Just An Ordinary Girl - Kapitel 7

 

Previous: Hon var tjejen som jag hade tyckt varit så vacker och suckat besviket över att jag troligen inte skulle få se igen. Jag stirrade tillbaka och kunde inte tro att det var hon, hon ryckte till och tryckte påsen i handen på mig samtidigt som jag var på väg att säga något. Dock hann jag inte yttra ett ord förän hon sprang bort till en dörr där det stod "Endast personal" på. Jag tänkte följa efter henne, men Kenny tog tag i min arm och sa att vi behövde skynda oss iväg. Jag lät mig dras ut ur butiken och vaknade inte upp för ens vi satt i bilen på väg hem igen.

”okej, vad är det? Du är alldeles vit i ansiktet” frågade Ryan. Jag tittade på honom och andades ut.

”det var hon” svarade jag.

 


 

 

Daphnes Perspektiv. 

Jag förstår inte att jag hade varit så barnslig och sprungit iväg sådär. Jag frustade irriterat till och vände mig om i sängen.

Varför var jag så blyg? Han kände säkert inte ens igen mig, det var säkert bara jag som inbillade mig att jag skulle vara viktig.

Jag låg och vred mig i sängen, i säkert någon timme utan att kunna sova. Tänk att han skulle dyka upp just där jag jobbade! Och så ser jag ut som ett fån och bara stirrar på honom som något galet fan!

 

 

När jag vaknade nästa morgon - relativt pigg - gjorde jag mig bara iordning för att gå till skolan och försökte att inte tänka på gårdagens förödmjukelse.

När jag senare mötte Tess ute vid korsningen berättade jag om allt som hade hänt kvällen innan. Hon tittade storögt på mig.

”WOW, där är ödet” sa hon och jag skrattade lite men blev sedan allvarlig.

”men jag kan fortfarande inte fatta att jag bara sprang! Han måste tycka att jag är världens tönt!” sa jag frustrerat. Tess klappade mig lugnande på axeln.

”jag som trodde att du inte brydde dig” sa hon och tittade retfullt på mig. Jag stannade upp.

”nej, just det! Varför hänger jag mig upp på det här för när jag inte ens bryr mig” sa jag och fortsatte med bestämda steg mot skolan. Jag hörde Tess sucka bakom mig innan hon sprang ikapp mig.

”jag menade inte så” sa hon men jag svarade inte utan fortsatte bara att gå med ett lugnt leende på läpparna. Tess stönade och släppte ämnet.

 

 

Justins Perspektiv.

Ryan tittade på mig. ”hon var snygg, måste jag bara påpeka” sa han och log snett. Jag började skratta.

”ja, det är hon” pressade jag fram och lugnade ner mig. Ryan fortsatte bara att le.

”och jag som trodde att jag aldrig skulle få se henne igen” sa jag och log nu stort, Ryan tittade roat på mig. ”och tänk att hon bor här i Atlanta” fortsatte jag och log ännu bredare medan jag tittade ut genom fönstret. Ryan skakade lätt på huvudet åt mitt vansinne men log ändå.

 

 

När vi nästa dag satt och åt pannkakor i mitt kök så kunde inte mamma hålla sig längre.

”okej, nu får du säga vad det är eller så blir jag galen? Du har ju varit i drömmarnas värld enda sedan igår. Ryan fick han en smäll i huvudet?" frågade mamma ängslikt Ryan och Ryan skrattade roat.

”nä då, han träffade bara sin drömtjej” svarade Ryan innan jag han yttra mig, mamma höjde genast på ögonbrynen och log.

”jaha” sa hon, jag rodnade lite och log ner i tallriken.

”eller drömtjej och drömtjej. Jag känner henne inte” sa jag och sneglade upp på mamma. Hon nickade instämmande och såg fundersamt på mig.

 

 

Daphnes perspektiv:

Resten av veckan var jag på hel spänn för tänk om han kom tillbaka. Okej, skärp dig nu! sa jag till mig själv och gick bort och satte mig på stolen bakom disken. Jag snurrade runt på den i jag vet inte hur länge medan jag satt i mina tankar innan någon helt plötsligt tog tag i mig och jag rycktes ur mina tankar. Jag blickade upp mot personen som hade stoppat mig och såg att det var Tess som log stort mot mig.

”men vad gör du här?” frågade jag henne.

”jag lyckades övertyga din moster om att du fick ledigt resten av dagen eftersom det är söndag och du har jobbat hela helgen, så att vi kan gå och fika” sa hon och log stolt. Jag log stort tillbaka mot henne och gick bort för att hämta mina saker, jag kramade om min moster och sa att vi sågs nästa vecka. Jag och Tess bestämde oss för att vi skulle fika på Waynes Coffee, det var dyrast men samtidigt godast i alla fall enligt oss.

Jag beställde en brownie och Tess beställde en morotskaka. Vi slog oss ner i en hörnsoffa längst in i caféet. Vi började prata om skolarbetet, hur tråkigt det var att läsa om Shakespeare och hur svårt matteprovet hade varit som vi hade haft tidigare i veckan.

Tess höll precis på att säga något när hennes mobil plinga till och hon tog upp den för att se vem som hade messat henne.

Hon flämtade till och stirrade bara på skärmen, sedan räckte hon mig telefonen och jag tog undrande emot den. Meddelandet kom från Twitter och det stod att det var Justin Bieber som hade skrivit det, jag läste texten och stirrade bara på den.

 

”Met this beautiful girl in a shop yesterday, but you ran away. Where are you now?”

 

Tess satt och hoppade i sätet bredvid mig och det ända som gick genom mitt huvud var - han kom ihåg mig!

Jag tittade på Tess som satt och studsade upp och ner med ett jättestort leende och lysande ögon. Sedan började jag fnittra hysteriskt, Tess slutade genast hoppa och såg enbart på mig och skrattade lite lamt med mig.

”vad skrattar du åt?” frågade hon och log mot mig. Jag torkade bort tårarna från mitt ansikte.

”jag vet inte, allt är ju hel galet!” utbrast jag och började fnittra igen. Till slut lugnade jag ner mig och blev väldigt trött i kroppen.

”okeeeej” sa Tess och drog ut på e:et. ”men tar du det här meddelandet positivt eller negativt?” frågade hon sedan.

”jag vet inte” svarade jag fundesamt och skakade lätt på huvudet. Det plingade till igen i Tess telefon. Hon läste meddelandet och räckte över mobilen till mig. Det var från Justin igen och han hade skrivit.

 

”Time to get back to ‘’my world’’ and continue to make you all smile!”

 

 

Justins perspektiv. 

Då var denna lilla semester över, tänkte jag och stod i mitt rum och tittade ut genom mitt fönster och ner på Ryan som bar in sin resväska i vår bil. Det var dags för honom att åka hem igen eftersom deras lov var över, jag suckade tungt. Ibland var det extra jobbigt att bli ensam.

Jag brukar vara väldigt bra på hela grejen med att resa runt själv men ibland blev det helt omöjligt att skiljas från mina vänner, såklart så hade jag ju mitt team men det var fortfarande inte riktigt samma sak.

Jag tittade upp på himlen och tänkte ännu en gång på tjejen som jag hade fått sett igen, jag förstod inte riktigt själv hur jag kunde bli så besatt vid den här tjejen som jag inte ens kände.  Jag skakade lätt på huvudet och log åt alla ”replys” jag hade fått åt mitt tweet som jag hade skrivit.

Åt hur många tjejer som hade skrivit att det var dem själva som hade varit tjejen som sprungit iväg, för att de så himla gärna ville att det skulle vara dem. Men samtidigt så kunde ju någon utan alla dem där tjejerna faktiskt var hon.

Jag stod och grubblade över det ett tag tills mamma ropade på mig att vi skulle åka. Jag vände mig om och gick ut ur mitt rum, ner för trappan och bort till hallen.

Där satte jag på mig mina skor och en jacka innan jag gick bort till bilen och satte mig bak i passagerarsätet tillsammans med Ryan. Kenny och mamma satt där framme, Kenny startade bilen och vi åkte iväg mot flygplatsen.

 

 

Jag kramade om Ryan. ”vi ses snart, okej?” sa jag till honom.

”såklart” svarade han och log, han gick sedan iväg mot sin gate med en sista vink till mig. Jag suckade och vinkade tillbaka innan vi tillsammans började gå mot bilen igen.

Det var skönt att det inte var speciellt många på flygplatsen idag så vi slapp tränga oss genom en stor fanmassa. Det var endast några paparazzis utanför men jag struntade i dem och satte mig bara i bilen.

Deras blixtar gjorde extra ont i ögonen idag, så jag tog fram mina Ray Bans solglasögon och satte dem framför ögonen. 

Jag förstod inte varför jag var så himla deppig, varför det enda jag ville var att krypa ner under mitt täcke och försvinna för evigt eller bara gråta. Jag skakade lätt på huvudet åt mig själv och försökte intala mig att jag verkligen behövde rycka upp mig.

Imorgon skulle vi till någon skola och jag skulle vara rektor för en dag, jag log åt min uppgift som jag hade inför imorgon dagen. Det skulle i alla fall bli roligt. Ibland saknade jag skolan eller kanske inte just skolan, utan mer personerna som var i skolan.

Vi svängde upp på våran avfart och jag fort klev ur bilen och gick emot ytterdörren.

”vad är det med Justin egentligen?” hörde jag Kenny fråga min mamma.

”jag vet inte riktigt” sa hon och jag hörde att hon lät bekymrad. ”jag tror att han går genom en saknad efter sitt gamla liv. Det tog ganska hårt på honom att Ryan behövde åka igen”

Jag orkade inte lyssna mer så jag drog upp dörren och gick in. Ljudet av deras röster klipptes av så fort jag stängde dörren och jag suckade lättat.

Det kanske var saknaden efter mitt gamla liv som jag gick genom och som gjorde att jag var så nere? 

  


 

Här kommer nästa kapitel. hoppas det uppskattas. :D

 

Kommentera. :)



Ditt Namn:

Kom ihåg mig?

Din E-postadress: (Publiseras Ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback