PREVIOUS:    ”Jag hörde dig Ariel!” utbrast han tillslut. ”jag hörde dig från det rummet jag var inlåst i och jag hörde att du skrek efter mig. Du lät inte det minsta villig att ha sex med den där killen. Jag hörde dig. Du skrek. Du blev våldtagen, du gjorde det inte frivilligt. Det gör inte dig smutsig Ariel. Du är inte det minsta äcklig i mina ögon. Det är han som är äcklig, inte du!” tårarna fortsatte att fylla mina ögon men verkade inte vilja ramla över kanten så jag fick blinka för att kunna se honom. Jag insåg inte att jag skakade för än världen runt om min började darra häftigt. I nästa ögonblick låg jag i Justins famn och jag spände mig inför smärtan som skulle komma från hans händer med det ändå jag kände var värme och trygghet. Han var kvar. 

   Genast klängde jag mig fast på honom, spände mina armar runt honom och borrade in ansiktet i hans bröst så jag kunde andas hans välbekanta doft. Justin. Min Justin.

Onsdag, 17:e Juli. 

Har du någonsin varit så arg att du känner att snart kommer mitt huvud flyga av, sprängas i bitar? Så var det i alla fall jag kände. Hulken var redo att släppas lös och vem som än försökte stå i min väg var olycklig. Först ville jag hitta den här killen som vågade lägga ett finger på min flickvän, fantastiska fantasibilder över vad jag skulle göra mot det äckliga svinet målades upp i mitt huvud. Ljuvlig hämnd. Jo, vars om det vore så enkelt. Ariel vägrade berätta för mig vad killen heter eller ge mig någon slags information om honom. 

   Näst på listan var Ariels egna mor, kvinnan som inte ens var kvar i landet när jag äntligen kunde få Ariel att flytta på sig och lägga henne inne i mitt rum då hon inte ens ville se på sängen. Vad jag inte kunde få in är hur en mamma kan göra såhär mot sin egen dotter, jag kunde verkligen inte. Oavsett om det skulle lära henne någon osynlig metod eller förbättra henne på något konstigt vis. Varför kunde inte Tara se att Ariel redan var perfekt? På alla sätt och vis. Hon hade skapat en perfekt modell och varför hon envisades om att alltid förändra henne, alltid försöka forma henne efter de ouppnåeliga skönhetskraven var bortom mig. 

   ”Justin? Justin?” jag ryckte till och återvände till verkligheten och glömde mina dystra och arga tankar. ”somnar du där borta” jag satt för tillfället på ännu en radiointervju, just denna var med ingen mindre än Ryan Seacrest. 

   ”Förlåt, vad sa du?” frågade jag och la på ett leende på mina läppar igen. Men det var svårt när man kokade inombords. Hela natten hade jag endast legat och tittat på henne, rädd att hon skulle försvinna om jag slöt ögonen, rädd att hon skulle vakna av minnen från händelsen men Ariel sov förvånansvärt lugnt hela natten. 

   ”Jo, jag frågade hur det är att behöva gå tillbaka till plugget. Jag kan tänka mig att du kände dig väldigt färdig innan” han skrattade till och jag drog på roat på läpparna. 

   ”Jo, plugget har aldrig riktigt varit min grej. Blir alldeles för rastlös och uttråkad men det är ändå roligt att kunna göra något normalt. Även fast skolan inte är normal i sig, jag menar den är placerade på en privat ö för det första. Vilket också är anledningen till att jag älskar den. För första gången på 5 år kan jag vandra runt i timmar utan att jag blir följd av fans eller attackerad av paparazzis och det är... paradiset” 

   ”Wow... 5 år?” 

   ”Ja, mer eller mindre. Det är verkligen fantastiskt att de gav oss chansen att gå i en skola, ge oss chansen att plugga upp oss på de ämnena man vill samtidigt som vi får gå vidare med våra karriärer och utvecklas i de områdena också” skolan var verkligen helt fantastiskt och jag längtade tillbaka, tillbaka till mitt rum, tillbaka till matsalen, havet, baksidan, genvägen mellan mitt och Ariels rum som vi hade fixat innan vi åkt. Utrymmet bakom skjutdörren var nu inrett med kuddar, filtar, en ficklampa och annat som vi kände var nödvändigt. 

   ”Det låter underbart och jag kan tänka mig att det är trevligt att få uppleva det där med att träffa sina vänner varje dag. Jag kommer ihåg att det var det enda jag tyckte var roligt med skolan när jag var yngre” sa Ryan och jag skrattade till. 

   ”Det är det som har fått mig att överleva” skämtade jag. 

   ”På tala om vänner och kanske nya... det har skrivits och spekulerats mycket kring dig och Ariel Madison. Vad... vad har du att säga om det?” precis som de andra tre radiointervjuerna så var ämnet ‘Ariel Madison’ oundvikligt men jag hade under mina 5 år i branschen lyckats gå kring ämnen likt en mästare. Om det var en fråga jag inte ville svara på så visste jag hur jag smidigt skulle komma ur den. 

   ”Skolan har också gett mig en chans att träffa nya människor, hitta nya oväntade vänner” svarade jag med ett leende. 

   ”Vänner? Inget mer?” frågade Ryan. ”foton på er tillsammans har sett vid båda era bostäder” 

   ”Våra liv är väldigt stressiga och hektiska i den här åldern, jag letar inte efter ett förhållande utan ville istället fokusera på min musik och mitt nya album som jag jobbar på” såklart var vartenda ord jag uttalat - förutom det sista såklart - skitsnack. Jag letade dock inte efter ett förhållande eftersom jag redan hade ett. Ett förhållande med världens mest vackra och underbara tjej, en tjej jag inte kunde vänta till att få åka tillbaka för att träffa, hålla i min famn. 

   Intervjun fortsatte in på spåret ‘mitt kommande album’ vilket jag var tacksam över, musiken var ändå det jag var här för att prata om. Men hur intressant vore en intervju om de inte fick snoka i mitt privatliv? Notera sarkasmen. 

Ariels Perspektiv. 

”Ariel, vad hände?” insisterade Victoria över att få veta, men jag hade sagt det en gång och det räckte så. Jag ville inte tvinga ur orden ur mig ännu en gång, det gjorde för ont och jag ville inte ha reaktionerna. Jag ville inte ha medlidande, jag ville inte ha ilska, det enda jag ville var att Justin skulle återvända från sin intervju. Vi hade planerat att se på film när han kom tillbaka, spendera resten av dagen i sängen och bara slappa. 

   Hela natten hade jag tacklats av hemska återblickar av Jay, min säng och paniken jag kände. Ändå hade jag känt en slags trygghet i drömmen, som att det egentligen inte hände, som att jag hade ett osynligt skydd över hela kroppen. När jag vaknade på morgonen insåg jag - när jag höll Justins huvudkudde i ett hårt grepp - att det var hans förtjänst. Veta att jag låg i hans säng, hans famn hade fått mardrömmarna att inte kännas lika verkliga, lika läskiga. Han var mina räddare i nöden ändå. 

   ”Släpp det snälla, jag vill... jag orkar inte berätta, okej?” jag såg vädjande på dem båda tills de suckade. 

   ”Jag börjar längta tillbaka till den tiden då vi var dina första handsval, när vi var dem du berättade allt sådant här för” Victorias ord var som en kniv i hjärtat och jag tappade andan för ett ögonblick. 

   ”Det där är orättvist” viskade jag, nu med tårar i ögonen. ”jag vill berätta, men... det där är orättvist och det vet du” jag såg stint på Victoria tills hennes irriterade uttryck föll från hennes ansikte och utbyttes mot en ledset. 

   ”Jag vet, jag är ledsen” sa hon. Jag nickade. ”jag är bara så frustrerad. Mina tankar löper amok och hittar på de värsta sakerna. Jag vill verkligen inte att dem ska stämma... jag vill inte...” hon skakade sedan bara på huvudet. Jag drog förtvivlat ihop ögonbrynen medan jag såg på henne. Hon förtjänade att veta, dem båda gjorde det. De har varit med mig så många år, gått genom så mycket med mig. Precis när jag samlat till mig tillräckligt med mod öppnades ytterdörren och vi alla ryckte till i förvåning. In kom Justin, blicken nedvänd mot sin telefon som han hade i handen. Jag reste mig från soffan jag suttit i och gick mot honom, han såg upp vid ljudet av mina klackar och log snett. 

   ”Hej” hälsade han lågt när jag var nära nog innan hans armar slöts runt min midja samtidigt som mina lindades runt hans nacke. 

   ”Hej” mumlade jag tillbaka. ”gick det bra?” 

   ”Helt okej” svarade han medan han drog sin varma handflata upp och ner över min rygg. ”hur mår du?” han drog sig ifrån så han kunde se in i mina ögon och jag kunde lätt se oron i hans ögon. Alltid denna oro för andra. 

   ”Jag mår fint” svarade jag honom med ett försäkrande leende. Du är här. ”oroa dig inte” 

Med en suck drog jag ut kudden som halvt fastnat under min rumpa innan jag puffade upp den bakom min rygg innan jag lutade mig tillbaka. Justin slog sig ögonblicket senare ner bredvid mig med datorn i ena handen. Vi hade bestämt sig oss för att titta på ‘The Notebook’ då det tydligen var en klassiker som jag bara behövde ha på min lista över sedda filmer. 

   ”Jag tror jag ska köpa en ny säng” mumlade jag plötsligt vilket fick Justin att sluta greja runt med kuddarna. Han såg förvånat på mig över mitt plötsliga yttrande. ”kommer aldrig kunna sova i den igen” förklarade jag ytterligare. Han nickade förstående innan han lutade sig tillbaka och la armen om mig, jag gosade genast ner mig intill honom, med huvudet på hans ena bröstmuskel. 

   Filmen startade och när eftertexterna rullade rann tårarna längst mina kinder. Den gamla gubben som visats sig vara mannen historien handlade om hade spenderat flertal år att återberätta deras berättelse för sin fru som drabbats av Alzheimer och kan inte längre komma ihåg sitt liv. Varje dag berättade han deras historia till henne och sedan på kvällen varje dag kommer hon ihåg. I sisådär 5 minuter. Men det var inte det som var det sorgligaste utan bilden av dem, liggandes i sängen, i varandras famnar en sista gång innan de somnade för gott. Om jag någonsin drabbades av Alzheimer önskar jag att min framtida man gör samma sak, bara så jag kunde få uppleva de där 5 minuterna av fullkomlig glädje. Jag vände mig om mot Justin som såg vänligt på mig. 

   ”Skulle du göra samma sak som Noah?” frågade jag försiktigt. Justin endast såg på mig en stund innan han öppnade munnen för att svara. 

   ”Allie var Noahs livs kärlek” svarade han. ”och jag vill tänka mig att jag kommer att spendera resten av mitt liv med mitt livs kärlek så ja... jag skulle ha gjort samma sak. Jag hade gjort det för den där stunden då hon kommer ihåg. Den stunden där jag får henne tillbaka, även fast det bara är för en liten stund” Justins ord fick tårarna att stiga i mina ögon igen. Jag drog ut läpparna i ett försiktigt leende medan jag nickade smått. Jag kunde inte undgå att önska att det var jag som visade sig vara hans livs kärlek, att det var jag som skulle tillbringa hela livet med honom, vara gift med honom, få barn tillsammans med honom. Såklart var mina tankar galna, 3 månader hade vi spenderat tillsammans inte 3 år. Dessa tankar var inte passande för så kort tid vi varit tillsammans men ändå fanns de där i bakhuvudet. 

   ”Om jag bad dig att göra något, skulle du göra det då?” frågade Justin plötsligt och jag vände frågande blicken mot honom.

   ”Vad menar du?” kontrade jag och såg hur han drog in ett djupt andetag.

okej... så jag vet inte riktigt med det här kapitlet. det känns lite överallt men jag gillar det samtidigt. det är ett lugnt efter förra, ett mellankapitel. vad tror ni Justin kommer fråga henne? vad tyckte ni om det Victoria sa? intervjun i början? tell me! 

som ni säkert kan se så är den nya designen uppe (om inte uppdatera sidan bara). har hållit på med den ett tag eftersom jag ville testa att ha gifar i headern... tycker resultatet blev ganska bra för att vara första gången. vad tycker ni? fin/ful? tell me! 

VAD TYCKTE NI? BRA/DÅLIGT? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM. 

min fråga: har ni några nyårslöften? 

mitt svar: jag har sådana där tråkigt vanliga som troligen inte kommer uppfyllas men komma i form, satsa mer på skolan (dock svårt när man är så otroligt skoltrött... jag insåg häromdagen att jag har spenderat mer än hälften av mitt liv i skolan. det skakar på huvudet åt världen, men i alla fall) o sedan vet jag inte... kram!