PREVIOUS:   Han i sin tur ignorerade mig. ”är ni redo alla?” frågade han resten istället.

   ”Ni ska veta att jag älskar er alla med hela mitt hjärta” utbrast Summer med tårar i ögon, hennes sorgsna ansikte fick mig för ett ögonblick att lugna ner mig.

   ”Jag älskar er alla, men ni dödar vi dem här jävlarna en gång för alla” sa jag och såg på dem alla innan jag mordlysten vände blicken mot dem mörka änglarna. Faith släppte taget om mig och ett elakt flin spred sig på mina läppar, ni har ingen aning om vad som väntar er… motherfuckers. 

Jag tog sats innan vi tillsammans började springa mot den stora gruppen, de alla stelnade av vår plötsliga attack innan de började förbereda sig för att springa oss till mötes.

   ”Nu!” röt Thunder och vi alla förstod genast vad han menade. Jag satte eld på min kropp, Crystal gjorde sig själv osynlig, Thunder fick två stora, fräsande blixtar i händerna och Faith uppkallade två gigantiska vattenkulor ur marken.

   Våra fienders ansikten blev raklånga av förvåning innan skräck men också beslutsamhet bildades i deras ögon. Stora levande rötter bröt sig upp ur marken och spred panik bland klungan, jag hörde hur Blue skrattade nöjt åt sitt verk. Han hade fått dem att skingra sig. Jag sträckte ut armen och fick någon slumpmässig att lyftas från marken innan jag kastade iväg den in i skogen och sprutade sedan eld mot klungan. De verkade nu ha tagit in vad som skett då de tagit fram sina vapen och även slagit ut sina stora, svarta vingar. Flertal flög upp i luften och jag var i sen med att veckla ut min egna, jag sköt upp mot en tjej som såg ut att vara i min egen ålder.

   Hon såg mig inte då jag kom bakifrån, jag ryttlade och ställde min fot på hennes rygg medan jag grep tag i hennes båda vingar. Innan hon han reagera drog jag häftigt till och ett skri lämnade hennes läppar innan vingarna lossnade från hennes rygg. Långa äckliga trådar följde med tillsammans med blod, jag kunde inte tänka mig hur smärtsamt det måste ha varit. Men så fort vingarna lämnat hennes kropp föll hon likt en sten ner mot marken, snart förvandlades vingarna men också hon till aska.

   Jag öppnade händerna och lät det flyta iväg med vinden. Jag vände mig om och skickade iväg eld mot en man som precis varit på väg att attackera mig, han tog sig förtvivlat om sitt brända ansikte innan jag snabbt flög över honom och brände sönder hans vingar. En gäng på tre ändrade riktning och siktade in sig på mig, när de väl var några meter från mig transporterade jag mig fort bort vilket fick dem att kollidera och sedan falla mot marken. Snabbt var jag nere och slet av dem deras fula vingar, dem förtjänade inte att bära något så vackert.

   Stridslysten vände jag mig om för att hitta nästa mål, för en sekund lät jag mig själv stå still och se på striden. Summer och Sterling var i full gång med närstrider då dem hade lättare att slåss på marken än i luften, Summer körde en kniv i en kvinnas mage innan hon snabbt slet av hennes vingar. Blue hade fångat en grupp med en tjock rot innan han fick den att klämma till och de alla blev genast medvetslösa, vattnet sköljde över en annan grupp människor gjort av Faith som stod med armarna utsträcka, andra föll underligt ihop men jag förstod sedan att det var Crystal som spökade.

   Ett par armar slöt sig runt min bröstkorg och klämde hårt till, jag flämtade till då luften gick ur mig innan jag koncentrerade mig och förflyttade mig ur hans grepp. Jag vände mig om och såg att det var mannen som knivhuggit Justin i magen, ilskan fick mig att häftigt stå i brand och skräcken speglades genast i mannens ögon. Jag log bara elakt mot honom.

   En brännhet knytnäve träffade hans ansikte, han föll ner på marken och jag satte mig fort över hans bröstkorg. Han såg med ren fasa upp på mig då jag närmade mig med mina händer, jag satte mina brinnande händer på hans ansikte och hörde hur han skrek av smärta. Jag tryckte hårdare och tillslut blev det tyst, jag reste mig och såg ner på honom, hans ansikte existerade inte längre och jag log nöjt. Där fick han vad han förtjänade.

   Jag sparkade på honom så han hamnade på mage, jag körde ner mina händer i hans rygg då han inte hade sina vingar utvecklade och grep tag i dem få fjädrarna. Jag slet ut dem ur hans rygg och han kropp ryckte häftigt till innan han blev till aska, mina händer var nu blodtäckta men jag kunde inte bry mig mindre. Skrik och ilskna rop fyllde öppningen och klirret från knivar som slog mot varandra ekade mellan träden, återigen såg jag ut över platsen och såg att Kaiorisoerna hade minskat hastigt i antal.

   Jag sköt upp i luften och inom några minuter hade jag slitit av några fler vingar från ett par patetiska och värdelösa änglar, änglar som inte förtjänade att leva. Jag fick flertal Kaiorisoer att flyga iväg när dem hade lyckats överfalla Blue, han ställde sig genast upp på fötterna igen och skickade en blick mot mig. Jag nickade till svar innan vi sprang åt ett varsitt håll på väg mot nya mål att döda.

Stridsfältet låg dödstyst och högar av aska låg utspridda på marken, jag hade blod långt upp på armarna och massa stänk i ansiktet. En kvinna hade lyckats skära mig i ansiktet med en stor kniv, men såret hade fort läkt och kvinnan hade varit död inom några sekunder. Andfått såg jag ut över ängen i desperat behov av att se till att alla hade överlevt, jag såg Sterling och Summer stå med armarna om varandra.

   Blue och Crystal hade även dem omfamnat varandra i en kram, Thunder och Sunshine hade tagit ett steg längre och kysstes vilt. Faith satt ner på marken framför något, jag gick fort fram till honom samtidigt som han ställde sig upp. Hans ögon var sorgsna och jag rynkade genast på pannan, någon saknades.

   ”Vart är Harmony?” frågade jag.

   Han fann inga ord utan pekade istället ner mot askhögen på marken, sorgen sköljde över mig men samtidigt kunde jag inte undgå att inte bli förvånad av att det var just hon. Hon hade aldrig tagit träningen på allvar och hon hade till och med sagt att hon önskade att hon inte varit speciell utan hellre velat dö bland dem andra för så många år sedan.

   En ensam tår rann längst min kind medan jag såg på askan. ”Deztiny, Justin” sa Faith sedan och mitt huvud rycktes genast upp, honom hade jag glömt. I stridens hetta hade jag glömt allt om att han var här och illa skadad, fort störtade jag förbi Faith och förflyttade mig genast i den riktningen som Kaiorisoerna hade kommit ifrån. Jag hörde hur de andra började ta sig över fältet, emot mig.

   Jag flackade förtvivlat med blicken i jakt efter honom och fann honom tillslut liggandes, en bit från där jag stod, på marken. Med snabba, springande steg var jag framme hos honom och kastade mig ner på marken bredvid honom, min haka darrade och tårarna rann häftigt då jag såg hans sårade kropp. Jag slet upp hans tröja och flämtade till, såret var blodigt och hans bröstkorg var lika lila som hans ansikte.

   ”Justin” sa jag och såg sedan upp mot hans ansikte. Försiktigt la jag mitt öra mot hans bröst, svaga hjärtslag hördes och jag såg genast upp på honom igen. ”Justin!” skrek jag den här gången, efter en liten stund slog han försiktigt upp ögonen och jag grät hysteriskt.

   ”Deztiny?” viskade han fram.

   ”Ja, jag är här. Jag är så ledsen” grät jag och böjde mig över honom.

   ”Deztiny” mumlade han återigen, hest och tyst. ”jag älskar dig, glöm aldrig det”

   ”Nej, säg inte så. Du kommer klara dig ska du se, du kommer bli bra. Du kommer stanna här” förtvivlat såg jag ner på honom men såg att hans ögon var på väg att slockna.

   ”Deztiny” viskade han återigen innan hans ögonlock föll.

   ”Nej! Lyssna på min röst, jag älskar dig… och jag behöver dig. Du måste stanna hos mig!” nu skrek jag desperat men jag fick inget svar från honom.

   Hans andetag tog slut under min hand och hans hjärta slog ett sista slag innan det blev tyst.

   ”Nej!” jag skrek rakt ut och stirrade ner på honom. ”Nej, du kan inte lämna mig!” jag hörde låga snyftningar bakom mig men mina hysteriska hulkningar överröstade allt annat. ”du får inte!” skrek jag åt honom och slog förtvivlat på hans bröstkorg.

   ”Deztiny” försökte Sunshine försiktigt.

   ”Nej!” skrek jag åt henne, jag ville inte att någon skulle röra eller prata med mig. Sedan likt en blixt slog lösningen mig och jag ryckte häftigt upp huvudet från hans bara bröst, jag vände mig snabbt om mot dem och de stirrade frågande på mig. 

usch... jag gråter ju nästan själv... :'( vad tror ni hon har för lösning?? kommer den i att funka??

I LOVE YOU GUYS! NI KOMMER ALDRIG FATTA HUR MYCKET! NI ÄR VERKLIGEN OTROLIGT BÄÄÄÄÄST! FORTSÄTT KOMMENTERA!