”Hon har det riktigt svårt just nu och jag vet inte vad jag ska göra för att underlätta. Speciellt när det inte är långt kvar tills jag måste lämna Stratford. Jag vill inte lämna henne ensam i det här, tänk om det händer något medan jag är borta som förstör allt” jag satt med händerna runt tekoppen på bordet och med mamma på andra sidan av matbordet. Penny låg uppe i min säng, fått en ispåse till sin ömma kind och fort somnat när hon börjat slappna av och slutat gråta. Min vackra Penny. 

 

 "...what if something happens when I'm gone?" 

 

   Mamma såg beklagande på mig innan hon sträckte ut handen mot mig, jag släppte fort koppen och grep tag i hennes hand som om mitt liv hängde på den. ”det enda du kan göra Justin är att vara där för henne, när ingen annan är det. Även om du inte befinner dig i samma land, se till att hon vet att du är där. Att hon kan kontakta dig när som. Jag tror att hela den där familjen är väldigt skör, med en son och bror som är så pass sjuk. Det tär på vilken familj som helst, jag säger dock inte att det var rätt utav Pennys pappa att slå henne. Aldrig. Men han måste ha insett hur mycket han sårat sin dotter genom åren och det vart droppen för att hans bägare skulle rinna över” jag nickade instämmande och kramade till hennes hand. 

   ”Ja, det måste vara jätte påfrestande men Penny förtjänar inte att ha det så” mamma log vänligt.

   ”Nej, vännen det gör hon inte. Vem gör egentligen? Men nu tycker jag att det är dags att sova, klockan är mycket och det är en dag imorgon också” hon klappade min hand innan hon släppte och reste sig upp. Hon gav mig en puss på hjässan innan hon försvann ur köket. Jag suckade trött och reste mig från stolen för att hälla ut mitt nu kalla te, jag ställde muggen i zinken innan jag gick uppför trappan och bort mot mitt sovrum.

   Penny sov fortfarande djupt, ispåsen hade glidit ner på golvet och hennes hår låg överallt runt hennes huvud. Jag plockade upp isen och la den på byrån innan jag drog av mig t-shirten och släppte den till golvet, jag fick av mig jeansen innan jag gick till garderoben för att ta på mig ett par mjukisar. Försiktigt smekte jag sedan Penny över kinden innan jag började gå mot dörren.

   ”Nej, stanna” hörde jag en svag röst säga, jag vände mig om för att se Penny skjuta sig bakåt i sängen innan hon klappade trött på madrassen bredvid sig. Jag log snett innan jag la mig bredvid henne och drog täcket över oss båda. Hennes arm slingrade sig runt min midja innan hon kurrade ihop sig mot mig. Jag la armarna om hennes lilla kropp innan jag slöt ögonen. Jag finns här...

 

 

Penelopes Perspektiv.

Jag stönade lågt när jag vaknade utav den outhärdliga värmen, jag lyfte trött på huvudet och kisade med ögonen runt i rummet. Jag insåg snart anledningen till värmen då jag vände blicken mot Justin som sov djupt bredvid mig. Ena armen låg beskyddande runt mig, jag log och såg ner på honom. Jag gnuggade mig sedan i ögonen innan jag gäspade stort, natten hade varit drömfri och jag hade sovit utan uppehåll. Bortsett från när Justins mjuka smekning fick mig att vakna och fort begärt att han skulle sova med mig, inte lämna mig ensam.

   Försiktigt - för att inte väcka honom - reste jag mig ur sängen för att sedan tyst tassa bort till dörren och sedan till badrummet. En blick i spegeln och jag rynkade nedlåtande åt mig själv, jag hade somnat med sminket på igår och mascaran var nu smetad under mina ögon. Fort tvättade jag mig med tvål och vatten i ansikte innan jag torkade mig med en handduk. Väl klar nickade jag godkänt till mig själv innan jag satte upp håret i en knut på huvudet med tofsen på min arm. 

   ”God morgon” hälsade en vänlig stämma vilket fick mig att snabbt snurra runt, jag hade precis kommit ut ur badrummet när rösten överraskade mig. ”åh, förlåt det var inte mening att skrämmas” Pattie log mjukt och jag skrattade nervöst. 

   ”Det är lugnt. God morgon” svarade jag och tog mig över hjärtat. 

   ”Hungrig?” frågade hon sedan. ”jag tänkte precis gå ner och göra frukost” jag nickade tacksamt. 

   ”Det vore suveränt, låt mig bara gå och sätta på mig lite mer kläder” skyndade jag mig och säga, hon nickade förstående och jag smet fort in i Justins rum igen. Justin sov like djupt som innan men hade nu brett ut sig lite mer över sängen, jag log roat innan jag snabbt klädde på mig gårdagens kläder. Väl klart hängde jag Justin tröja över stolen och lämnade rummet igen. Nere i köket doftade det gott utav rostat bröd och kaffe. 

   ”Dricker du kaffe eller te?” frågade Pattie när hon fick syn på mig. 

   ”Te, tack” svarade jag och blev stående, lite hjälplöst. Visst inte riktigt vart jag skulle ta vägen. 

   ”Sitt du, så gör jag frukost” jag log tacksamt igen innan jag gled ner på en utav köksstolarna och la handflatorna på träbordet. 

   ”Hur är det med kinden?” frågade Pattie efter en stund och skickade mig en orolig blick. Jag höjde genast handen till kinden och lät mina fingertoppar glida över skinnet. Det var fortfarande lite ömt och något svullet men annars okej. 

   ”Den har mått bättre” svarade jag och Pattie skrattade till medan hon nickade. Hon ställde sedan en rykande mugg med te framför mig och sedan en krog med bröd, smör, ost osv på bordet. Hon satte sig sedan på stolen mittemot mig och smuttade på sitt kaffe innan hon grep tag i en brödskiva. 

   ”Ta för dig du, ingen mening med att vara blyg” jag log varmt mot henne, jag älskade Pattie redan. 

   ”Vart är Bruce och Diane?” frågade jag när jag kom på mig med att sakna deras muntra närvaro. 

   ”Hos vänner i New Hamburg” svarade hon och jag nickade innan jag tog en tugga på min smörgås. ”jag märkte att Justin inte låg i soffan den här gången” påpekade hon sedan vilket fick mina kinder att ta en högröd ton. Jag svalde min tugga och skrattade nervöst. 

   ”Det är mitt fel, jag ville inte sova ensam” sa jag generat och Pattie nickade förstående. ”men vi sov bara” la jag fort till vilket fick Pattie att skratta. 

   ”Det tror jag säkert” hon såg vänligt på mig innan hon blev något allvarligare. ”Penny... har något sådant här hänt förut?” frågade hon sedan oroligt och nickade menande mot min kind. 

   Jag stannade upp i mina rörelser och sänkte armen innan jag skakade på huvudet. ”nej, aldrig” 

   ”Du vet att vi finns här om du behöver prata” la hon sedan till, jag såg på henne och nickade försiktigt. Hon log snett och riktade sedan uppmärksamheten på sin mugg. 

   ”Jag förstår bara inte varför de aldrig brytt sig” fick jag plöstligt ur mig och Pattie såg genast upp på mig. 

   ”Hur menar du?” frågade hon och la huvudet på sned. Jag tog ett djupt andetag. 

   ”Jag har alltid kommit som andra val hela mitt liv i stort sett, enda sedan Jesse fick sin diagnos. De slutade bry sig om vad jag gjorde, jag skulle kunnat förstöra någon viktig ägodel och de skulle inte flippa ur så länge det inte påverkade Jesse. Runt 12 års ålder började jag inse att det aldrig skulle bli någon ändring så jag började sköta mig själv. Skaffade jobb som kunde betala för mina produkter och jag började klä mig som jag gör. Bara för att se om de skulle säga något, för jag menar min klädstil ingår inte direkt under kategorin ”normal”. Snarare långt därifrån, men de sa ingenting. De protesterade inte när jag började färga håret, som normala föräldrar hade gjort. Jag vet inte ens om de märkte något till en början. Det enda som fick mig att inte flytta hem till Spencer var tanken på Jesse. Han är min bror och jag vill inte förlora honom, jag vet att han inte har lång tid att leva därför vill jag vara där men...” förklarade jag innan jag tystnade, visste inte hur jag skulle fortsätta. 

   ”Men igår konfronterade de mig om Justin, började plöstligt prata med mig som om jag var den viktigaste och de visste exakt vad som pågick. Jag blev arg, slängde ut mig massa saker som har legat och tryckt under ytan genom alla åren. Jag skrek på dem” rummet blev tyst och jag försökte svälja bort klumpen som bildades i min hals. 

   ”Jag tyckte du gjorde rätt i att berätta hur du såg det, hur du upplevde det. Jag tror att det kommer att få upp deras ögon och se att allt inte riktigt stämmer” jag såg genast upp på Pattie med tårfyllda ögon. 

   ”Men varför slog han mig?” frågade jag och försökte trycka tillbaka tårarna. 

   ”Jag vet inte hjärtat. Jag känner inte din pappa personligen och jag vet inte hela er historia, men det jag är hundra procent säker på är att han ångrar det han gjorde. Ingen förälder - som mår rätt i huvudet - känner sig bra efter att ha slagit sitt barn på grund utav en humörsvängning” jag nickade. 

   ”Men jag tror inte jag är redo att förlåta honom än” la jag till och såg på Pattie ännu en gång.

   ”Det tror jag inte han förväntar sig heller” svarade hon, jag log svagt tillbaka mot henne. Sedan förstördes morgonron utav ett brak och sedan ett skratt, skrattet kände jag genast igen då det tillhörde Justin. Han uppenbarade sig senare i köksingången med ett roat flin. 

   ”Jag tror din klumpighet smittar av sig” sa han sedan och såg menande på mig, jag skrattade. 

   ”Mycket troligt” svarade jag honom och han flinade roat. 

   ”Hur länge har ni varit vakna?” frågade han sedan och rynkade plötsligt ihop ansikte medan han sträckte på sig för att sedan gäspa och klia sig på bröstet. 

   ”Åh, en timme kanske” svarade Pattie och reste sig från sin stol för att sedan klappa sin son på kinden som log tillbaka. ”du kan ta min plats” la hon sedan till. 

   ”Tack för du lyssna” sa jag till Pattie som skickade mig en varm blick. 

   ”Jag finns alltid här för att lyssna” svarade hon innan hon försvann ur köket och upp till övervåningen. Justin såg en aning förvirrat ut men sken sedan upp i ett leende, jag skrattade medan han kom fram till mig. 

   ”God morgon” sa han sedan och böjde sig ner, jag sträckte fort på ryggen och våra läppar möttes i en mjuk kyss. Jag log och lutade mig sedan tillbaks mot stolsryggen. 

   ”God morgon” svarade jag och såg på medan han satte sig ner och bredde en macka, jag drog upp benen så mina knän blev synliga för Justins ögon. ”så vad händer idag?” frågade jag. 

   Han ryckte på axlarna. ”jag tror det blir regn” svarade han medan han kliade sig fundersamt på kinden och jag skrattade. 

 

”Titta, det här är vad som är värst med vintern!” utbrast jag så fort vi kom ut eftersom ute att snön börjat töa och det blev endast blaskigt och halt då det frös under natten. Justin skrattade och stängde ytterdörren innan han låste, han klev sedan fram till mig och grep tag i min hand. 

   ”Då ska vi se till att du inte halkar och bryter nacken då” sa han och jag himlade med ögonen men log. Vi tänkte ta oss till Chaz som sa att Ryan redan var på väg och de tänkte se på film eller dylikt. Luften var frisk och fick mig genast att känna mig piggare och fräschare. 

   ”Du ser väldigt vacker ut utan smink” sa Justin plötsligt och fick mig att rodna innan jag såg upp på honom med ett ögonbrynet höjt för att säga ”verkligen?”. Han nickade fort. ”inte för att du ser dåligt ut med smink, du ser otroligt bra ut då med men din naturliga skönhet kommer fram när du inte har massa smink” förklarade han och jag log fånigt över hans gulliga ord.

   ”Tack så mycket” sa jag blygt och jag såg hur Justin flinade ur ögonvrån.

 

---

 

inte värst roligt kapitel kanske... men det ä något i alla fall! :D vad tyckte ni?? LÄMNA EN KOMMENTAR! ♥ de seriöst förgyller mina dagar, era gulliga o stöttande ord så snälla fortsätt. de motiverar o inspirerar verkligen! =) puss&kram. 

 

ps. imorgon kommer det inget då det är nyårsafton imorgon! =) YEY! hoppas verkligen 2013 blir tusen ggr bättre än 2012. för 2012 sög på riktigt BALLE, ursäkta språket... men det ä sant. jag gillade inte det här året ALLS! nope, det ä så jag känner. what about u guys??