”Jag var rädd också” viskade han. ”jag såg dig inte nere i vattnet först, du hade tagit den en väldigt lång bit ner och det var... blod. En massa blod runt om dig. När jag sedan fick upp dig på land så andades du inte, du var blek och blödde” jag svalde och kände hans lätta andetag i nacken. Jag hade aldrig legat såhär med en person förut men oväntat så före det med sig mycket tröst. Hans värme och närhet. Jag kramade hans fingertoppar igen. 

   ”Men du är okej nu, du klarade dig Ariel”

Jag gav ifrån mig ett lågt stön över min frukost tallrik när mitt huvud dunkade till, det ömmade och drog i stygnen och jag ville inget annat än att återvända till min säng. Men det var måndag morgon och dags för skolan. 

   Justin hade stannat hela natten från söndagen, hållit om mig när tårarna inte verkade vilja upphöra. Han sa inget utan höll bara om mig. Men mer behövde jag inte. 

   ”Här, ta de här” sa Justin och räckte mig tre tabletter. Jag tog emot dem och svalde ner dem med lite vatten. Jag grimaserade lätt innan jag andades in och ut, jag kunde redan känna effekten av de smärtstillande tabletterna. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag till honom och han log snett. ”hur länge skulle jag behöva ha stygnen igen?” jag gnuggade försiktigt ovanpå bandaget då det kliade illa och detta var det enda sättet jag kunde få bort irritationen. 

   ”Tre veckor i alla fall, så såret hinner läka ihop” jag suckade. Det betydde inga photoshoots på i alla fall tre veckor, tänkte jag och plockade upp skeden innan jag stoppade den i munnen. Plötsligt slog sig en till person ner vid Justins ena sida, jag såg förvånat upp innan jag fylldes av vrede och irritation. Sarah satt vid hans sida med ett leende på läpparna, det värsta var att Justin sken upp i ett precis lika stort. Vad är detta!? 

   ”Jag ville bara ge dig texten, så du kan ge den en sista titt innan jag lämnade in den” sa Sarah med sin sockersöta röst, Justin tog emot den med en nick. 

   ”Självklart, ehm... jag har mina papper i mitt rum så jag ger dig det senare” hon nickade och viftade med handen som för att säga att det inte var någon fara. Sarah vände sedan huvudet mot mig för att ge mig ett leende som jag med ett påklistrat leende besvarade. Jag vet inte om hon märkte men det var något som Justin gjorde, han gav mig en frågande blick och jag skakade smått på huvudet. Sarah lämnade bordet och jag stirrade efter henne, försökte överföra hatet till henne så hon förstod att hon skulle hålla sig borta. 

   ”Och vem la salt i din yoghurt då?” frågade Justin plötsligt, jag vände förvirrat blicken mot honom. 

   ”Va?” kontrade jag dumt och han såg endast trött på mig. 

   ”Leendet” svarade han med en frågande uppsyn då hans ögonbryn var hopdragna. Jag mumlade något jag visste att han inte skulle höra innan jag reste mig från bordet och tog brickan med mig. Genast hörde jag hur han kom efter mig men jag ignorerade honom tills vi kom ut ur matsalen och han grep tag i min arm för att få mig att snurra runt och möta hans blick. 

   ”Berätta vad du sa” sa han och såg stint på mig.

   ”Inget” svarade jag trotsigt. 

   ”Vad är det med humöret då?” frågade han och släppte min arm, genast saknade jag kontakten mellan hans skinn och mitt. Jag suckade. 

   ”Inget, tabletterna” mumlade jag och vände mig om igen för att ta mig till min första lektion, som jag nu var glad att jag inte delade med Justin. Det fanns ingen gräns vart hans oro gick när det kom till hans familj och vänner. Det var både en bra och en dålig egenskap hos honom. 

Onsdag, 17:e April.

Armarna runt böckerna i min famn och blicken framför mig gick jag tillsammans med Victoria och Avan bort mot modellernas korridor. Det var tredje timmen på onsdagen och det kändes redan som att vi hade haft lektioner i flera timmar. Jag förstod det inte. 

   Mitt huvud kändes bättre för varje dag som gick men jag behövde fortfarande ta mina smärtstillande tabletter då och då. Avan babblade på bredvid oss om hur han inte såg rättvisan i hästars storlek på könsorgan och människors. 

   ”Du är medveten om att absolut ingen skulle vilja ligga mig dig va? Om du hade häst storlek” påminde jag honom. ”jag menar de är ju på riktigt... gigantiska” 

   ”Åh, se vem som har utbildat sig lite bland kukar” sa han och jag himlade genast med ögonen. ”och vad har du att jämföra med? Justins?” en häftig rodnad spred sig över mina kinder vid hans ord, även fast det inte stämde kunde jag inte undgå påverkan de hade. Han spärrade genast upp ögonen innan han löst slog till mig på armen. 

   ”Jag kan inte tro det!” utbrast han. ”du har äntligen sett en och förhoppningsvis rört den också... Och du säger inget till mig!?” jag viftade genast på både händerna och huvudet för att få honom tyst igen. 

   ”Nej, nej, nej!” försökte jag. ”jag har inte sett någonting” hans entusiasm sjönk genast likt en sten och han fnös. Jag höjde ena ögonbrynet åt honom. 

   ”De ska bli ett sant nöje att höra dig prata efter du förlorat din oskuld” sa han sedan, jag rynkade smått på pannan. 

   ”Vaddå? Kommer jag utveckla ett nytt ordförråd?” jag såg tveksamt på honom. 

   ”Oh ja” svarade han självsäkert. ”dock kanske inte ord du normalt sätt använder i en mening” han gav mig en menande blick och jag rynkade genast ihop ansiktet i avsmak. 

   ”Avan!” tjöt jag. ”vill du vara tyst för ett ögonblick” han endast flinade roat åt mig. Vi nådde korridoren som ledde en förbi spegelklassrummet och Victoria stannade till innan hon tittade över sig själv, såg till att allt låg på sin plats. Innan hon böjde sig fram för att fixa till sina bröst i hennes bh. 

   ”Du är medveten att det kan befinna sig en klass i klassrummet va?” frågade jag Victoria som verkade oberörd av det faktumet. 

   ”Då antar jag att de har något roligare att se på än de trista tavlorna” svarade hon med ett flin innan hon rätade på sig, samtidigt öppnades dörren och Mr. Peterson som vi hade i naturvetenskap stack ut kroppen. 

   ”Skulle ni vilja förflytta er från korridoren?” frågade han med en menande och uttråkad blick. ”ni stör den manliga klassen jag för” jag höjde böckerna i min famn så det täckte munnen och näsan innan jag lågt fnittrade bakom dem. Victoria log mot spegeln innan hon nickade. Rodnaden var tillbaka i mitt ansikte medan vi gick längst korridoren och bort från klassrummet. Min telefon pep plötsligt till i min väska och jag letade genast nyfiket runt efter den. 

   Från Justin:

   ”Nice show.” mina ögon spärrades genast upp, hade Justin suttit därinne? 

   Till Justin:

   ”Hehe, jag försökte varna henne.” skickade jag tillbaka och skakade roat på huvudet. 

Justins Perspektiv. 

Ännu en vecka stod jag bakom scenen, redo att framföra en låt jag hoppades skulle få henne att inse att det var inte över. Det var inte slut än. Jag hade inte gett upp. Möjligheten skulle alltid finnas där, oavsett om hon var villig att ta den eller inte. 

   ”...trots olyckan lyckades Ariel Madison ändå få ihop otroligt vackra bilder. Här är ett fåtal bilder för Agua de Coco linjen” sa rektorn in i micken innan skärmen bakom honom sken upp av en bild. Det var Ariel liggandes på sanden i en vit bikini, huvudet vridet så hon kunde se upp i kameran. Fucking hell, tänkte jag medan jag stirrade på bilden och såg nästa komma upp. 

  

 

  

 

(Klicka på dem för att få dem större)

 

   Bilderna tog slut och rektorn fortsatte prata medan de förberedde scenen inför mitt framträdande, jag drog in ett andetag innan jag släppte ut det. 

   ”I want what I can’t have, I wanna make you mine

I don’t care what it takes, I’m fearless with my heart

I’ll take it any place, I don’t care if it breaks

I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurt like hell, oh

   Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you”

   Jag öppnade ögonen och såg ut över publiken, men det enda jag såg var konturer och det bländade ljuset från strålkastaren. 

   ”I know you want me too, even if it’s not now

I’m gonna wait it out, but don’t you dare forget

That moment that we had, I know we both felt it

I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurts like hell, oh

  Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you, oh, woah”

  Jag fuktade mina läppar fort innan jag för ett ögonblick bara lyssnade på musiken. Den var vacker, harmonisk och meningen var otroligt dyrbar för mig.

   ”I wanna tell you things, I never tell myself

These secrets hurt like hell, oh

The first time that you smiled, so shyly back at me

I couldn’t help myself

   Call me crazy, maybe I’m insanely, out of my mind

But it will never phase me, If I have to, I’m not afraid to

Save my heart for you

I’m a rebel even if it’s trouble, I’ma pull you out of the rubble

If I have to, I’m not afraid to, save my heart for you

   Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you

Tell me I’m wrong, turn around and run

Still I’m gonna save my heart for you, oh

   I want what I can’t have, I gonna make you mine

No matter what it takes...” 

   För ett ögonblick var det bara jag, mina andetag och tystnaden. Inget annat. Mitt grep om micken lossnade och min arm föll till min sida. I nästa sekund bröt applåderna ut och jag var tillbaka. 

okej, så detta är bara part 1 av kapitlet... =) därför är det lite kort. MEN LÅTEN, VAD TYCKTE NI??? personligen, är detta en av mina favoritlåtar.. hittade den en dag o blev totalt kär i den, texten, melodin, allt. gah! xD 

HUR TROR NI ARIEL KOMMER REAGERA? VAD TROR NI HÄNDER I PART 2? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! ♥ PUSS&KRAM.