Som ni redan vet så börjar ju "You Want Me To Start Over?" lida mot sitt slut o då ska ju nästa dra

igång o jag tänkte att vi ska ha en omröstning redan nu. så jag vet vilken jag måste slipa 

ideérna på mest. :) KOM IHÅG! alla novellerna kommer skrivas! det är bara det 

att den som får flest röster nu är den som kommer skrivas först. =) 

now, read and enjoy. ♥

I WILL CATCH YOU IF YOU FALL, TRUST ME

HANDLING:

Penelope Hawkin, men kalla henne Penny och 15 år gammal, flyttar från Winnipeg till Stratford när hennes far får ett bättre jobberbjudande och när ett sådant erbjudande hamnar framför näsan på dig tackar du inte nej. Särskilt inte när Pennys mamma endast jobbar deltid för att ta hand om hennes sjuka bror Jesse, diagnoserad obotlig leukemi. Tillsammans med flytten dra det till sig hemligheter från hennes fars förflutna och Penny står plötsligt framför en chockerande nyhet som skakar om hela hennes liv. Vad är det? Läs och ta reda på det.

PROLOG:

”den här eller den här?” alltid samma svåra beslut varje morgon, valet mellan två klädesplagg som man så gärna ville bära men inte kunde samtidigt.

Men som tur var har jag min lilla ängel till hjälp vid dessa svåra beslut, Bubble skällde och jag nickade instämmande innan jag la ner den ljusrosa tutu kjolen på sängen bredvid honom.

”bra val, Bubble” uppmuntrade jag medan jag hängde tillbaka den andra kjolen på sträcket. Jag gick sedan tillbaka till sängen för att sätta på mig kjolen och sedan inspektera mig i den stora kroppsspegeln som hängde bredvid tavlorna på väggen. 

En sak du borde veta om mig är att jag älskar att måla, på alla slags sätt. Med penslar och färg eller med endast blyerts eller färgpennor eller olja eller kolpennor, med allt helt enkelt. 

Mitt rum är fullt av tavlor jag målat, vissa står på golvet lutade mot väggarna eller satt redan upphängda på väggen. Första veckan vi flyttat in i detta nya hus, i den lilla staden kallad Stratford, hade jag stängt in mig och målat alla mina väggar på egen hand. 

På väggen mittemot sängen har jag gjort en målning som tog upp större delen av väggen, mamma och pappa hade varit vänliga nog att ge mig det största rummet i huset för att jag skulle ha plats med all min konst och dessutom få utrymme att designa mitt rum utan att behöva bry mig om det skulle få plats eller inte. 

Kvinnan, på väggen, var halvt bortvänd från en med sitt hår i en knut vid nacken. 

På tala om målning är mitt ansikte något jag också tycker om att smycka ut, både i vackra sminkningar eller skrämmande monster. Jag har all slags ansiktsfärg och smink, linser i olika färger och nyanser och lösögonfransar av olika längd och utsmyckningar.

Jag la huvudet på sned och lät blicken vandra över min kropp, jag var en smal figur. Dock inte för att jag avstod från att äta utan det låg i familjen, hur mycket jag än åt hade jag svårt att lägga på mig kilon. Något som jag gjorde mycket, åt alltså. 

Det finns ingenting på denna jord som jag inte äter eller tycker illa om, allt går ner med ett leende. Mat är den bästa uppfinningen, enligt mig. 

På fötterna hade jag ett par kängor från Dr. Martens, en utav min favorit designer. Jag hade sju par olika Dr. Martens kängor och alla låg de kärt till i mitt hjärta. Just nu pryde de ljuslila mina fötter och tillsammans med dem hade jag ett par svarta strumpbyxor och den ljusrosa tutu kjolen till. På överkroppen hade jag en svart bh/topp med guldiga nitar tillsammans med en tunt stickad kofta ovanpå. Jag drog mina fingrar genom mitt för tillfället pastell rosa lockiga hår, en annan sak med mig är att jag gillar förändring. Mitt hår har varit i alla möjliga färger och jag gillar omväxling istället för samma tråkiga färg dag ut och dag in. 

Jag nickade godkännande till mig själv och grep tag i min ryggsäck, Bubble hoppade ner från sängen och viftade med sig fluffiga svans, hela Bubble var som en stor, vit hårboll. 

Därav namnet, jag stängde dörren intill rummet och gick bort till min brors för att säga hejdå innan jag gick till skolan. 

"...Bubble..." 

Nu när jag ändå ger er massa information om mig som ni troligen inte tycker är speciellt intressant men... varför fortsätter jag inte då? Okej, mitt namn är Penelope Hawkin men alla kallar mig Penny och jag har levt snart 16 år på denna jord, i slutet av mars kommer jag aldrig vara 15 igen. Som du redan vet älskar jag att måla men även allt som har med design att göra - kläder, smink.

Att vara elak eller otrevlig ligger inte i min natur och det tar mycket innan jag fräser till ordentligt, gud hjälpe dig om du någonsin finner mig synligt arg. Då ligger du pyrt till ska jag bara säga.

Jag knackade på dörren intill Jesses rum och fick ett skrovligt ”kom in” tillbaka, försiktigt öppnade jag dörren och Jesse vände trött huvudet mot mig. Jag log snett med min panna rynkad, Jesse hade mörka ringar under ögonen och hans läppar var spruckna. 

Min bror har nämligen en obotlig version utav leukemi, han fick den diagnosen vid 5 års ålder. Idag är han 14 år och doktorerna säger att han endast har några få år kvar att leva, jag gick fram till sängen och Jesse log uppriktigt. 

Hans bruna ögon lös av glädje, jag och min bror har det bästa förhållandet man kan ha mellan två syskon. Vi kan berätta allt för varandra, oftast var det bara jag som hade saker att säga men då låg han alltid tyst och sög i sig vartenda ord jag sa. 

”hur mår du idag?” frågade jag och grep tag i hans hand, han log tunt och nu ansträngt.

”har en utav mina bättre dagar” försäkrade han och jag nickade, glad över denna nyhet. 

Det fanns bättre och sämre dagar för hans sjukdom, dagar då han nästan verkade helt återställd till dagar då han både kräktes blod och andades likt han hade sprungit ett maraton. Varje dag gick jag och oroade mig över om jag skulle få se honom när jag kom hem efter skolan, dock var det något jag inte försökte visa på utsidan. Jag ville inte ha folks medlidande. 

”skönt” svarade jag och log mot honom. 

”så är du nervös?” frågade han och riktade istället in samtalsämnet på min första skoldag som inträffade... idag. Jag ryckte på axlarna, att börja i en ny skola såg jag aldrig som ett problem. Jag menar, nya människor, enligt mig är det enbart roligt. 

”det kommer nog bli bra” sa jag. ”det är jag säker på” la han till. 

Jag sneglade på klockan och såg att jag behövde gå nu om jag skulle hinna få i mig någon frukost, jag sa hejdå till Jesse innan jag tillsammans med Bubble lämnade övervåningen för att ta mig ner i köket. Där stod mamma i morgonrocken, kaffekoppen i ena handen och tidningen i den andra och läste nyheterna.

”god morgon” sa jag och hon såg genast upp på mig, hon tog av sig sina läsglasögon och log.

”god morgon gumman, sovit gott?” frågade hon, jag nickade. 

”som en stock” svarade jag och öppnade kylskåpet, jag tog ut smör, ost och juice innan jag ställde det på matbordet. Jag gick bort till skafferiet och tog ut brödpåsen innan jag stoppade två skivor i brödrosten. Jag sträckte mig efter ett glas innan jag satte mig till bords och hällde upp juice i glaset, mamma tog plats mittemot mig och ställde ner kaffekoppen på träskivan.

”har du allt nu?” frågade mamma oroligt när jag ätit upp frukosten, borstat mina tänder och stod i hallen för att sätta på mig ytterkläderna. Jag grep tag i min röda kappa som räckte mig en bit nedanför midjan och hade en stor luva till. Jag drog sedan ner min mössa från hatthyllan och satte den på huvudet, en vit stickad basker.

”jadå, mamma” svarade jag henne och svingade upp min ryggsäck på ryggen. 

”kom igen, Bubble” jag öppnade ytterdörren och träffades genast utav den kalla vinden. 

Snön var snart här och november kylan låg i luften, jag vinkade till mamma som stod i dörröppningen med armarna runt kroppen, hon jobbade endast deltid för att kunna ta hand om Jesse. Pappa jobbade dock heltid för att vi skulle kunna tillräckligt med pengar att försörja oss med. Det var delvis anledningen till varför jag även sålde en del tavlor jag målat, allt för att tjäna lite extra pengar. Dessutom behöver jag något som betalar all min färg - både till ansiktet och tygdukarna - kläder och hårfärg -och produkter. 

Jag lät blicken vandra över gatorna och över de olika husen som stod upptornade längst vägen. Stratford var betydligt mindre än Winnipeg som jag bott i innan, men jag fann ändå den lilla staden gullig och hemtrevlig. Det enda jag saknar med mitt gamla hem är min bästa vän, Spencer, annars är jag som sagt ”all in” för förändringar. 

Bubble sniffade nyfiket runt en meter framför mig och jag nynnade frånvarande på någon melodi medan jag lät tankarna vandra fritt. Inom kort närmade sig skolan och jag tog ett djupt andetag, jag satte mig på huk och Bubble kom genast trippande på hans lurviga ben fram till mig.

”önskar du mig lycka till idag?” frågade jag honom, genast skällde han lagom högt. 

Jag log och gosade ner händerna i hans mjuka päls. 

”då ses vi efter skolan, spring hem till mamma nu” uppmuntrande jag och han sprang genast iväg, jag såg efter den lurviga lilla djuret, Bubble är en otroligt smart liten hund och han är en kamrat för livet. Jag vände mig sedan om och synade skolbyggnaden, elever kom från alla håll och parkerade både sina bilar och cyklar på parkeringen. 

Målmedvetet gick jag mot ingången och kände blickarna från de andra eleverna bränna mot min hud, jag log mot dem jag fick ögonkontakt med innan jag försökte leta reda på expeditionen. 

”he-” kvinnan bakom disken avbröt sig mitt i meningen och stirrade på min uppenbarelse i någon sekund innan hon verkade komma över vad det än var som stört henne och hon harklade sig och la på leendet igen. ”hej, hur kan jag hjälpa dig?” jag log tacksamt mot henne.

”hejsan, jag är ny” förklarade jag, hon nickade genast förstående och rullade bakåt på sin skrivbordsstol och letade genom en hög papper.

”Penelope Hawkins?” frågade hon och jag nickade glatt.

”det är jag det, men snälla kalla mig Penny” svarade jag och tog emot papperna som hon räckte mig. Hon log vänligt innan hon satte igång för att förklara hur schemat fungerade och att jag behövde be mina lärare att skriva på lappar som jag sedan behövde lämna in vid slutet av dagen. Jag nickade förstående och tog sedan adjö utav kvinnan och kom ut i korridoren igen, den var nu folktom. Jag gick lugnt genom korridoren och drog av mig mössan, knäppte upp kappan medan jag letade efter skåp 297 som kvinnan sagt var mitt. Tillslut fann jag det blekgröna skåpet som tillhörde mig och vred på låset innan det öppnades med ett klick, jag la in min kappa och mössa men behöll väskan på mig. Jag stängde skåpet igen och såg ner på schemat i min hand.

”vart ska jag?” mumlade jag för mig själv och såg att min klass skulle ha mentorstid med Mr. Johnson i sal E54. Jag nickade för mig själv innan jag började gå mot vad jag trodde var rätt håll, jag kastade en blick bak mot korridoren och gick i nästa sekund rakt in i något framför mig. Förvånat snubblade jag bakåt och med min otur ramlade jag såklart till golvet. 

Åh, glömde jag att nämna hur otroligt klumpig jag är? Tja, alla är inte perfekta. 

”oj, hur gick det? Jag är så ledsen!” en killröst ursäktade sig och snart såg jag en hand sträckas mot mig, jag tog tacksamt emot den och lät honom hjälpa mig upp.

”det är ingen fara, jag såg mig inte för och jag är dessutom otroligt klumpig” svarade jag och killen skrattade, jag vände upp blicken och möttes utav ett par mörk bruna, näst intill svarta ögon inramade utav täta ögonfransar. Hans läppar var utdragna i ett leende och visade hans vita tänder, hans bruna hår låg en aning rufsigt runt hans ansikte. Som om han hade haft bråttom imorse och inte hunnit borsta genom det.

”vad oförskämd jag är” sa jag när jag kom på mig själv att enbart stå och glo på honom. ”Penelope Hawkins, men du kan kalla mig Penny” jag sträckte fram handen mot honom och han tog med ett leende emot den.

”Chaz Somers” svarade han. ”trevligt att träffas Penny, är du ny här?”

Jag öppnade munnen för att svara men avbröts utav ett högt rop bakom mig.

”ey! Chaz där är du ju, var har du varit!?” jag vände mig genast om för att se tre killar stående en bit längre bort i korridoren.

”glömde ställa klockan” svarade Chaz bakom mig och killarna skrattade.

”för att svara på din föregående fråga, ja och jag kan inte hitta sal E54” jag vände mig om mot Chaz igen som log roat innan han pekade åt sidan.

”där” svarade han, kinderna blossade genast utav förödmjukelse när salen precis varit framför näsan på mig. 

”tack så mycket” mumlade jag fram och gick genast fram till dörren. 

CHAZ PERSPEKTIV:

Tjejen vid namn Penelope försvann in genom dörren intill klassrummet.

”har inte du en lektion att vara närvarande på?” sa Mr. Johnson och höjde på ena ögonbrynet åt mig. 

”jo, men jag hjälpte bara Penelope till hennes klassrum” svarade jag, Mr. Johnson snörpte på munnen innan han stängde dörren igen. Jag skrattade och skakade på huvudet innan jag började gå bort mot Ryan, Nolan och Mitch som väntade tålmodigt på mig.

”vem var det där, Nicki Minaj lillasyster?” frågade Ryan, de andra skrattade genast högt innan han nickade bakom mig mot platsen där jag stått.

”hon heter Penelope och är ny här” svarade jag roat och satte kepsen på huvudet för att undangömma lite utav min ostylade frisyr, som sagt hade jag glömt att ställa klockan och vaknat tjugo minuter innan jag behövde gå och kom då försent till första lektionen. 

Tjejen hade definitivt en unik stil på kläderna och två stora, hypnotiska bruna bambi ögon och att döma utav den lilla konversationen jag hade med henne verkade hon som en jävligt trevlig person. 

”men kom nu innan Mrs. Hayley får ännu ett panik anfall utav vår frånvaro” sa Mitch och vi alla skrattade högt, Ryan började genast efterliknade hur Mrs. Hayley alltid blev blekare och ögonen gick i kors när vi knackade på dörren tjugo minuter försent till hennes lektioner.

om du finner denna jätte intressant o vill verkligen vill läsa denna först, så lämna en kommentar för att rösta på den! ;)

PS. kommer inte ha någon huvudperson som jag har haft tidigare. finns ingen som passar in på min "krav". ;P

LONG TIME NO SEE

HANDLING:

Två barn, sedan födelsen har de varit varandras andra hälft men när pojken får ett erbjudande att leva sin dröm slits dem isär, Sydney åker för att ta sin allra bästa kompis och pojkvän farväl. 

Men bilturen går inte som planerat och Sydney tillsammans med sina föräldrar krockar med en säker död. Justin får nyheten och väggarna rasar samman runt honom. 

Men 5 år senare går en tjej, hon har slående likt brun svart hår och grön blåa ögon. En cigg ligger mellan hennes läppar och en pistol sitter innanför byxlinningen på henne. Sydney O’Malley är i livet och lever livet till sin fulla gräns, som strippa tjänar hon pengar och genom droger glömmer hon sitt hemska förflutna och de gräsliga sakerna hon gör på vardagen. 

Men kan en dans audition föra ihop de två barnen igen? Även fast de glömt varandra... 

PROLOG: 

”är du klar att åka Sydney?” frågade min mamma uttråkat innan hon drog en hand genom sitt gråspräckliga hår, jag nickade försiktigt.

”men kom då!” sa hon irriterat och gick sedan ut genom ytterdörren och fram till bilen som pappa redan satt i. Ledsamt satte jag mig i baksätet och såg ut genom bilfönstret, vi var på väg till Justins mormor och morfars hus för att jag skulle få säga adjö till honom innan han flög till Atlanta. 

Min ögon tårades av tanken på att han skulle lämna mig här, på att han skulle åka iväg och leva ett nytt liv, utan mig. Mannen vid namn Scooter Braun hade intalat honom att han skulle få hans dröm att gå i uppfyllelse, han skulle få dela sin musik med resten av världen. 

Det skulle inte finnas några fler stunder där han och jag lekte vid pianot, han sjöng medan jag spelade på den lilla synten i hans gamla lägenhet. Han skulle istället få stå på en stor scen och sjunga inför tusentals människor. Jag och Justin, vi hade vuxit upp vid varandras sidor, lekt i samma sandlådan, snott kakor ur den förbjudna burken, tragglat oss genom läxor, varit varandras första kyss. 

14 jordvarv har jag levt här i Stratford och alla ihågkomna år har jag delat med honom, han var mitt allt. Han var den jag sprang till när jag hade något spännande att dela med mig om eller var ledsen och behövde någon som kramade mig. Han hade funnits där när mina odugliga föräldrar inte gjorde det, det var ett under att jag hade lyckats få dem att skjutsa mig hem till Justin istället för att ta jag skulle behövt ta bussen. 

Jag grep tag om halsbandets smycke som låg på mitt bröst. 

”du och jag föralltid, Sydney” Justins ord ekade i mitt huvud och påminde mig om stunden han gett mig detta halsband och sagt dem orden. ”du och jag föralltid, Justin” hade jag svarat innan jag försiktigt tryckt mina läppar mot hans. Men det var ett löfte som vi båda inte kunde hålla, han skulle efter att satt sig på flygplanet ha mycket att stå i och vi skulle sakta men säkert glida isär. Något jag fruktade för och försökte ignorera men djupt inne visste skulle hända. 

Justin hade dock lovat att han skulle smsa mig så fort han hade en ledig stund och se till att vi höll kontakten.Vi körde ut på bron och jag såg ut över vattnet, i framsätet började mamma och pappa plötsligt att bråka högljutt och jag försökte så gott jag kunde ignorera deras arga röster. En hög tuta fick mig att rycka till och det sista jag såg innan det blev svart var det skarpa ljuset av en lastbils framljus och jag grep hårt tag om halsbandet.  

- 

Ett stön lämnade mina läppar medan jag trött öppnade min ögon, min syn var blurrig och ljuset blandades grumligt ihop tillsammans med de mörka färgerna. Jag hostade och satte mig upp, den unka lukten av intorkad spya och rök nådde mina näsborrar och jag fick svälja djupt för att inte kräkas. Adam vred på sig bredvid mig och grymtade till i sömnen, han svarta hår stod i en enda röra på hans huvud och skäggstubben började träda fram i hans ansikte. 

Täcket låg virat runt hans midja och visade hans breda, nakna rygg, jag stönade återigen när jag klev ur sängen och kände hur stel jag var i hela kroppen. Jag letade fort genom askskålen på stolen som stod bredvid sängen och fungerade som nattduksbord, efter en cigarett. Tillslut hittade jag en halv rökt cigg och tände den fort, jag drog djupt in röken i lungorna och släppte ut en perfekt rökring. Med en suck reste jag mig från den slitna sängen och gick jag ut ur sovrummet, genom den lilla korridoren innan jag kom in i det skabbiga köket, en tjej jag aldrig sett för satt och sov med huvudet på köksbordet. Jag rynkade på näsan och vände blicken mot diskhon som var överfylld av smutsiga tallrikar och glas. På diskbänken stod tomma spritflaskor och ölburkar tillsammans med de vita pillerna utspridda över trät. Jag drog ett till bloss på min cigg innan jag släppte ut röken i köket och gick vidare in i vardagsrummet. Även där låg massa människor, sovandes på varandra, snarkade högt. 

Fimpar låg överallt på vardagsrumsbordet tillsammans med ännu fler ölburkar och synbara streck från kokainet legat innan det sugits in genom deras näsor. Jag stönade och gick bort till balkongsdörren och öppnade upp. 

Jag klev ut och den varma luften träffade min halv nakna kropp, jag gick fram till räcket och såg ner på trafiken nedanför. Jag drog ett sista bloss på ciggen innan jag fimpade den över räcket och kastade ut den i luften. Hoppas den träffar någon, tänkte jag. Jag klev in i badrummet och tände lampan som sken upp badrummet med sitt bleka sken och fick en att se ännu sjukare ut än vad man egentligen gjorde, sminket hade runnit under mina ögon och jag liknade en trött, nerknarkad panda. Jag såg på mitt ansikte genom spegeln, mitt mörkbruna hår stod rufsigt runt mitt huvud efter nattens händelser, mina blå, gröna ögon såg trött tillbaka på mig och glöden hade sedan länge försvunnit från dem. 

Jag lät istället blicken vandra ner till min kropp, såg på de svarta underkläderna som täckte min kropp, på ärren som pryde mina armar och påminde mig om allt jag har gjort, alla liv jag tagit. Fort grep jag tag i ett utav de flertal piller som låg bredvid handfatet, allt för att komma bort från verkligheten. Jag svalde det utan svårigheter och väntade tålmodigt på att det skulle göra sin verkan, när det började snurra i huvudet på mig log jag mot mig själv i spegeln. Jag såg mentalsjuk ut, med ett nöjt leende sjönk jag ner på badrumsgolvet och allt möjligt dansade runt framför mina ögon och fick mig att fnissa. 

-

”ett förlåt räcker inte den här gången, Glasgow” sa jag med pistolen riktad mot hans tinning, killen skakade som ett asplöv och tårarna rann längst hans kinder. ”vi ville ha pengarna inte dina fake ass förlåtelser och dina patetiska önskningar om mer tid” 

”snälla, jag ber” försökte han men jag flinade elakt. 

”ledsen, jag skickar bästa hälsning till mamma och pappa från dig” sa jag innan jag sköt och hans kropp föll slappt till golvet där blodet stänkt och snart anslöts av mer som spred sig i en cirkel runt honom.

”hej, jag är klar. Kom och hämta honom” sa jag in i telefonen innan jag la på och stoppade pistolen i min byxlinning, med en sista blick på kroppen lämnade jag den övergivna byggnaden och klev in i bilen. Jag la gasade i botten och flög ut på LA’s gator. 

-

Desperat letade jag genom skåpen i badrummet och rotade runt likt en galning.

Vart fan är dem!? Tillslut längst in i en låda fann jag de gråa rakbladen, med en lättad suck satte jag mig på toaletten med rakbladet mellan fingertopparna. 

Jag bet mig i läppen innan jag drog med den vassa sidan över min ena arm, blodet trädde genast fram och droppade ner på plastgolvet som täckte badrummet. 

Ett stön lyckades lämnade mina läppar innan jag la rakbladet bredvid handfatet och rullade ut papper från toalettrullen för att lägga över såret. 

För alla dem jag dödat, tänkte jag och såg ner på de andra skärsåren som pryde mina underarmar. 

- 

Jag kände hur drogens effekt gick mot sitt slut och snart skulle jag omslukas av mörker, jag log och mina ögonlock blev tyngre. Ett par gyllenbruna ögon dansade på min näthinna och jag förundrades ännu en gång över dem. Varför var dem så välbekanta?

denna är mer tuff och rå, men om du vill läsa denna först så lämna en kommentar för att rösta på denna. :D

Sydney kommer spelas av Kaya Scodelario.

BORN TO BE SOMEBODY

HANDLING:

 Ariel Madison - världens största modell. Ironiskt då hon är så kort, den kortaste genom tiderna. Men när man går i Ariels skor spelar längden ingen roll, alla vill jobba med henne.

När den nybyggda skolan, Walk of Fame - för endast kända ungdomar mellan 16 och 22 - öppnar hoppar Ariel genast vid chansen för att gå i en skola och umgås som en vanlig tonåring.

Ariel lever nämligen på ett strikt schema, hon har aldrig en ledig stund. Alltid är det något som ska göras, vara med i en intervju, ha fotografering, gå en runway show eller leda något annat evenemang. Alltid skulle hon synas och höras, hon var ju världens bästa modell. 

Vad skulle hon annars göra? Men är modelljobbet det enda hon är bra på? Finns det något mer som döljer sig inom henne?... I hennes lungor kanske?  

PROLOG:

Dåtid - 1994, 27:e December.

Regnet smattrade ner i backen och den unga mannen fick springa med nerböjt huvud för att skydda den lilla bebisen i hans famn mot regndropparna. Mannen kastade upp blicken för ett ögonblick och fick kisa med ögonen genom de täta dropparna, han befann sig i ett utav det mörkare och obehagligare delen utav New York City. Han suckade lättat när han såg det lilla barnhemmet närma sig och han ökade på stegen, han tog de få trappstegen uppför så han tillslut stod under det lilla taket ovanför ytterdörren. Han sträckte på sig och såg ner på den undersköna lilla flickan som smackade bedårande på munnen men sov sött vidare. Han grimaserade vid tanken på att han nu skulle lämna ifrån sig sin dotter men la sedan beslutsamt ner flickan. Hon var insvept i en filt, på knytet la han ett brev som förklarade allt, han hoppades att flickan i framtiden skulle få chans att läsa det och inse hur mycket han älskade henne även fast han aldrig funnits där. Med en sista blick på flickan knackade han hårt på den stora trädörren innan han sprang ut i regnet igen. Han hann precis ställa sig bakom en husvägg när dörren öppnades.

”nej, men vad har vi här” kvinnan böjde sig ner och tog upp bebisen i sin famn, snabbt skannade hon av området men fann ingen. Den leriga vägen var tom. Hon log sedan ner mot barnet i sitt famn och gick in i huset igen, värmen från den öppna spisen slog mot henne när hon klev in i det lilla vardagsrummet. De flesta barnen hade redan lagt sig i sina sängar men Freya som var äldst fick stanna uppe ett kort tag längre. 

”vad är det där, Celine?” Freya trippade fram till Celine och såg med nyfikna ögon ner i kvinnans famn där flickan fortfarande sov. 

”det är en liten flicka” svarade Celine på flickans fråga, Freya kvittrade glatt till och smekte försiktigt med fingrarna över bebisens kind. Celine såg ner på brevet och öppnade det fundersamt, inuti låg ett foto och ett ark, hon tog först upp fotot och granskade den unga mannen med det bruna håret. Hans ögon var lika mörka som håret och hon behövde ge med sig om att han var väldigt stilig.

Hon la ner fotot som Freya genast la händerna på och såg ingående på bilden utav mannen, Celine tog upp arket och läste sedan texten. 

”Kära Celine.

Jag lämnar min dotter i era händer i hopp om att det finns en plats i ert hem för henne.

Hos dig hoppas jag hon kan få växa upp och få en ljus framtid för hos mig finner hon ingen. 

Mor hennes är död, dog i barnsängen, och jag är lika fattig som en gaturåtta. 

Jag har inte döpt henne men jag tror nog att ni finner ett passande namn för henne. 

Till min dotter... ”

Celine slutade läsa brevet och såg ner på barnet igen, klart den lilla ängeln fick plats här.

Flickan gäspade i sömnen innan hon öppnade sina små ögon och visade ett par lika mörka som hennes fars. Flickan såg frågande upp på Celine som log älskvärt tillbaka och bebisen kunde inte undgå att le charmigt tillbaka. 

”vad tycker du vi ska döpa henne till?” frågade Celine Freya som fortfarande såg på fotot.

Freya såg genast upp och slog ut i ett stort leende, hon ställde sig vid huvudet utav bebisen och såg ner på henne. 

”men titta! Hon har alldeles rött hår” utbrast Freya fnittrande och smekte bebisens huvud där det börjat växa. Och mycket riktigt var håret riktigt klar rött, något som förvånade både Celine och Freya. 

”jag vet! Vi döper henne till Ariel, efter prinsessan. De har exakt likadan hårfärg” tjöt Freya upprymt och såg förväntansfullt upp på Celine som log och nickade.

Freya skrattade till och hoppade på stället. ”ja, hon ska heta Ariel” kvittrade hon.

Celine log ner mot den lilla flickan som från här och nu skulle kallas, Ariel. 

3 år senare - 1997

”Ariel, hjärtat. Kan du följa med är du snäll?” Ariel vred på sitt huvud så hennes röda hår svängde i luften, hennes bruna ögon vidgades en aning men hennes läppar drog ut sig i ett leende när hon fick syn på Celine.

”okej” svarade hon med sin sockersöta röst, hon hoppade ner från stolen som hon ofta satt på för att kunna se ut genom fönstret. Ariel hade vuxit upp och inte blivit alls som andra barn. 

Inte alls lika nyfiken, ivrig och lättretliga. Hon är istället lugn, tålmodig och en aning blyg.

”vad är det som händer?” frågade Ariel och grep tag i Celines utsträckta hand. 

”en kvinna är här för att träffa med er” svarade hon vänligt, de stred in i vardagsrummet där resten utav pojkarna och flickorna på barnhemmet stod uppradade. Ariel ställde sig lydigt bredvid Freya som log ner mot henne, Ariel såg sig förvirrat omkring. En kvinna, hon var klädd i svart, tight kjol, en vit blus och kavaj. Hennes hår var uppsatt i en elegant hästsvans och det satt vackra örhängen i hennes öron. Hennes ögon var skarpt blåa, iskalla och fick vem som helst att vika bort blicken om dem såg rakt på en. Kvinnan gick fram och tillbaka medan hon inspekterade barnen och ryckte endast på mungipan när hon nekade ett barn. 

”du kan ta bort alla pojkar” sa hon endast och viftade med handen, Celine pratade vänligt med pojkarna och snart stod enbart tjejerna i två rader framför kvinnan. Hon gick från ena änden till den andra, tillslut stannade hon framför Ariel. Ariel såg en aning skrämt upp på den främmande kvinnan som nu hade ett litet, knappt märkbart leende på läpparna medan hon såg med sina iskalla blå ögon ner på Ariel.

”vad är ditt namn?” frågade kvinnan, Ariel svalde och sträckte lite på ryggen.

”Ariel” svarade hon, kvinnan nickade innan hon böjde sig ner för att gripa tag i en hårslinga från Ariels huvud och vända på den mellan fingrarna.

”intressant hårfärg, vackra ögon, annorlunda namn” mumlade kvinnan medan hon sträckte på sig igen innan hon vände sig mot Celine som stod med ihopknipt mun och händerna bakom ryggen.

”jag har gjort mitt val” Celine nickade.

”jag ska göra henne redo, Ms Madison” Celine skyndade sig fram till Ariel som såg frågande på Celine. Inom några få minuter var Ariel iklädd den enda jackan hon ägde med den lilla ryggsäcken på ryggen som innehöll de få klädesplaggen. Celine kämpade med att hålla inne tårarna som hotade med att rinna över inne, hon visste mycket väl att hon inte kunde neka en förälder ett utav barnen. De var fria att välja vem de tyckte skulle passa in i deras familj bäst på egen hand.

”ska jag iväg?” frågade Ariel, Celine såg upp i de bruna, bedårande ögonen och log sorgset. 

”din nya mamma har kommit för att hämta dig” svarade Celine men inget leende spred sig på Ariels läppar, endast förvirring visades i hennes ansikte. ”du kommer få det så bra så, du är en stark flicka” Ariel nickade svagt innan de gick ut i hallen där Ms Madison tålmodigt stod och väntade. Hon öppnade ytterdörren och gick nerför de få trappstegen innan hon styrde stegen mot en maffig, svart bil som stod parkerad utanför. Ariel kastade en sista blick mot sitt hem, sina vänner och mot Celine, hennes modersfigur och räddare. Hon såg upp på Ms Madison som kämpade fram ett stramt leende och svepte med armen mot den öppna bildörren. 

”vart ska vi?” vågade Ariel på sig att fråga efter att bilen rullat iväg. 

”vi är på väg mot din framtid, din väldigt framgångsrika framtid. Du kommer bli stor, Ariel, lita på mig” 

o så den tredje o sista, vill du läsa den så vet du vad du ska göra. RÖSTA! :)

Ariel kommer att spelas utav Ariana Grande. 

okej, så denna gång hade ni tre prologer att välja mellan. hoppas ni finner alla intressanta

för alla kommer att skrivas förr eller senare. :)

ehm.. jag tänkte väl hålla röstningen öppen i några dagar.

kommer mer närmre info om det imorgon eller nått. så, RÖSTA, RÖSTA, RÖSTA! :DDDD

skriv gärna vad du tyckte oxå. :)

kapitel 66 från den nuvarandra novellen kommer förhoppningsvis upp imorgon, en vän

ska sova hos mig men HÅLL TUMMARNA! för ni förtjänar att få ett efter det 

korta ni fick för någon dag sedan. puss&kram på er. ♥