”Det passade dig” sa han, jag log och la högen av kläder vid hans dörr. Jag gick sedan fram till sängen och han öppnade armarna och jag kröp ihop bredvid honom med huvudet på hans bröst. Jag kunde höra hur hans hjärta dunka i hans bröstkorg och hur hans lungor drog in luft vid varje andetag. 

Jag kände hur min kropp blev tröttare och tröttare och mina ögonlock tyngre och tyngre där vi låg och pratade i hans mjuka säng. En brummande motor fick dock min trötta sida att försvinna på ett ögonblick, jag spärrade upp ögonen innan jag satte mig upp i sängen med ett ryck. Hans familj var tillbaka. De kunde inte se mig såhär, det här kunde inte bli mitt första möte med dem. 

    ”Vad är det?” frågade Justin oroligt bredvid mig. Jag kastade ett snabbt leende mot honom innan jag gick mot dörren.

   ”Jag ska bara på toan” svarade jag innan jag skyndade ut genom rummet och bort mot badrummet.

   Jag stängde dörren om mig och struntade i att låsa då jag inte skulle stanna i rummet. Jag öppnade skåpet under handfatet i jakt efter något att skriva på, till min lycka hittade jag en bunt post-it lappar och en bläckpenna. Fort skrev jag mitt meddelande på lappen och la den sedan synligt på handfatskanten, jag slöt sedan ögonen och när jag öppnade ögonen igen stod jag inne i skogen.

   Jag vände mig om och såg på baksidan av Justins hus, jag såg hur lampan i deras kök tändes och hur två kvinnor och en man kom in. Jag vände mig sedan om för att fortsätta in i skogen för att hitta en lämplig gran att sova under.

Justins Perspektiv. 

”Jag ska bara på toan” jag rynkade på pannan då hon nästan panikslaget tog sig ut i korridoren och försvann sedan bort mot badrummet. Vad i hela…? Jag reste mig långsamt hur sängen då jag blivit en aning stel efter att legat stilla i någon timme. Nere i hallen hörde jag hur ytterdörren öppnades och sedan fotsteg.

   ”Vi är tillbaka, Justin!” hörde jag min mamma ropa nere från hallen.

   ”Jag är här uppe” svarade jag henne och såg sedan bort mot badrumsdörren, till min förundring visade låset vitt istället för rött som betydde att det var upptaget. Tyst gick jag mot dörren och lyssnade efter rörelser med fann bara tystnad, jag rynkade återigen pannan innan jag försiktigt knackade på. ”Deztiny?” frågade jag.

   Återigen möttes jag av tystnad, långsamt tryckte jag ner handtaget och väntade mig att jag skulle höra ett 'jag kommer snart' men fick ingen protest så jag öppnade dörren helt och fann rummet tomt. Förvånat såg jag runt i badrummet innan jag gick fram till duschen och drog bort duschdraperiet men fann även det tomt. Jag vände mig om och såg då post-it bunten ligga på handfatet, jag rynkade pannan och gick fram till den för att lägga undan den igen. Vem hade tagit fram den? Då såg jag att det stod något på den översta lappen i prydlig och fin handstil.

   ”Justin, jag hörde att din familj kom hem så jag flydde in hit och tog mig ut via fönstret. Vill inte att det här ska vara första intrycket av mig, men oroa dig inte! Jag går hem och pratar med min familj. Jag klarar mig. Puss och kram Deztiny”

   Jag såg upp på fönstret innan jag såg ner på lappen igen. Inte oroa sig!? Vad trodde hon? Klockan är mycket och det är mörkt ute plus kylan. Jag tog bort lappen och knögglade ihop den till en liten boll innan jag slängde den i papperskorgen.

♦ 

Deztinys Perspektiv.  

Tidigt nästa morgon efter att vaknat av en klumpig älg som klev på en stor gren och skapat en hög smäll smög jag genom skogen. Jag hade transporterat mig till skogen utanför vårt hus och skannade nu av det, utifrån såg det tyst och sovande ut. Men inifrån kunde de alla lika gärna vara vakna, efter en stund av lyssnande och övervakning tog jag chansen att transportera mig in i mitt rum.

   ”Deztiny!” lika fort som jag hade transporterat mig in i mitt rum, transporterade mig ur det igen.

Sunshine hade suttit beredd på min säng i hopp om att jag skulle komma förbi då hon visste att jag skulle vilja ha nya kläder att sätta på mig. Jag andades häftigt ut när jag lutade mig mot tegelväggen utanför skolan, att inte kunna prata eller vilja se min syster kändes jobbigt. Men jag hade inte lust att se eller prata med dem än, de hade sårat mig. Djupt.

”Blue, låt mig vara! Jag vill inte prata med dig” väste jag mot honom.

   Han hade kommit tidigare än resten av mina syskon åkande på min motorcykel, dock inte tidigare än alla de andra eleverna. De såg förvånat på oss när vi kom gående genom korridoren, på mig som var klädd i mys kläder och ett argt uttryck med Blue efter mig som desperat försökte prata med mig.

   ”Tiny, han menade det verkligen inte. Ert förhållande får oss alla bli nervösa och skakiga, han skulle när som helst komma på oss och bara gudarna vet vad som händer då” sa Blue lågt bakom mig.

   ”Blue, han har ingen anledning att misstänka oss” sa jag och stannade tvärt. ”varför kan ingen förstå att jag är försiktig? Varför kan ni inte lita på mig? Och hur kan du förvänta dig att jag ska förlåta honom så enkelt?” frågade jag och kände hur ilskan växte inom mig igen.

   ”Jag förväntar mig inte att du ska förlåta honom” svarade han och jag såg förvånat på honom. ”men jag tycker ändå att du kan komma hem och prata med oss, Sunshine är nästan sjuk av oro”

"I don't expect you to forgive him" 

   Jag såg sorgset på honom när han nämnde Sunshine, jag ville inte att hon skulle må dåligt. Hela skoldagen satt jag i mina egna tankar och det tog mycket för att någon skulle kunna komma in i bubblan som omringade mig och skärmade av mig från resten av världen. Hela dagen kändes som minuter kort och innan jag visste ordet ringde skolklockan och skoldagen var över.

   ”Snälla, kom hem” bad Blue ute i korridoren. Jag såg på honom en stund medan jag tänkte.

   ”Okej, men om det går över styr är jag bort igen” varnade jag och han nickade fort. Tillsammans gick vi mot utgången, vi gick nerför trappan och jag lös upp i ett leende när jag såg Justin komma gående mot oss.

   ”Vi möts hemma” mumlade jag till Blue som nickade. ”hej!” utbrast jag glatt till Justin och kramade honom.

Justins Perspektiv. 

Jag parkerade på skolans parkering och klev sedan ur bilen, i handen hade jag påsen med Deztinys kvarglömda kläder. Noga och fundersamt hade jag tänkt genom allt igår kväll. Hur hade hon lyckats ta sig ner från fönstret då det ligger på över våningen, hon måste ju ha brutit vartenda ben i sina smalben. Dessutom var fönstret stängt, hur lyckades hon med det? Att hon sedan klarat att gå hela väggen hemifrån henne hem till mig var också något som väckte misstankar inom mig då det inte var en kort distans mellan oss.

Jag hörde hur skolklockan inuti byggnaden ringde och elever började strömma, jag började sakta ta mig över parkeringen och såg hur Deztiny kom tillsammans med Blue ut ur dörrarna. Till min förvåning hade hon fortfarande på sig mina kläder, varför? Hon hade ju skrivit att hon skulle hem och prata med sin familj… Deztiny mötte min blick och lös genast upp i ett stort leende, hon sa något till sin bror som nickade till svar innan hon gick mot mig.

   ”Hej!” utbrast hon glatt när vi möttes och hon la armarna om mig i en kram. Hennes välbekanta doft träffade mig likt en våg, dock denna gång hade den en hit av min egen. Förklaring, hon bar fortfarande mina kläder. 

   ”Hej” svarade jag och kramade henne tillbaka. ”gillar du dem?” frågade jag sedan när vi släppt varandra och nickade mot mina kläder. Hon såg undrande ner på sin kropp som om hon hade glömt att hon vad hon bar. Hon skrattade sedan och såg roat upp på mig. ”här är dina kläder förresten. Du glömde dem igår”

   Jag sträckte fram påsen och hon tog tacksamt emot den. ”tack” svarade hon och kikade ner i den.

   ”Ingen orsak, men du-” började jag fråga henne och tänkte precis fråga ut henne om gårdagen men ett rop avbröt mig. Förvånat såg jag upp. 

   ”Justin!” Chaz glada stämde hördes över allt annat buller och han tillsammans med Ryan kom skuttande mot oss.

   ”Ehm… jag måste skynda mig hem, har en del problem fortfarande att ta hand om” hörde jag Deztiny säga samtidigt som Chaz hoppade på mig.

   ”Du ska inte ha skjuts hem då?” frågade jag och såg på platsen där Deztiny stått då hon nu var försvunnen. Förvånat såg jag runt på parkeringen och skolgården på jakt efter henne men såg henne ingenstans. Hur kunde hon vara så snabb?

   ”Hey bro!” utbrast Ryan när han kom fram och jag vände uppmärksamheten mot dem, de var båda lika glada som om vi inte hade setts på månader.

   ”Hej, killar. Rolig skoldag?” frågade jag och log roat, deras glada minner rann direkt av deras ansikten och de såg ironiskt på mig.

   ”Super kul” sa Ryan med en röst som tillhörde program för småbarn. Jag skrattade åt hans röst och svar.

Deztinys Perspektiv.

Jag öppnade ögonen och stod på vår gård, jag såg på vårt hus innan jag med ett djupt andetag gick mot ytterdörren. Jag hann bara öppnade dörren innan jag blev överfallen.

   ”Vet du hur orolig jag har varit? Vart har du varit!?” Sunshines röst nästan skrek i mitt öra då hon hade slängt sig om min hals och kramade mig hårt. Nästan lika snabb som hon var Summer och de kramade mig som om det var sista gången de skulle se mig i livet.

   ”Okej, luft!” lyckades jag pressa ur mig och de släppte genast lite på taget.

   Efter flera timmar av pratande, gråtande för en del, men oftast bara seriösa argumentationer kom vi fram till att inte ett hårstrå skulle tas bort från Justin och att det skulle ha mer tillit till mig. 

ganska tråkigt kapitel efter det förra. ;) men Justin börjar i alla fall bli riktigt misstänksam över vad som pågår. påminner återigen om att jag börjar sommarjobba imorgon o att uppdateringen kanske blir sämre.

FORTSÄTT MED KOMMENTARERNA, NI VET INTE HUR GLAD JAG BLIR UTAV ETT! :DDDD