”Knip käft, Blue” röt han, ilskan inom mig exploderade när han var otrevlig mot Blue som inte gjort något. Vingarna exploderade ur min rygg och jag satte eld på mina händer, jag var precis på väg att försvara Blue när en flämtning fångade min uppmärksamhet. Vi snurrade runt och fick syn på Justin, han stod vi ett träd med stora, chockerade ögon. Allt verkade frysa till och jag stirrade på honom med fasa, åh nej…

Justins Perspektiv.  

”Justin, vart ska du?” mammas oroliga röst ropade efter mig då jag sprang nerför trappan, in i hallen, slet på mig skorna innan jag öppnade ytterdörren.

   ”Jag är snart tillbaka!” ropade jag till henne innan jag sprang bort till min bil, jag satte nyckeln i motorn och körde sedan bort mot Deztiny. Osäker över vad jag egentligen hade så bråttom till så visste jag bara att jag behövde prata med henne, och det var nu. Jag närmade mig hennes tomt och körde upp på deras uppfart, huset såg tomt ut och jag klev försiktigt ut ur bilen. Jag styrde mina steg mot deras ytterdörr när ilskna rop fick mig att stelna till.

   Jag vände mig om och såg mot skogen där jag tyckt jag hört dem komma ifrån, med långsamma steg tog jag mig över gården och till kanten av skogen. Noga med att inte kliva på en gren för att inte dra till mig någon uppmärksamhet tog jag mig in i skogen, rösterna blev högre och högre ju längre in jag kom. Tillslut stannade jag när jag skymtade personer längre bort, Sunshine satt på marken i en hukande ställning, Thunder tillsammans med Blue och Faith stod några meter från dem. Thunders ansikte var förvridet i raseri med sin blick riktad mot Deztiny.

   ”Så nu är det helt plötsligt mitt fel att vi kommer att dö” fräste han och jag rynkade förbryllat pannan.

   ”Vem har sagt att vi kommer dö?” utbrast Sunshine på marken. ”huh?” frågade hon när ingen gav henne ett svar.

   ”Ta och lugna ner er nu, att vi tjafsar såhär kommer inte göra saker bättre” Blue tog ett steg fram medan han pratade och Thunders blick vändes direkt mot honom.

   ”Knip käft, Blue” väste han och sände rysningar längst min ryggrad, detta fick dock Deztiny att reagera och snabbt var hon på fötterna. Hon lika arg som Thunder, sedan hände något som aldrig kommer försvinna från min näthinna. Från Deztinys rygg sköt ett par stora, vita vingar ut och vecklade ut sig samtidigt som hennes händer plötsligt flammade upp och brann häftigt.

   Innan jag hann hindra mig själv lämnade en flämtning mina läppar och jag kände hur mina ögon växte sig större, min flämtning fångade genast deras uppmärksamhet och deras blickar riktades genast mot mig. Deztinys ögon gick från förbannade till fasa och förkrosselse.

   ”Justin” viskade hon men jag skakade bara på huvud, vägrade ta in vad som just hänt. Det här är omöjligt, sådant här finns inte! ”Justin” upprepade hon förtvivlat och tog ett steg mot mig. ”låt mig förklara” försökte hon med rädslan inom mig tog över och innan jag visste ordet av det sprang jag.

   Åt vilket håll visste jag inte utan bara att jag sprang, för allt jag hade. Jag hörde Deztinys rop bakom mig att jag skulle stanna, låta henne förklara, men aldrig i livet att jag skulle göra något hon bad om. Det här är omöjligt, det här är omöjligt!

   Jag såg längre bort hur träden skingrade sig och vägen uppenbarade sig, för ett ögonblick sköt lättnad genom min kropp och jag sprang ut på den tysta vägen. För bara någon sekund lät jag mig själv stanna och hämta andan, andfått stod jag framåtlutad med händerna på knäna. Ett skarp ljus fick mig att fort att räta på mig, två par framljus på en bil riktades mot mig samtidigt som en lång tut från bilen ekade i skogen.

Deztinys Perspektiv. 

Det här kunde inte hända nu, nej! ”Justin” sa jag bedjande om att han skulle lyssna medan jag tog ett steg mot honom. Jag var snabb med att släcka elden som omslöt mina händer men han var borta, vägrade lyssna. ”låt mig förklara” bad jag förtvivlat då han bara fortsatte skaka på huvudet.

   Innan jag hann ta ännu ett steg mot honom bröt han sig ur sin trans och sprang, med fasa såg jag hur han sprang i skogen. Jag tog några steg mot den riktningen han hade försvunnit när en hand tog tag om min handled, jag ryckte häftigt till och snurrade runt.

   ”Gör det inte” varnade Thunder med brinnande ögon, fort slet jag min handled ur hans grep.

   ”Dra år helvete” väste jag till honom innan jag flög upp i luften. Jag slog med vingarna och sköt iväg, mina ögon skannade snabbt av skogen medan jag flög och tillslut fann jag honom stående på vägen.

   Jag kunde höra hur han andades andfått innan ett starkt ljus kastades på honom vilket fick honom att snabbt titta upp. Mycket väl visste jag vad som närmade sig honom vilket fick mig att flyga ännu snabbare, desperat i att få tag på honom innan han blev påkörd av bilen.

   Jag sträckte ut mina armar mot honom och hann precis ta tag i honom innan bilen skulle ha kört över honom, den plötsliga farten och kraften fick mig i obalans och jag flög okontrollerat in i skogen mittemot. Utom kontroll föll vi mot marken och jag släppte Justin för att sedan sträcka ut handen mot honom och såg till att han stannade i luften några decimeter från marken innan han landade.

   Några tankar om hur jag skulle landa dök inte upp i mitt huvud och innan jag visste ordet av det landade jag i jorden och skapade en lång grop efter mig. Jag stönade av smärta då jag haft vingarna utvecklade när jag landat och kände i hela ryggmärgen hur dem inte mådde bra.

   Dock utan att för tillfället bry mig om det reste jag mig från marken och på vinglande ben började jag ta mig bort mot stället jag släppte Justin. Han hade nu kommit upp i sittande ställning och började så fort han fick syn på mig kravla sig bakåt i vild panik. 

   ”Snälla, ät mig inte” utbrast han när han stötte emot ett träd och inte kom vidare. Frågan fick mig så ställd att jag stannade upp i mina steg.

   ”Va? Nej, varför skulle jag äta dig?” frågade jag förvirrat.

   Han såg bara på mig utan att svara, med en trött suck sjönk jag ner på marken och såg sorgset på honom. ”Justin-” började jag förtvivlat.

   ”Nej! Jag vill inte veta av några fler lögner, jag vill veta vad som pågår” utbrast han.

   ”Och du ska få det bara du lugnar ner dig” försäkrade jag innan jag slöt mina vingar om mig, jag såg ner på de krokiga fjädrarna och böjde mig fram för att försiktigt ta tag i en utav fjädrarna innan jag böjde den tillbaka. Ett skri av smärta lämnade mina läppar när smärtan sköt som blixtar inom mig, kallsvettig och trött var jag när jag äntligen lyckats räta ut alla fjädrarna. Snabbt vecklade jag in dem igen och vände blicken mot Justin som var likblek i ansiktet, andades hakigt in och ut medan han stirrade på mig.

   ”Vad är du?” frågade han. Jag tog ett djupt andetag.

   ”Jag är en ängel. Jag kommer från en klan som heter Azlan, uppe i himlen” sa jag och pekade sedan upp mot skyn, Justin tittade på mig som om jag blivit tokig. ”för nästan 10 år sedan invaderade Kaiorisoerna vårt land och dödade hela min befolkning, inklusive min familj. Min riktiga familj” fortsatte jag.

   ”Din riktiga familj, så du säger att dem i-” började Justin.

   ”Dem är inte min riktiga, biologiska, familj” svarade jag med en nickning. ”förutom Sunshine, hon är min riktiga syster. Dem andra tillhörde andra familjer, andra speciella familjer”

   ”Speciella?” frågade Justin.

   ”Alla änglar kan inte sätta eld på sig själv, Justin” svarade jag. ”alla hemma i huset är speciella, alla förutom Sterling och Summer. Vi alla har speciella krafter som gör oss starkare och kraftfullare än vanliga änglar. Vårt uppdrag var att se till att alla naturens gångar här på jorden men även i himlen gick som de skulle. Men när Kaiorisoerna kom förändrades allt” sa jag och svalde bort tårarna som hotade att rinna över. ”som 6-åring slets jag från mina föräldrar i tron om att jag skulle återvände några dagar senare. Men den dagen kom aldrig, jag fick aldrig se min mamma eller pappa mer. Sterling och Summer fick bli mina nya föräldrar” viskade jag och kunde inte längre hålla inne tårarna då minnena fyllde mig med en sådan häftig sorg.

Justins Perspektiv. 

”Som 6-åring slets jag från mina föräldrar i tron om att jag skulle återvände några dagar senare. Men den dagen kom aldrig, jag fick aldrig se min mamma eller pappa mer. Sterling och Summer fick bli mina nya föräldrar” meningen kom ur henne som en viskning och för ett ögonblick tyckte jag synd om henne då tårarna rann längst hennes kinder.

   ”Det var ni!” utbrast jag plötsligt då det slutligen sjönk in vad hon hade berättat, 10 år sedan!?

   ”Vad?” frågade hon och rynkade pannan, nu min tur att förklara mig.

   ”För 10 år sedan var Chaz, jag och Ryan ute och lekte i skogen. Vi hade byggt en koja och hade roligt tills det drog ihop sig till oväder. När vi sedan var på väg hem såg vi hur stora föremål föll från skyn innan hela marken skakade likt en jordbävning. Vi begravdes under träd och annat, hela mitt liv har jag undrat vad det var jag såg och nu fick jag svaret. Det var ni” svarade jag och Deztiny såg på mig med stora, chockade ögon. Det var din fjäder som jag sedan hittade i den stora gropen, tänkte jag men sa inget. Fortfarande inte nöjd med informationen jag fått kände jag hur frågorna bubblade upp inom mig.

   ”Men vad är grejen med tatueringarna på din rygg? Och det faktumet att du kunde smita ut genom ett fönster och sedan låsa det igen? Dessutom hoppa fyra meter neråt utan att bryta dina ben?” när min fråga om hennes ben flög ur mig lät jag min blick vandra över hennes ben. Jag flämtade häftigt till då min blick hamnade på hennes ena lår, hon såg fort ner på sitt ben och stönade.

   Illamåendet sköljde över mig likt en våg och jag fick bita mig hårt i läppen för att inte kräkas. Jag såg hur Deztiny bet ihop innan hon la fingrarna över det utstickande benet innan hon tryckte till, jag ryckte häftigt till över hennes handling och ännu ett rop av smärta lämnade hennes läppar. Plågade läten som jag har fått nog av för en hel livstid, till min förskräckelse såg jag hur benet åkte in i hennes ben igen och hud på bara några sekunder läkte ihop.

   Utan att kunna tro det jag just sätt stirrade jag på hennes ben. ”där har du svaret, jag läker så fort bitarna sitter på plats igen” svarade hon med en flämtning. ”och tatueringarna är bara där när mina vingar är infällda, därför har alla i min familj dem. Och angående fönstret…” förklarade hon innan hon tystnade, förväntansfull såg jag på henne och väntade på att hon skulle fortsätta. ”jag är speciell, jag har krafter” sa hon som om det vore det självklaraste i hela världen.

   ”Jag har förmågorna som att förflytta saker utan att behöva röra dem” en kotte som låg en meter från henne lyftes plötsligt från marken och sköt iväg in i skogen, med hängande haka såg jag efter kotten innan jag med stora ögon vände blicken mot Deztiny igen. ”jag kan även transportera mig till olika platser, båda mig själv men också med andra” fortsatte hon och försvann från platsen hon suttit på för att sedan uppenbara sig två meter ännu längre bort från mig innan hon var tillbaks på samma plats igen, mina ögon växte sig omöjligt ännu större.

   ”Och tillsist” sa hon, det finns mer!? ”kan jag sätta eld på mig själv utan att jag skadas, jag kan värma min kropp tills den graden att jag kokas, jag kan ta i varma saker utan att jag bränner mig” sa hon innan hon såg in i mina ögon. Nästa sekund stod hela hennes kropp i brand och lågorna brann häftigt för att i nästa sekund vara totalt borta och kvar satt en oskadd Deztiny.

   ”Omöjligt” viskade jag fram men hon skakade försiktigt på huvudet.

   ”Jag är vad jag är och det finns inget som kan ändra på det” sa hon och såg hopplöst på mig. ”jag är den jag är…”

ojojoojojojoojojojo! O.O Justin får reda på allt, men det är inte över än! vad tror ni!? kommer han komma över det o stanna eller lämna henne!? blir det ett lyckligt slut för dem!? VAD TYCKS!?

NU VILL JAG VERKLIGEN VETA VAD NI TYCKER SÅ GE MIG KOMMENTARER! TAAAAAAAAAAAACK TILL FÖRRA KAPITLETS KOMMENTARER! WOW, ALLTSÅ! NI ÄR FÖR FANTASTISKA, PÅ RIKTIGT! TACK TILL ER ALLA! LOVE.