PREVIOUS:   Smärtan spred sig genast och jag ruskade förvånat på huvudet över den plötsliga smällen, förvirrat glömde jag allt om att jag var törstig och gick ut på scenen igen för att sjunga ”Boyfriend”. När halva låten hade gått kände jag sakta hur min ena ansiktshalva svullnade upp och smärtan var nästan outhärdlig. Till min lycka tog låten äntligen slut och jag lyckades få fram ett hejdå innan jag gick av scenen igen, nu kände jag hur alla energi rann ur mig och istället hur min hjärna blev luddig och min syn blev suddig. Sekunden innan jag kände hur jag föll ihop såg jag Deztinys oroliga ansikte och hennes läppar formade en fråga som jag inte lyckades höra innan allt blev svart. 

Deztinys Perspektiv. 

Jag blev ledde till ett privat utrymme där Justins anhöriga hade chansen att även dem njuta av hans framträdande. Där stod jag nu och mina öron höll nästan på att sprängas i bitar av de höga skriken som kom från hans fans, ljudet blev dessutom högre genom mina öron. Därför hade jag kunnat kyssa killen som kom fram med ett par öronproppar till mig men jag höll mig i skinnet och tog tacksamt emot dem. Alfredo som stod bredvid mig stoppade ett par likadana i hans egna öron och log sedan nöjt, jag skrattade lågt innan jag stoppade in mina egna och såg upp på Justin. Det var ingen tvekan om att detta var han född att göra, det fanns i hans blod.

   Om han hade varit en ängel hade han skicklighet varit att få andra glada och sång, jag log drömmande då jag önskade att han delade samma värld som min. Justin sjöng flera låtar som spred gåshud över min kropp, hans röst tog andan ur mig. Jag såg hur han var på väg backstage igen och jag började gå bort för att möta honom, ge honom några snabba ord. Jag såg ur ögonvrån hur han kom ut på den lilla plattformen och var på väg att ta tag i räcket, det han inte måste ha sett var att en glasvägg stod för och innan jag hann ropa slog han ansiktet rakt i glaset. Jag la handen över munnen samtidigt som jag rynkade pannan då jag bara kunde ana hur ont det måste ha gjort, det hade inte varit en lös smäll utan tvärtom.

   Jag såg hur han ruskade på huvudet och verkade inte förstå vad som precis hänt, sedan innan jag hann reagera gick han ut på scenen igen. Oroligt såg jag ut genom en springa och ut på honom, han lyckades dansa och sjunga genom hela låten till min förvåning. Dock såg jag hur hans ansikte förvreds något när smärtan spred sig, han tackade sina fans och sa hejdå innan han gick ut. Fort gick jag fram mot trappan för att möta honom, han tog av sig micken innan han tog sig om pannan.

   ”Justin, är du okej?” frågade jag oroligt och till min förskräckelse såg jag hur hans ögon rullade bakåt i hans huvud innan hans kropp föll. Snabbt var jag framme och tog emot honom, paniken och rädslan spred sig inom mig. Vad är det som händer? Vad gör han? Kommer han att klara sig?

   ”Justin? Justin!?” ropade jag men han låg slapp i mina armar, jag sjönk ner på golvet och la honom i min famn. Jag tog tag om hans ansikte och ruskade honom men fick fortfarande inget svar. Varför vaknar han inte!?

   ”Rör honom inte!” ropade jag ilsket då var flertal andra människor försökte ta tag i honom och bära bort honom, rädslan som fyllde mig fick mig att handla utan någon vidare eftertanke. Jag kände hur mina ögon mörknade och hur min beskyddande sida ta över min kropp.

   ”Deztiny, vi måste-” började någon.

   ”Ni måste ingenting” väste jag fort tillbaka och såg hårt upp på vem det nu var som hade pratat, det visade sig vara Scooter, som Justin berättat var hans manager.

   ”Du-” började han återigen, nu med stora chockerade ögon.

   ”Nej!” avbröt jag lika fort och drog Justin närmre min kropp, ingen skulle få röra honom tills jag visste att han var okej och vaken. I flera minuter argumenterade Scooter med mig tills hans hopplöst slog ut med armarna och gick sin väg, jag såg hur han viskade saker till Allison men jag kunde inte bry mig mindre. Oroligt vände jag mig istället runt mot Justin igen som fortfarande låg medvetslös i min famn. När vaknar han? Kommer han att vakna? Frågan var som en käft smäll och mina ögon tårades över faktumet, nej! Han kan inte dö! Han kan inte lämna mig!

   ”Justin?” snyftade jag fram och böjde jag mig ner över honom. ”vakna” bad jag samtidigt som tårarna rann längst mina kinder, som om han hade hört mig stönade han till. Snabbt rätade jag på ryggen och såg ner på honom med stora ögon, hans ögonlock fladdrade till och nästan sekund kunde jag se hans hasselnötsbruna ögon. Glädjen spred sig inom mig och tårarna gick över till att vara glädjetårar. ”du är vaken!” skrattade jag och sken upp i ett leende, han såg sig förvirrat runt och såg sedan upp i mina ögon innan han försiktigt nickade.

   ”Vad hände?” frågade han förvirrat.

   ”Jag vet inte, du slog huvudet i glaset och sedan när du var på väg nerför trappan så kollapsade du” svarade jag och Justin stönade innan han tog sig för pannan.

   ”Helvete, vad klumpig jag är” stönade han och jag kunde inte låta bli utan skrattade. ”gråter du?” frågade han plötsligt och såg med rynkad panna upp mot mig. Fort torkade jag bort tårarna från mina kinder och log mjukt ner mot honom.

   ”Det är ingen fara” svarade jag. ”blev orolig bara” la jag till då jag såg att han inte var nöjd med mitt första svar.

   ”Justin?” kunde jag höra Scooter fråga och Justin mm-ade som svar då han inte orkade höja rösten för att ge honom ett riktigt svar. ”hur mår du?” frågade han försiktigt och kastade samtidigt flertal blickar mot mig.

   ”Bra, tror jag” svarade Justin förvirrat och gned sig försiktigt i pannan över hans bula.

   ”Okej, men vi måste låta en doktor se över dig så du inte har skadat dig allvarligt” informerade Scooter och Justin nickade.

Justins Perspektiv. 

”Okej, då kan ni gå Mr. Bieber” sa doktorn och log mot mig.

   ”Tack så mycket, doktorn” svarade jag artigt innan jag reste mig från stolen och lämnade rummet, jag hade fått en allvarlig hjärnskakning tillsammans med en bula i min panna men annars var det ingen fara med mig.

   ”Vad sa han?” förvånat vände jag mig och såg Deztiny stå lutad mot väggen utanför dörren, ett leende spred sig över mina läppar av synen av henne.

   ”Jag har fått en hjärnskakning” svarade jag och gick fram till henne, hon log svagt och jag böjde mig ner mot hennes läppar för att ge henne en lugnande kyss.

   ”Justin?” hörde jag Scooter ropa när jag bara var några millimeter från hennes läppar, irriterat lutade jag mig tillbaka och vände huvudet mot honom.

   ”Vad?” frågade jag.

   ”Skulle jag kunna få prata med dig, ensam?” frågade han och jag höjde frågande på ena ögonbrynet innan jag nickade.

   ”Jag är snart tillbaka” sa jag till Deztiny som nickade. ”vad är det?” frågade jag så fort Scooter hade stängt dörren intill rummet.

kort, jag vet! men jag har haft en lång dag, är super trött o blev på en aning dålig humör när jag kom hem.

så det här är vad jag har att erbjuda just nu! :D VAD TYCKS!? SNÄLLA GE MIG EN KOMMENTAR O RESPONS, NI VET INTE HUR MYCKET DET BETYDER! KRAM.