I dina drömmar, tänkte jag. Tystnaden i bilen var spänd och pinsam tills mamma började småprata med Stan i framsätet, när mamma väl försökte få in mig i samtalet satte jag fort på mig mina hörlurar och skruvade upp musiken. Bilen stannade med ett ryck och jag väcktes ur mina tankar som befunnit sig hos Cornelia och Melinda, undrat vad dem gjorde just nu. Jag klev irriterat ut ur bilen men stelnade genast till över vad jag möttes av.

   You have got to be kidding me!

 

---

  

"Vad är det här?" fräste jag efter att jag hårt smält igen bildörren. Argt tog jag några kliv framåt medan Victor steg ur bilen på andra sidan. 

   "Tja... det ser ut som en bondgård" svarade Victor, jag himlade med ögonen när han sa det uppenbara. 

   "Det är väl klart jag kan se att det är en bondgård, men vad i helvetet!?" utbrast jag och såg ut över gården som hade ett stort, vitt hus med blå fönsterdörrar som jag gissade var huset man sov i, till vänster stod en gigantisk lada som jag kunde känna lukten enda härifrån. Bortom ladan spred sig öppna fält och åkrar. "först tvingar hon mig att flytta till ett nytt land, då visar det sig att det är den minsta jävla staden i det landet. Men inte nog med det, jag ska dessutom bo på landet i en jävla bondgård!" svor jag ilsket och kände hur jag kokade inombords, det här var bara för mycket.

   Rykande ur öronen - bildligt talat - gick jag efter Victor in i huset. Jag funderade nästan på att stanna utomhus och protestera mot det hela men ansåg att det kanske var lite för barnsligt. Husets insida var inrett i en gammaldags stil men samtidigt mordern och vartenda rum var enorma. I alla fall till skillnad från rummen som vi hade haft i vår lilla lägenhet. 

   "Kom så ska jag visa er era rum" mamma kom upp bakom oss innan hon nickade mot trappan som ledde till övervåningen. När vi väl var uppe pekade hon mot två dörrar, jag tog dörren åt höger och Victor gick in genom den andra. Synen jag möttes av chockerade mig faktiskt. Rummet var ljust och öppet, en dubbelsäng med många kuddar placerad i huvudändan stod till höger om mig och bredvid befann sig en vit dörr. Mittemot sängen stod det en byrå tillsammans med en enkel stol, bredvid byrån hängde en stor spegel med guldkant som matchade den bruna mattan som låg på golvet.

   Men dock var inget utav detta som fångade min uppmärksamhet mest, för att mittemot från där jag stod var det två dubbeldörrar i vit ek. Som förtrollad gick jag tvärs över rummet och fram till dörrarna, försiktigt vred jag ner handtagen och öppnade. Jag möttes av en balkong som vette ut mot baksidan och visade den vackra solnedgången, två stolar och ett bord stod i ena hörnet samt några blomväxter. Jag gick fram till räcket och såg ner på tomten, där såg jag en enorm altan med bord och stolar samt några soffor. På gräsytan, som sträckte sig långt bortåt tills den mötte skog, stod en studsmatta och till min förvåning såg jag tre hundar ligga i gräset och mysa.

   Jag riktade blicken upp mot himlen igen och hela flytten sjönk sakta in i mitt huvud, tårarna vällde upp i mina ögon och min mage knöt sig. Genast vände jag på klacken och gick in i mitt rum igen, jag gick fram till min dörr och stängde den innan jag gled längst väggen tills jag nådde golvet.

 

 

   Tårarna rann längst mina kinder och jag bet mig hårt i läppen för att gråta tyst och inte oroa mamma mer än jag redan gjorde, det var aldrig meningen att ta ut flytten på henne men jag kunde inte låta bli. Delvis är det ju hennes fel, att jag behövde flytta från mina vänner och börja i en ny skola. Men samtidigt kunde hon inte hjälpa vem hon blev förälskad i.  

 

”Det är mat nu, gumman” hörde jag mamma säga genom den stängda dörren.

   ”Jag är inte hungrig” svarade jag och tog upp det inramade fotografiet på mig, Cornelia och Melinda ur väskan innan jag ställde det på mitt nattduksbord. Cornelia var sitt vanliga knasiga jag och gapade mot kameran med tungan utsträckt, jag skrattade till när gamla minnen från hennes galna påhitt kom upp i mitt huvud. Melinda log sitt alltid lika vackra leende men lyckades inte se in i kameran men det gjorde bara bilden mer naturlig medan jag i mitten plutade tillgjort med läpparna och puffade upp håret. Jag drog fingrarna över glaset innan jag gick fram till min väska igen, jag hade spenderat säkert en timme med att plocka upp småsaker som skulle göra rummet mer personligt.

   Foton, böcker, parfymer. Jag tog tag i min MacBook och satte mig i sängen, så fort den laddat klart klickade jag upp Skype. Jag hann knappt logga in för ens ett samtal från Melindas användare ringde, jag svarade snabbt med video samtal.

   ”Hej!” hörde jag deras välbekanta stämmor säga när jag vi väl syntes båda två, jag svalde bort gråten som nu satt i halsen när jag fick se dem igen.

   ”Hej” svarade jag hest och lågt innan jag harklade mig och log mot dem.

   ”Hur är det? Hur ser han ut? Hur bor ni?” Cornelia matade med frågor och jag log snett.

   ”Tja, mamma har skaffat sig värsta muskel berget och dem musklerna har han byggt upp genom att skyffla bajs överallt” svarade jag och kände hur irritation bubblade upp igen.

   ”Vad? Vänta lite… bor ni på en bondgård?” frågade Melinda med stora ögon och hängande haka.

   ”Japp” svarade jag och det blev tyst på andra sidan. ”det finns en lada en liten bit från huset och jag kan känna lukten ända hit och det finns djur överallt” fortsatte jag innan jag tog tag i datorn och gick ut på balkongen. ”titta själva” jag vände på datorn och riktade den mot den lilla delen av ladan som jag kunde se från min balkong.

   ”Wow” hörde jag dem mumla. Jag fnös åt dem innan jag satte mig ner på en utav stolarna.

   ”Lukten är inte lika wow” sa jag och jag kunde se hur Cornelia fnissade i bakgrunden.

   ”Jaha, men hur gick flyget då?” frågade Melinda, jag ryckte uttråkat på axlarna.

   ”Bra” svarade jag och orkade inte dra historien med Justin då Cornelias skrik skulle få min huvudvärk att bli ännu värre. Klockan närmade sig nio på kvällen här men jag var ändå dödstrött, jag gäspade stort vilket jag skymde bakom min hand.

   ”Ledsen, vi ska låta dig sova. Vad är klockan där förresten?” frågade Melinda.

   ”Det är ingen fara, snart nio” svarade jag och gäspade ännu en gång.

   ”Men vi hörs imorgon, lova! Och lycka till i skolan” sa Cornelia innan hon försvann ur bild.

   ”Klart vi gör. Tack, jag kommer behöva all lycka jag kan få” svarade jag och Melinda log tröstande.

   ”Det kommer gå bra ska du se” jag log mot henne innan vi sa hejdå och samtalet avslutades. Jag stängde av datorn och gick tillbaks in i rummet, jag la datorn på byrån innan jag snabbt bytte om till pyjamas. Shorts och en slapp t-shirt, standard.

   När jag väl hade borstat tänderna och sagt god natt till Victor låg jag under mitt täcke och stirrade upp mot taket, idag var det lördag. Om bara en dag skulle jag behöva möta alla mina nya klasskamrater och alla blickar och nyfikna frågor, mitt ända stöd var att jag inte skulle göra det ensam. Victor skulle vara vid min sida…

 

Ω

 

”God morgon, hjärtat. Sovit gott?” kvittrade mamma glatt när jag kom ner i köket nästa morgon.

   Jag skickade henne en blick då hon mycket väl visste att jag inte var en morgonmänniska och extremt retlig på morgon kvisten. Jag fnös bara innan jag gick fram till kylskåpet för att ta fram juice, jag hällde upp det i ett glas som jag efter en stunds letande hittade. I tre klunkar hade juicen åkte ner i min mage och jag vände mig mot mamma som satt vid bordet med sin frukost och en tidning.

   ”Så…” började jag och hon såg genast upp på mig med sina pigga ögon. ”vad händer idag?” frågade jag, hon svalde ner sin mat innan hon log.

   ”Inte mycket, tänkte låta er packa upp och bara ta det lugnt. Ni börjar ju i skolan imorgon” svarade hon och jag kände hur jag surnade ännu mer när hon nämnde skolan.

   ”Okej” suckade jag och ställde in juicen igen innan jag lämnade köket, i trappan mötte jag till min olycka Stan.

   ”Good morning Olivia” hälsade han glatt, jag hm-ade till svar innan jag gick förbi honom upp och bort till min sovrumsdörr. Beteendet mot Stan var kanske lite omoget, men jag kunde inte hjälpa det. Snabbt klädde jag mig i ett par jeans shorts och ett enkelt linne, jag satte mina solglasögon på huvudet innan jag grep tag i min longboard.

   Jag skuttade nerför trappan och bort till hallen där jag knöt på mina vita converse från gårdagen innan jag öppnade ytterdörren. De tre hundarna jag sett från igår kom springandes mot mig och jag böjde mig fort ner för att hälsa på dem. De hoppade glatt och ville slicka mig i ansiktet, jag skrattade till och vände bort huvudet. Jag älskade djur, har alltid gjort och kommer alltid göra men djur dregel i ansiktet uppskattades inte.

   ”Visst är dem fina?” jag ställde mig upp och vände mig mot Victor som stod med händerna i sidorna och ett leende på läpparna medan han såg på hundarna. Jag nickade.

   ”Vet du vad dem heter?” frågade jag.

   ”Den där heter Elvis” svarade han och pekade på en Beagle, hunden tittade genast upp och jag log mot den söta hunden. ”och den där heter Bambi” fortsatte han och pekade på en grå, liten hund som nosade runt på marken, jag log roat av namnet på hunden. ”och det där är Oliver” avslutade han och pekade på en ljusbruna Shetland Sheepdog, Victor satte sig på huk och Elvis var snabbt framme hos honom. Victor drog upp honom i sin famn och kliade honom bakom örat, Elvis gäspade stort och Victor log roat.

 

"This is Elvis"

 

   ”Jaha, så finns det någon civilisation här i närheten eller är vi dömda att leva i ensamhet?” frågade jag honom efter en stund och suckade.

   ”Det finns en strand ungefär fem minuter härifrån och skolan ligger kanske 10 minuter” svarade Victor och såg upp på mig, jag nickade innan jag satte ner longboarden på marken och sparkade iväg.

 

---

 

det förvänta ni er inte eller hur? ;) inte nog med att hon ska bo i lilla Stratford (som Justin alltid påpekar, hahha) så ska hon dessutom bo på landet... på en bondgård... hahah.

jaha, vad tycker ni hittills!? kan det här vara något? KOMMENTERA! MAKE ME SMILE! :D ♥