Daphnes Perspektiv. 

Jag hade satt på mig mina bruna Jeffrey Campbells innan jag sträckte på mig och såg att jag nu var i jämn höjd med Justin. Då jag alltid behöva se upp för att se in i hans ögon, men inte denna gång. Jag log stort mot honom.

”du får inte ha högre klackar i alla fall” påpekade han och såg sedan ner på mina skor. ”annars blir det ju pinsamt” fortsatte han och jag skrattade.

”du har alltid varit en kort liten man” sa Caitlin och klappade honom på axeln.

”ha ha” sa han ironiskt och Caitlin skrattade. Vi åkte ner till matsalen där vi tog frukost utav den stora buffen, vi satte oss vid ett bord och de började smått samtala om vad som hade hänt sedan de setts senast. Jag kände mig lite något utanför vilket gjorde att jag dryftade bort i mina egna tankar. Jag började fundera över Justin.

Vart stod vi? Allt gick ju himla fort. Har vi ett förhållande eller vad är det här? Jag sov i hans säng och vaknade några decimeter från hans ansikte... och hans lilla busvissling i morse. Vad var allt det? Kanske bara jag som är trög…? Eller?

En hand viftades framför mitt ansikte vilket fick mig att häftigt rycka till innan jag vände huvudet mot Justin som log roat 

”vad?” frågade jag förvirrat.

”är du klar?” frågade han vänligt och skrattade låg. Jag såg ner på min tallrik och såg att jag hade ätit kanske halva av vad jag tagit åt mig men jag kände fort att jag inte kunde äta mer.

”ja” svarade jag och ställde mig upp, de följde mitt exempel innan vi gick bort till disken. Jag gick lite bakom dem och lät de prata om gamla tider.

Undra vad Justin trodde? Han kanske tyckte vi hade ett förhållande eller att det bara var en engångs grej typ? Eller kanske inte engångs grej… utan… jag vet inte. Men hans samtal med Pattie då? De pratade om jag var redo? Han lät ju hoppfull och pratade som om vi vore ett "vi". Right?

Dock menade han om jag var redo för alla fans och paparazzis... eller bara redo för konsekvenserna av kyssen för vår vänskap, men han hade ju kysst mig igen i badrummet. Han kanske trodde att han kunde använda mig som någon kyss docka! Okej, Daphne du har väl ändå högre tankar om honom. Amen, jag vet inte. Han kysste ju Stephanie eller om det var hon… ah! Hur som helst... det hände! Det var väl huvudsaken. Okej Daphne varför så arg!? Ni var ju inte ens ett par!

Jag sneglade upp på Justin och han mötte min blick innan han log stort. Jag log svagt tillbaka mot honom.

Åh, jag önskade verkligen att vad vi nu hade var på riktigt, asså ett förhållande. Han var ju verkligen det jag sökte efter, att han nu har ett tungt bagage vid namn JUSTIN BIEBER THE POPSTAR var ju en negativ sak. Men man offrade väl sådant för dem man älskade… eller? Okej, vänta lite nu… älskar? Vi kan ju ta en sak i taget Daphne! Det kanske inte finns något att älska!

Jag suckade och följde efter dem in i hissen. Justin tog tag i min hand och kramade den lätt medan han pratade med sina vänner. Jag såg ner på våra händer och log.

Det här tycker jag om i alla fall, tänkte jag och log ännu större. Jag såg upp på hiss mätaren som visade vilken våning vi var på, den rusade i en häftigt fart upp till vårt plan innan hissen plingade till och dörrarna gled isär.

 

 

”men ses vi imorgon?” frågade jag osäkert.

”på dagen så har jag någon intervju men på kvällen självklart” jag log brett mot honom. Jag klev i mina stövlar igen innan jag började tveka på hur jag skulle säga hejdå. Vad ska jag göra!? skrek det i huvudet på mig men Justin skötte det fint genom att böja sig fram och hastigt pressa sina läppar mot mina. Jag log mot honom och gick ut i korridoren och bort till hissen.

 

 

Justins Perspektiv.

Jag såg efter Daphne som gick längst korridoren innan hon försvann bakom hörnet. Jag stängde sedan dörren och vände mig om för att gå tillbaka in till tv rummet där Caitlin och Christian brottas.

”nej! Det är jag som ska ha kontrollen!” skrek Christian och grep tag i kontrollen innan han ryckte den ur sin systers hand. Han satte sig triumferande tillbaka i soffan medan Caitlin rätade sig med rufsigt hår och blängde irriterat på sin bror. Jag skrattade och satte mig i fåtöljen.

”så… vad är grejen mellan dig och Daphne?” frågade Christian nyfiket innan han log brett och vickade på ögonbrynen. Jag skrattade till.

”ehm… ” svarade jag och förvånades sedan över att jag absolut inte hade något svar på hans fråga.

Var vi ett par? Eller var det bara i mitt huvud som vi var det? Vad trodde Daphne vi var? Inget? Allt? God, det här hade jag inte ens tänkt på. Allt hade bara hänt. Allt var bara pang, bom, bam! Hon kanske inte trodde något om oss, bara att det var en engångsföretelse! Jag kände en lätt panik sprida sig i bröstet på mig. Jag reste mig fort ur fåtöljen och Caitlin och Christian såg undrande på mig.

”ehm… jag kommer snart” mumlade jag frånvarande innan jag gick ut i hallen och drog på mig mina skor.

”okej, vi stannar här då” hörde jag dem svara. Jag såg otåligt på hur hissen tog sig till min våning innan jag åkte ner till Daphnes våning och gick bort till dörr 15. Jag knackade på och hörde ett högt brak innan någon skrattade högt. Skrattet kom närmre och dörren öppnades, på knä stod Daphne framför mig medan hon skrattade.

”hej” sa jag och fnissade till.

”hej” sa hon medan hon försökte få kontroll på sig själv.

”vad hände?” frågade jag roat.

”jag tyckte jag hörde något och lyssnade om ljudet kom här inifrån och sedan när du knackade lät det som ett pistolskott så jag ramlade av stolen” svarade hon och skrattade till. Innan hon kom på sig själv med att stå på knäna så hon ställde sig snabbt upp och log mot mig.

”kom in” sa hon sedan och öppnade dörren mer och gick tillbaka in i rummet. Jag följde efter henne och stängde dörren. Jag såg mig runt i rummet, sängarna var obäddade och deras bord var belamrat med saker; smink, papper och jag tyckte jag skymtade en bh.

”så ville du något särskilt?” frågade Daphne från sängen, jag ryckte fort bort min blick från bordet och såg på henne.

”ehm… ja, det var en sak…” sa jag och tystnade. ”ehm… jo, det är så här…” att det skulle vara så svårt att säga det här! Du har ramlat på scen inför tusentals människor men du kan inte bara fråga den här enkla frågan! ”ehm…” försökte jag igen och kliade mig i nacken. Daphne reste på sig innan hon stannade en meter från mig.

”jag tror jag vet vad det rör sig om” sa hon och jag vände genast upp blicken mot henne.

”det handlar om oss eller hur?” frågade hon sedan och jag såg in i hennes bruna ögon innan jag suckade lätt.

”ja” mumlade jag lågt.

”vad är vi då?” frågade hon tyst. Tillsammans! hade jag lust att skrika men tvekade. Hon kanske inte ville. Jag såg återigen in i hennes ögon och försökte hitta svaret hos henne. Hon såg lugnt tillbaka in i mina. Det kändes som om vi stod så i evigheter innan Daphne bröt tystnaden.

”jag vet i alla fall vad jag vill” sa hon och tog ett litet steg mot mig.

”och vad är det?” frågade jag tyst. Hon tog det sista steg mot mig så vi stod några centimeter från varandra.

”det jag vet är att efter kyssarna så kommer jag nog inte kunna se dig som bara en vän igen” viskade hon. Hon lutade sig närmre mitt ansikte. ”eller vad säger du?” viskade hon.

Jag såg endast ner på hennes läppar. ”är du redo?” frågade jag innan jag vände blicken upp till hennes medan min blick flackade mellan hennes båda ögon. Hon svarade genom att trycka sina läppar mot mina i en mjuk kyss, jag log lyckligt inombords och kysste henne hårdare. Dörren slog upp och vi vände fort våra huvuden mot dörren och möttes av Nialls förvånade ansikte.

”ehm… oj då. Det var inte meningen att störa. Jag kommer tillbaka senare” ursäktade han sig fort och gick ut genom dörren igen. Daphne skrattade till och såg sedan på mig med ett roat leende. Jag kysste henne fort igen, hon slutade skratta och tryckte sig istället närmre mig.

 

---

 

okej, det här blev som man kallar det, ett mellankapitel. men hoppas att ni tycker om det i alla fall.