”Omöjligt” viskade jag fram men hon skakade försiktigt på huvudet.

   ”Jag är vad jag är och det finns inget som kan ändra på det” sa hon och såg hopplöst på mig. ”jag är den jag är…”

”Jag klarar inte det här, jag kan inte…” började Justin samtidigt som han reste sig från marken och drog handen genom sitt rufsiga hår. ”det går inte” fortsatte han och såg ner på mig. Jag stirrade tillbaka på honom, oförmögen att ta in orden han yttrade.

   ”Vad menar du?” viskade jag och kände hur tårarna återigen välde upp i mina ögon.

   ”Det här är för mycket för mig, Deztiny” svarade han sorgset. ”det fungerar inte med det livet jag lever, för mycket uppmärksamhet ligger på mig. Det skulle inte fungera” förklarade han och nu rann tårarna när betydelsen av hans ord sjönk in.

   ”Gör inte såhär” viskade jag. ”du är den enda…” jag torkade bort tårarna men förgäves då det bara fortsatte komma nya.

   ”Deztiny, du-” började han.

   ”Nej! Du förstår inte, vi änglar älskar inte som ni människor gör. För oss finns det bara en enda, aldrig kan vi älska någon annan på samma sätt. Det finns bara en…” utbrast jag och paniken spred sig inom mig, han kunde inte lämna mig!

   ”Så du säger att jag är din-”

   ”Själsfrände” fyllde jag i och nickade sorgset på huvudet.

   ”Oh my God” hörde jag Justin säga, jag såg upp på honom för att se honom stirra på mig och ännu en gång dra sina fingrar genom sitt hår. ”nej, jag klarar inte det här!” utbrast han sedan och utan som så mycket som ett hejdå gick han. Min haka darrade och jag tog mig för magen då känslorna blev för mycket, tårarna sprutade ur mina ögon.

   ”men bara så du vet” sa jag när tanken slog mig, ur ögonvrån såg jag hur Justin stannade upp. ”om du ändrar dig senare... nästa gång du vill ses, så kanske jag inte är kvar här” sa jag, i fall han skulle ändra sitt beslut men försent. Då det finns en chans att vi kanske flyttat vidare.

   ”Va?” hörde jag han fråga.

   ”Vi kan inte stanna på samma ställe för länge, dem letar efter oss” svarade jag och tystnad följde, jag gled ner på marken och grät häftigt. This can’t be happening!

”Om du ändrar dig senare... nästa gång du vill ses, så kanske jag inte är kvar här” sa hon och jag kände hur jag gick sönder inombords. Även fast detta var något jag inte kunde leva med eller framför allt ville så kunde jag inte undgå att vilja ha henne i närheten. Hon betydde fortfarande allt för mig.

   ”Va?” fick jag hur mig.

   ”Vi kan inte stanna på samma ställe för länge, dem letar efter oss” svaret kom ur henne som en viskning. Jag skakade på huvudet, tankarna virvlade runt och gjorde mig fullständigt galen, jag klarar inte det här!

En timme senare stängde jag av motorn i bilen, äntligen hemma. Jag hade lyckats ta mig ur skogen och hittat tillbaka till Deztinys hus där jag snabbt hade hoppat in i bilen. Samtidigt som jag hade backat ut från deras uppfart hade jag sett Deztiny komma gående från skogen. Hennes ögon söndergråtna och hennes figur ihopsjunken, lika mycket som jag ville hoppa ur bilen och springa fram till henne. Försäkra henne om att vi, men framför allt jag, skulle klara det här visste jag att det bara var lögner så jag höll mig i skinnet och körde där ifrån.

   Jag såg hur det lös i köksfönstret från mormor och morfars hus och jag förstod att dem satt uppe och väntade på mig. Klockan började närma sig nio på kvällen och mamma var säkert sjuk av oro då jag inte hört av mig. Men det hade inte direkt varit min första tanke under dem timmarna jag varit borta att slå henne en signal, berätta vart jag var och att jag var okej. Jag andades ut då jag suttit och hållit andan, tårarna rann nu längst mina kinder och faktumet att min… före detta… flickvän var en ängel, sjönk in i min skalle.

   Det är ju helt galet! Änglar existerar i sagor inte i verkligheten! När jag lyckades samla mig klev jag ur bilen och styrde stegen mot ytterdörren, så fort dem därinne hörde klicket från dörren rusade de genast mot hallen och bombarderade mig med frågor.

   ”Vart har du varit, gubben? Vi har varit s-” började mamma predika men slutade genast då hon såg mina antagligen röda ögon. ”vad har hänt?” frågade hon istället med oroligt tonfall.

   ”Jag vill inte prata om det” svarade jag lågt innan jag gick förbi dem och upp till mitt rum.

   Jag slängde mig på sängen och stirrade in i väggen, allt var så overkligt… Minnena från Deztinys flammande händer till hennes vita vingar till hennes berättelse spelades om och om igen upp i mitt huvud och för varje gång lät det bara mer och mer overkligt.

   Jag rullade runt och såg istället upp i taket och skakade lätt på huvudet. Du måste glömma det här nu, Justin. Lämna det bakom dig, både det du såg men även… henne. En ensam tår lämnade min ögonvrå och jag slöt ögonen.

Deztinys Perspektiv. 

”Han lämnade mig, han lämnade mig” samma mening upprepades åter och åter igen ur min mun och Sunshine vaggade mig försiktigt fram och tillbaka i sin famn.

   ”Sch...” sa hon och strök mig tröstande över ryggen. ”låt honom smälta det, hjärtat. Det är mycket för honom att ta in, han kommer tillbaka ska du se”

   ”T-Tror du?” snyftade jag och ett svagt hopp tändes inom mig.

   ”Om han menade vad han sa om att han älskade dig så ja” svarade hon och la sin kind mot min hjässa. Även fast Sunshine öste tröstande ord över mig fortsatte tårarna rinna tills jag trodde att jag skulle tömmas på vatten totalt.

   ”Jag älskar dig, Sun” viskade jag till henne.

   ”Jag älskar dig också, Deztiny” viskade hon tillbaka och ett litet leende spred sig över mina läppar då jag visste att jag hade henne kvar. Hon kommer alltid finnas för mig, och jag för henne.

♦

Nästa morgon hade mina tankar och känslor plötsligt försvunnit, antagligen runnit ut tillsammans med mina tårar och lämnat mig kvar i ett tomt skal. Det var i alla fall så jag kände mig, tom och eländig. Skoldagarna ven förbi likt ingenting och jag slutade prata med dem i klassen, jag vet att jag borde rycka upp mig och inte låta detta förstöra mig. Men jag hade ingenting som drog mig, inget som gav mig tillräckligt mycket kraft. Livet såg plötsligt meningslöst ut.

   En kväll hade jag hört hur Sunshine sagt till Summer och Sterling att mitt beteende säkert snart skulle försvinna, jag behövde bara tid. Tid att komma över mitt brustna hjärta. Hennes påståenden lät hel dumma och idiotiska i mina öron, aldrig att jag skulle bli hel igen. Varken min kropp eller hjärta, han hade slitit det ur mitt bröst samtidigt som han lämnade mig i skogen utan ens en blick tillbaka.

Justins Perspektiv. 

”Du ska se henne alltså, hon ser nästan ut som ett spöke” sa Ryan när vi satt i bilen på väg hem. Det smärtade att höra att hon tagit det så hårt, att hon plötsligt hade gett upp på allt.

   ”Er splittring tog hårt på henne, jag fattar fortfarande inte varför du gjorde det och jag ska sluta tjata men fortfarande…” fortsatte han och höjde sedan avväpnande på händerna.

   ”Jag kan inte berätta” svarade jag bara och Ryan nickade, att berätta sanningen hade varit otänkbart.

   För det första skulle han aldrig tro mig och för det andra ville jag inte sätta Deztinys liv i fara. Även fast vi inte var tillsammans längre så betydde inte det att jag slutat bry mig om henne. En veckas tid hade gått sedan jag lämnat henne i skogen och ändå hade hon inte lämnat mina tankar en enda gång, hon var där jämt och spökade. Saknaden efter henne var stort men skräcken var större, skräcken för vad hon var och vad hon kunde göra. 

EUK! säger jag bara. kapitlet är skit tråkigt... men nödvändigt... -.- usch, trååååååk o skit! men tänkte faktiskt hoppa lite i tiden nu för annars kommer det bli ÄNNU tråkigare. :P

MEN VAD TYCKS!!!!!!!!!!????? GLÖM INTE ATT KOMMENTERA, NI ÄR FANTASTISKA SÅ SNÄLLA GE MIG RESPONS! :DDD (hahahaha, om det fortfarande e någon som e nyfiken på hur jag ser ut så finns jag nedanför, hahhaha ;))