. Med glada skutt skuttade hon fram till mig och jag öppnade mina armar för att hon skulle kunna sätta sig i mitt knä.

   ”Ser så ut” svarade hon sedan och log mot Faith. 

WOW, dem båda klarade sig. där blev ni lite chockade va? men glada hoppas jag. ;) såååååå... vad tror ni händer nu?? VAD TYCKS????? KOMMENTERA! 

OOOOOOOOMMMMMMMMMMMMGGGGGGGGGGGGG! 19 FREAKIN KOMMENTARER PÅ FÖRRA KAPITELET, DET ÄR JU HELT GALET! NI VET INTE HUR GLAD JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!  OMG! HELT GALET! JAG FLIPPAR LOSS, JAG ÄR SÅ GLAD. NI ÄR SÅ FANTASTISKA OCH SNÄLLA SOM LÄSER OCH GER MIG RESPONS! LOVE TO YOU GUYS! ♥

måste oxå meddela att det bara blir ett kapitel o en epilog till av BHAH, lite tråkigt. men... nästa novell är jag sååååå TAGGAD på att skriva! kramisar.