”Okej, vi slutar” sa han andfått och verkade använda all sin viljestyrka för att sätta sig upp i sängen och ta på sig sin tröja igen. Jag flinade och satte mig upp.

   ”Inte lika lugn nu va?” retades jag. 

 

---

 

"Jag är hemma!" ropade jag när jag kom innanför dörren och släppte trött min väska på golvet. Bara två skoldagar hade gått av veckan men det kändes som femtio. 

   "Härinne gumman" hörde jag Summer svara inifrån köket och jag släpade mig med trötta fötter in i rummet. "trött?" frågade hon och höjde på ena ögonbrynet, jag såg ironiskt på henne. 

   "Nej, inte alls. Skolan är min favorit sysselsättning" svarade jag sarkastiskt och hon skrattade roat medan hon bläddrade i sin tidning. Jag satte mig på en köksstol och gäspade sedan så stort att mina ögon tårades. Jag la därefter mitt huvud på bordsskivan och andades ut med en suck. 

   "Varför går du inte upp och lägger dig en stund?" frågade Summer med ett litet, hemlighetsfullt leende på läpparna. Jag såg frågande på henne. 

   "Vad har du i kikaren?" frågade jag misstänksamt och hon såg genast oskyldigt på mig. 

   "Inget, tänkte bara om du var trött" svarade hon innan hon fortsatte nonchalant att bläddra i tidningen, jag reste mig men hade fortfarande mina misstänksamma ögon på henne. Dock ryckte jag på axlarna då jag inte orkade bry mig, jag gick ut i hallen och grep tag i min väska från golvet. Jag gick sedan med trötta steg uppför trappan tills jag stod på övervåningen då jag inte orkade gå uppför stegen utan förflyttade mig på en sekund upp till mitt rum istället. 

   Till min förvåning fann jag Justin liggandes på mage i min säng, han sov tyst. Jag släppte min väska på min stol innan jag med ett litet leende gick fram till honom, jag kröp upp i sängen och la mig bredvid. Jag la min arm runt honom innan jag försiktigt lyfte på mig för att kyssa hans kind. Direkt började han röra på sig och rullade sömndrucket runt mot mig. Med sina ögon fortfarande slutna log han och drog sedan in mig i sin famn. Jag kurade ihop mig i hans armar och kände hur hans trötta dvala smittade av sig på mig och snart sov jag lika tungt som honom. 

 

Lätta kyssar över min hals och käke väckte mig och jag slog långsamt upp mina ögonlock. Justin log ner mot mig och jag la mina armar om hans nacke och drog ner han mot min mun istället. Mjukt kysste jag hans läppar.

   "Är du redo?" frågade Justin och utbytte den första meningen mellan oss idag, jag log och kramade honom. 

   "För vad?" mumlade jag mot hans hals innan jag kysste honom upp till hans käke. 

   "Min konsert" svarade han något ansträngt då mina kyssar säkerligen fått honom distraherad. Genast lutade jag mig tillbaks mot mina huvudkuddar och strålade mot honom, det hade jag totalt glömt men ändå längtat något otroligt efter det.

   "Juste!" han skrattade åt min glada reaktion och sken upp i ett eget leende. "det är nu i helgen, eller hur?" frågade jag och han nickade. "vad gör du här förresten?" frågade jag honom sedan när tanken slog mig och leendet rann direkt av honom. 

   "Vill du att jag ska gå?" frågade han genast, jag himlade med ögonen och skrattade. 

   "Du vet att det inte var så jag menade" han flinade roat. 

   "Jag har väntat på dig och pratat med din mamma" svarade han sedan med en axelryckning. 

   "Om vad?" frågade jag och rynkade på pannan. 

   "Om helgen, såklart" sa han roat och jag slog mig dumt för pannan. "nu får du träffa min andra familj också" la han till och log. 

   "Din andra familj?" frågade jag förvirrat. 

   "Mitt crew, dem känns som min familj" förklarade han och jag nickade förstående. 

   "Jag ser fram emot att få träffa dem också" sa jag och drog honom närmre innan jag kysste honom. 

 

♦

 

Upprymdheten fyllde mig, imorgon skulle jag få se Justin göra det han älskar mest att göra. Jag såg ut genom bilfönstret och tänkte tillbaka på skoldagen. Hela dagen hade jag hört hur flera kvittrat om hur de skulle åka till Toronto för att kolla på hans konsert. En tjej hade dock hyperventilerat och tårarna hade sprutade från hennes ögon, hon hade haft en poster av Justin tryckt mot magen och viskade upprepande hur hon inte lyckats få biljetter.

   Hennes vänner hade försökt lugna ner henne så gott dem kunde men tårarna hade bara fortsatt sprutade på henne. Med stora ögonen hade jag sett på henne då jag gått genom korridoren på väg mot min nästa lektion. Herregud... När Justin sedan hämtat upp mig med bilen efter skolan hade jag ännu inte kommit över hennes gråt och förkrosselse.

   "Vad tänker du på?" Justins fråga fick mig att ryckas till verkligenheten och jag vände fort huvudet mot honom.

  "Dina fans reaktioner" svarade jag och han såg frågande på mig. 

   "Det var en tjej i skolan idag som grät hysteriskt och hade en affisch på dig i famnen, hon upprepade hela tiden 'jag fick inga biljetter, jag fick inga biljetter'" svarade jag och han såg genast ledsen och sorgsen ut, han blev försjunken i sina tankar och jag ångrade direkt att jag hade sagt något. "hon kommer klara sig" la jag lugnt till och han nickade frånvarande.

   Jag tog hans hand och gled ner lite i bil sätet och såg ut genom fönstret igen, resan skulle ta 3-4 timmar upp till Toronto. Men det gjorde inget då jag hade både Justin och musiken att underhålla mig med, Kenny satt dock koncentrerat framför ratten och hade ögonen på vägen. Min syn blev suddig och mörknade, snabbt förstod jag att jag gled in i sömnen och kurade ihop mig bredvid Justin. 

Justins Perspektiv. 

Att få reda på att jag hade fått ett utav mina Beliebers att gråta så häftigt över att hon inte lyckades få biljetter gjorde ont. Om det hade gått hade jag velat att det skulle vara stort nog så att alla som ville skulle kunna få plats. Men tyvärr funkade det inte så, speciellt eftersom jag ville att alla skulle vara säkra och gå därifrån oskadda. 

   "Hon kommer klara sig" hörde jag Deztiny säga till mig, jag nickade frånvarande som svar. Klart hon skulle klara sig, men hon skulle säkert gråta sig till sömns... Deztinys andetag blev tyngre och djupare då hon somnade mot min arm, jag vred på huvudet och pussade försiktigt hennes hjässa innan jag la mitt huvud på hennes huvud. 

 

”Justin, Justin. Vi är framme” Kennys röst bröt genom min sömn och jag slog förvirrat upp ögonen för att precis som han sa se att vi var framme i Toronto, vi stod till och med redan i garaget inuti arenan. Jag nickade åt Kenny innan jag med en gäsp gnuggande mig i ögonen, Deztiny gnällde till i sömnen bredvid mig och jag log mjukt ner mot henne då hennes huvud nu låg i mitt knä istället för mot min axel.

   ”Deztiny, babe” sa jag mjukt och strök henne över kinden.

   Hon mumlade något ohörbart och jag skrattade lågt, jag böjde mig ner och kysste försiktigt hennes läppar vilket fick hennes ögon att tvärt öppnas. Dock log hon när hon såg att det var jag och inte någon annan, jag lutade mig tillbaka i sätet och hon satte sig långsamt upp samtidigt som hon gäspade och sträckte på armarna.

   ”Vart är vi?” frågade hon trött och blinkade mot det starka ljuset.

   ”Framme” svarade jag med ett leende och hon sken genast upp i ett eget.

   Hennes glädje gav henne plötsligt en energikick och hon hoppade ur bilen innan jag ens hann blinka och såg sig runt om i garaget. Jag skrattade innan jag klev ur bilen och drog med mig min ryggsäck, jag satte den över ena axel och sträckte sedan ut ena handen mot henne. Hon tog genast tag i den och följde med mig in, de typiska vita korridorerna som alltid fyllde konserthallarna fanns även här och vi gick genom flera stycken innan jag tillslut hörde välbekanta röster. Exalterat gick jag fortare då jag inte sett min crew på flera veckor, som jag hade sagt till Deztiny. Dem var en del utav min familj, har alltid varit och kommer alltid att vara.

   ”Bieber!” utbrast Alfredo när han fick syn på oss när vi kom in genom dörren, Deztiny dock någon bit bakom mig då hon blivit nervös och blyg över de nya människorna som hon snart skulle presenteras inför.

   ”Fredo!” sa jag lika glatt tillbaka till honom och omfamnade honom i en kram.

   Inuti rummet satt även, Allison, som tävlade om priset som den mest och hårdaste arbetande personen i detta crew, Vanessa, min hår – och make up stylist, Kenny och Moshe och tillsist Scooter och Ryan. När jag släppte taget om Alfredo öppnades en annan dörr mittemot därifrån jag stod och in kom Scrappy, som var känd för att arbeta mest och hårdast för mina konserter och turnéer, tillsammans med Dan, min gitarrist och DJ Tay James. Jag hälsade glatt på alla innan jag vände mig mot Deztiny som stod lutad mot dörrkarmen med ett stort leende på läpparna.

   Jag tog tag i hennes hand innan jag drog fram henne. ”alla, det här är min flickvän Deztiny” sa jag och alla var genast ivriga i att få hälsa på henne.

   ”Måste säga att hon är ett riktigt kap” hörde jag Alfredo mumla bredvid mig, jag log och såg stolt på henne då hon log och hälsade glatt på min andra familj.

   ”Men Justin, nu när du är här. Soundcheck!” ropade Scrappy tvärs över rummet, jag ställde mig lite på tå för att se honom innan jag visade tummen upp.

   ”Ey, ey! Hon är min, glöm inte det” utbrast jag och gick fram till Deztiny, de andra himlade genast på ögon åt mig och skrattade. ”det är soundcheck nu, du får hänga med om du vill eller så får du stanna kvar här” sa jag sedan till Deztiny som rynkade pannan i oförståelse.

   ”Soundcheck?” frågade hon och då slog det mig om hur ovetande hon var om i stort sett allt inom musikbranschen.

   ”Ehm… jag testar ungefär ljudet i micken och vi brukar ta in fans som ställer frågor och vi har lite kul” förklarade jag och hon log.

   ”Det får jag ju inte missa” svarade hon och nu var det min tur att le, jag lutade mig fram och kysste henne innan vi sa hejdå till dem som skulle stanna kvar och gick bort mot scenen.

   Till min fasa såg jag att väggarna var gjorda av glas vid trappan som ledde mot scenen och även väggarna bakom scenen, jag svalde oroväckande. Detta kommer säkert inte sluta bra, tänkte jag då min historia tillsammans med glasväggar inte haft ett lyckligt slut. Jag skakade av mig tanken då musiken började pumpas och jag misstänkte att dansarna hade börja battla mot varandra för nöjeskull och för att samtidigt få en hög respons från mina fans då de skrek skallen av sig. Men skriken blev omöjligt ännu högre när jag hade fått en mick i handen och sedan gått ut på scenen, jag log mot dem och vinkade. Deras glada ansikten strålade upp mot mig.

   ”Hur mår ni?” frågade jag och de skrek glatt som svar.

   Soundchecket flöt på lika bra som det alltid brukade göra med mycket skratt, musik och frågor. Nu insåg jag hur mycket jag verkligen hade saknat det här under dem veckorna jag varit borta från allt, tagit en paus för att vila upp mig. Väl tillbaka i logen igen var det ingen tid för vila utan det var på med scenkläder, värma upp rösten och se till att fokusera för att sedan göra bra ifrån sig senare. Jag kände hur Deztiny följde varje rörelse och steg jag tog där hon satt i soffan, jag vände blicken mot henne och såg mycket riktigt att hon såg mig rakt i ögonen.

   ”Taggad?” frågade hon och jag log.

   ”Till max” svarade jag och hoppade lite på stället likt en boxare, ett klingande skratt lämnade hennes läppar och jag kände hur glädjen spred sig inom mig.

   ”Justin, showtime!” hörde jag Scooter ropa, jag sträckte ut handen mot Deztiny som glatt tog tag i den och lät mig sedan hjälpa henne upp på fötterna. Som vanligt skapade vi en ring och peppade alla inför showen innan vi gjorde ramsan.

   ”Duck-duck-duck-kvack-kvack-kvack-zoom” sa jag samtidigt innan vi lyfte våra händer mot taket och peppande utrop hördes och jag fick några klappar på axeln som lycka till.

 

 

 

   Svetten rann och adrenalinet pumpades genom min kropp, fansens energi var på topp och det kändes som om arenan skulle lyfta från marken av deras höga skrik. Jag sprang av scenen för att hämta lite vatten då jag inte skulle kunna sjunga en låt till om jag inte fick vattna min torra mun, jag kom backstage och såg det gråa räcket framför mig och gick för att ta tag i det som stöd då jag nu kände hur trött jag var. Det jag dock inte räknat med eller såg var att en utav de lömska glasväggarna var placerat framför räcket vilket gjorde att jag slog min panna rakt i glaset.

   Smärtan spred sig genast och jag ruskade förvånat på huvudet över den plötsliga smällen, förvirrat glömde jag allt om att jag var törstig och gick ut på scenen igen för att sjunga ”Boyfriend”. När halva låten hade gått kände jag sakta hur min ena ansiktshalva svullnade upp och smärtan var nästan outhärdlig. Till min lycka tog låten äntligen slut och jag lyckades få fram ett hejdå innan jag gick av scenen igen, nu kände jag hur alla energi rann ur mig och istället hur min hjärna blev luddig och min syn blev suddig. Sekunden innan jag kände hur jag föll ihop såg jag Deztinys oroliga ansikte och hennes läppar formade en fråga som jag inte lyckades höra innan allt blev svart. 

 

 

---

 

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! han bara svimmar! O.O  usch, ser riktigt läskigt ut. men nu tar vi återigen en tur till Linniland då jag har lagt in denna händelse här i Toronto istället för i Italien eller vart han nu var någonstans. hoppas ni står ut. ;) hoppas även att det var värt väntan, blev ett litet längre kapitel. 

VAD TYCKS!!?? KOMMENTERA! :DDDDD