”Men okej” svarade jag sedan och ett stort, glatt leende spred sig på hans läppar. Jag fick på mig resten av mina kläder och vi gick hand i hand bort från bryggan, vi sa hejdå. Dock ett hejdå som inte bestod av många ord innan jag gick in i skogen, i hög fart flög jag hem och landade på baksidan. Jag vecklade in vingarna och gick sedan mot köksdörren, jag stelnade till i mitt steg då jag möttes av en arg och ilsken grupp i köket. Sterling, Summer, Sunshine och Thunder stod med armarna i kors och såg på mig när jag kom in genom dörren. Oh boy…

”Ni har inte haft tillit till mig från första början!" röt jag till dem, jag kokade av vrede. Mina nävar var hårt knutna vid mina sidor medan jag stirrade på mina så kallade familjemedlemmar. Helvetet hade brutit ut i köket så fort de hade börjat anklaga mig för saker och sedan dragit in Justin i det hela. De talade om taket och att Justin hade sett, vid den tidpunkten var jag så arg att jag inte brydde mig vad han hade sett eller trott.

   ”Det kanske finns en anledning till det!" röt Thunder tillbaka, precis lika argt. Med hat i blicken såg jag på honom.

   ”Så vad tycker du jag ska göra?” väste jag kyligt. 

   ”Vi kan ju alltid döda honom” svarade Thunder ointresserat och ryckte på axlarna.

   Där rann min bägare över, jag såg rött. Jag hörde hur dem andra drog efter andan innan paniken bröt ut, mina vingar exploderade ur min rygg och förstörde en del porslin i sin väg. Jag kunde känna hur mina ögon mörknade då kraften inom mig växte sig större och mäktigare.

   ”Thunder, gå!” hörde jag Sunshine skrika, dock ilsket inte oroligt. ”Deztiny, lugna ner dig! Han menande det inte!" försökte hon sedan, men det var försent.

   Thunder försvann ur köket och jag kastade mig fort bak mot köksdörren, väl ute flög jag upp i luften och fram till framsidan. Där såg jag hur Thunder hade gått ut på gården och såg nu upp på mig då jag kom flygande, tvärt dök jag ner mot honom. Målet var hans strupe, hans vingar vecklade ut sig innan han lyfte armarna och häftiga vindar grep tag mig. Jag bet argt ihop, koncentrerade mig och förflyttade mig i tankarna så jag stod bakom honom och mycket riktigt gjorde jag det en sekund senare. Han vände sig snabbt om och innan han hann reagera hade jag satt min knytnäve i hans ansikte, han kastades bakåt av min kraft och gjorde en stor grop i marken när han landade.

   Han morrade ilsket och reste sig upp för att sedan komma springandes mot mig, han med sina vindar och jag kunde se hur det blixtrade i hans ena hand. Aderalinet pumpades i min kropp och jag satte eld på min kropp, jag sprang honom till möttes. Vi var några meter från varandra när Sunshine från ingenstans uppstod emellan, hon skapade ett stort kraftfält runt sig och vi båda sprang rakt in i det för att sedan kastas bakåt. Jag hamnade inne bland träden men var snabbt uppe på fötterna igen, precis lika mordlysten som innan. Jag klev ut på gården, fortfarande i lågor. En stor våg av vatten spolade över mig innan ett tungt föremål brottade ner mig på marken, jag spottade och fräste när jag äntligen fick luft eftersom jag hade lyckats svälja massa vatten. Såklart var det Faith som hade slängt sig mot mig och jag kämpade nu emot hans järn grep.

   ”Deztiny, lugna ner dig!" röt han till mig, jag ryckte häftigt till och slutade kämpa.

   Musten sögs ur mig och jag blev liggande slapp på marken, vattnet hade gjort mig dyngsur och även skapat lera på marken. När Faith kände och såg att jag inte skulle göra mer motstånd klev han av mig och jag kände nu hur förkrossad jag blev över hotelsen som Thunder sagt. Hur jag skulle känt om Justin skulle ha dött, försvunnit från mig. Tårarna rann nerför mina kinder och jag satte mig långsamt upp.

   ”Deztiny” sa Sunshine försiktigt. Jag reste mig häftigt från marken och gick mot väggen. ”Deztiny!” ropade Sunshine förtvivlat efter mig.

   ”Nej, bara låt mig vara!” skrek jag tillbaka och tårarna sprutade nu ur mina ögon.

   ”Han menade det inte” försökte hon igen och jag vände mig häftigt om.

   ”Det spelar ingen roll, Sun! Han sa det! Vad skulle du göra om jag sa, varför tar vi inte bara och dödar Thunder han är ju ändå bara till besvär” utbrast jag och ryckte lika nonchalant på axlarna som Thunder gjort inne i köket. ”huh!?” skrek jag till hennes förkrossade och stumma ansikte. När hon öppnat och stängt munnen flertal gånger fnös jag och fortsatte gå.

   ”Men vart ska du?” ropade hon efter mig.

   ”Bort från er!” skrek jag tillbaka.

   ”Hur kunde du säga så!?” hörde jag Sunshine ryta efter en stund inne på gården, jag slöt ögonen och samt öronen så gott jag kunde när jag hörde hur ett nytt bråk bröt ut.

Tårarna rann, jag var lerig, ensam och känslomässigt förstörd. Hur kunde han säga så? Hur kunde han yttra dem orden? Som om han inte brydde sig. Som om han trodde att han och Sunshine var dem ända som kunde känna kärlek till någon annan.

   Omedvetet hade jag gått in mot staden och sedan hamnat på Justins gata, eller snarare hans morföräldrars gata. Mina ben hade medvetet styrt mig mot den enda som kunde få mig att må bra igen, den enda vars kram kunde få all sorg att försvinna ur min kropp. Tårarna gjorde min syn suddig och jag hade ingen ork kvar i kroppen för att värma mig själv, längre fram på gatan hörde jag skratt och rop från killröster. De pratade peppande med varandra och ett dunk från en boll ekade innan den träffade något hårt, ett orange klotformat föremål kom rullande mot mig och stannade tillslut framför fötterna på mig.

   Jag snyftade och såg upp för att se vem den tillhörde, jag kved till och tårarna rann hastigt nerför mina kinder igen när jag såg att det var Justin som stod där. Hans ögon var stora och bakom honom stod hans vänner med frågande uttryck. ”Deztiny?”

Justins Perspektiv. 

”Oh score!” tjöt jag när jag hade dunkat ännu ett snyggt mål i basketkorgen. Ett segervist flin låg på mina läppar medan jag lamt sprang med armarna i luften. 

   ”Jaja” sa Chaz och himlade med ögonen, jag skrattade och såg sedan på Ryan som tagit upp bollen från marken. Vi spelade som många andra dagar när vi var yngre på Ryans framsida där de hade ställt en basketkorg vid trottoaren för oss att spela med. Nolan hade kommit förbi och vi körde nu två mot två, Chaz sprang och sedan hoppade upp i luften för att kasta bollen mot korgen.

   Den var centimeter från att träffa rakt i målet med studsade istället mot den vita tavlan ovanför och åkte iväg längst vägen, med ett leende vände jag mig till höger för att gå efter bollen med stelnade till mitt i steget och kände hur mitt leende rann av mitt ansikte. Längre ner på gatan kom Deztiny gående med armarna om sin överkropp och ansiktet söndergråtet, hennes kläder var leriga och hennes hår stod i en enda oreda. Hon såg ner på bollen och snyftade innan hon vände upp blicken som för att se vem bollen tillhörde.

   ”Deztiny?” frågade jag förvirrat och extremt oroligt, hennes ansikte förvreds när hon började gråta och hon sjönk trött ner på knäna. Snabbt var jag framme hos henne och blev för ett ögonblick handlingsförlamad. ”Deztiny, baby. Vad har hänt?” frågade jag oroligt och drog in henne i min famn. Fort släppte hon taget om sin kropp och la dem runt min hals, en stund blev vi sittande på gatan och hon grät i mina armar. Vad i hela friden hände på de timmarna jag sett henne sist?

   ”Vad här hänt?” frågade jag och upprepade min föregående fråga. ”varför gråter du? varför är du alldeles lerig? Har någon gjort dig illa?” frågorna bara rann ur min samtidigt som oron växte inom mig över att hon inte svarade.

Deztinys Perspektiv. 

”vad har hänt?” vad skulle jag svara? Att Thunder hotade med att döda dig? Att jag sedan fick nog och anföll honom? Och att om ingen hade stoppat oss hade någon utav oss dött. Nej, det gick inte.

   Jag kände hur fler tårar rann nerför mina kinder då jag aldrig förut har velat berätta en hemlighet för någon så mycket som jag ville berätta för Justin just nu att jag är allt annat än mänsklig. Men chansen att förlora honom var stor att jag inte vågade ta den risken.

   ”Varför gråter du?” därför jag vill inte att du skulle dö…

   ”Varför är du alldeles lerig?” Faith skickade en tid våg över mig och brottade ner mig på marken.

   ”Har någon gjort mig illa?” mer än vad du tror, att hota någons själsfrände är som att sticka kniven i den och sedan fråga om det gick bra. Självklart gick det inte bra, jag blöder och är döende…

   Jag svalde och visste att jag behövde ge honom något slags svar. ”jag bråkade med min familj”

   ”Om vad?” frågade han försiktigt. Dig.

   ”Allt möjligt som har hänt sedan vi flyttade hit” svarade jag undvikande, jag kände mot min hjässa hur han nickade på huvudet.

   ”Men kan du förklara varför du ser ut som du gör?”

   ”Jag gick hit…” började jag. ”och råkade ramla i en vattenpöl” det lät rimligt. Hans armar runt mig kramade åt och jag andades in hans goda doft genom näsan.

   ”Då ska vi se till att du får byta kläder och värma dig, för du är iskall. Se” sa han och sträckte sedan fram sin arm så jag kunde se den, alla hans hårstrån stod rakt upp och den var täckt av gåshud. Jag skrattade tyst innan han försiktigt hjälpte mig upp på benen igen, han sa hejdå till sina vänner som nickade och såg oroligt på mig.

   ”Jag är ledsen” sa jag till honom då han kom fram till mig igen.

   ”För vad?” frågade han förvirrat och la sin arm om mig. Genast gosade jag in mig vid hans sida, hans närvaro fick mitt humör att lyfta med det samma. 

   ”Du umgicks ju med dina vänner och-” började jag men han tystade mig fort genom att lägga sina fingrar över mina läppar.

   ”Jag kan umgås med dem imorgon lika gärna, nu behöver du hjälp och tröst vilket jag är mer än villig att ge dig” avbröt han och log mjukt mot mig.

   ”Jag älskar dig” mumlade jag bakom hans fingrar, han tog bort handen för att sedan fläta samman våra fingrar.

   ”Jag älskar dig också” sa han innan han drog med mig mot tegelhuset som jag en gång för veckor sedan hade suttit utanför utan att han själv visste om det. Vi kom in i värmen och jag kände hur den ihopkrupna ställningen jag haft i kroppen löstes upp och jag kunde andas ut, vi tog av oss skorna innan han drog med mig bort till trappan.

   ”Vart är din familj?” frågade jag när det ekade tomt i huset.

   ”De är ute och äter middag” svarade Justin.

   ”Varför är inte du med dem då?”

   ”Kände inte för det” svarade han och ryckte vardagligt på axlarna, vi kom upp på övervåningen. Han öppnade en utav dörrarna i korridoren och vi kom in i ett litet rum där det stod en säng och garderober längst ena väggen. Väggarna hade få affischer med pryde annars utav en hockey tapet.

   ”Gulligt rum” kommenterade jag och Justin skrattade.

   ”Mitt gamla barndoms rum, när jag sov hos mormor och morfar sov jag alltid här. Har inte velat ändra det sen dess” förklarade han och jag såg plötsligt rummet med nya ögon. Här hade Justin delvis vuxit upp, här satt minnen på väggarna och i möblerna. ”här har du, badrummet är längst ner i korridoren där kan du duscha av dig leran om du vill. Handdukar finns i skåpet under handfatet” Justin räckte fram mig ett par mjukisbyxor och en stor t-shirt.

   ”Tack” sa jag med ett leende innan jag snabbt kysste honom och gick bort mot badrummet.

   Jag låste dörren innan jag drog av mig tröjan som fortfarande var fuktig och gruskornen skrapade mot min hud. Jag suckade trött när jeansen krånglade men tillslut fick jag av mig dem, trosorna och bh:n gick fortare att få av och jag anades lättat ut när det varma vattnet från kranen sköljde över mig.

   Duschgolvet blev brunt av leran som kom från min kropp och hår, jag lät strålen tvätta mitt ansikte och jag kände hur jag fick tillbaka känseln i tårna. Styrkan och kraften återvände till mig och mitt humör blev genast mycket bättre. När jag var ren och varm igen stängde jag av vattnet och klev ur duschen, jag tog ut en handduk från där Justin sagt att dem låg och torkade kroppen. Jag såg ner på mina underkläder och slängde in dem på duschgolvet, jag spolade dem rena och tog sedan tag i den.

   Försiktigt värmde jag händerna och det ångade fort om kläderna när vattnet åkte ur dem, när dem var torra drog jag på mig dem innan jag klev i Justins mjukisbyxor som var stora och rymliga. Jag drog den stora t-shirten över huvudet och drog återigen in den underbara doften från honom som kom från hans kläder, jag vek ihop mina egna kläder och låste upp dörren. Jag släckte lampan och gick bort mot Justins rum, jag fann honom liggande på sängen med mobilen i handen. Han såg upp från skärmen när jag kom in och granskade mig från topp till tå innan han log.

   ”Det passade dig” sa han, jag log och la högen av kläder vid hans dörr. Jag gick sedan fram till sängen och han öppnade armarna och jag kröp ihop bredvid honom med huvudet på hans bröst. Jag kunde höra hur hans hjärta dunka i hans bröstkorg och hur hans lungor drog in luft vid varje andetag. 

DRAMA.SE!!!!!! värsta fighten o gråt. titta hur duktig jag var o skrev ett långt kapitel för er! försöker så gott jag kan med att uppdatera med det är inte lika lätt att driva en novell blogg själv som det är för andra som kanske är 2 eller 3. nu kanske ni tänker men varför frågar hon inte efter en gästbloggare då? för att jag är typ en perfektionist. o det skulle inte funka för mig då vi skulle skriva så olika. SÅ SNÄLLA BLI BÄTTRE PÅ ATT KOMMENTERA SÅ DET KÄNNS SUPER VÄRT ATT LÄGGA NER EN MASSA TID PÅ ATT SKRIVA! :D please... 

vad tycks?? KOMMENTERA! ♥