”Den här eller den här?” alltid samma svåra beslut varje morgon, valet mellan två klädesplagg som man så gärna ville bära men inte kunde samtidigt. Men som tur var hade jag min lilla ängel till hjälp vid dessa svåra beslut, Bubble skällde och jag nickade instämmande innan jag la ner den ljusrosa tutu kjolen på sängen bredvid honom.

   ”Bra val, Bubble” uppmuntrade jag medan jag hängde tillbaka den andra kjolen på sträcket. Jag gick sedan tillbaka till sängen för att sätta på mig kjolen och sedan inspektera mig i den stora kroppsspegeln som hängde bredvid tavlorna på väggen. 

   Mitt rum var fullt av tavlor jag målat, vissa stod på golvet lutade mot väggarna eller satt redan upphängda på väggen. Första veckan vi flyttat in i detta nya hus - i den lilla staden kallad Stratford - hade jag stängt in mig och målat alla mina väggar på egen hand. Rummet var stort och bestod inte heller av endast fyra enkla väggar, min favoritvägg var den till höger när man kliver in genom dörren. Väggen var täckt av en målning. En målning på en kvinna, var ansikte var halvt vänt över axeln på henne. 

   Jag vände mig tillbaka till spegeln innan jag plockade upp en sminkborste. Mitt ansikte är också något jag tyckte om att smycka ut och förändra med hjälp av färger eller andra kosmetikor. Lösögonfransar, glitter, you name it. Idag körde jag fullt ut, precis som alla andra dagar. En kvart senare täcktes mina ögonlockar av ett flertal starka färger och en linje eyeliner. Jag smackade ihop mina läppglanstäckta läppar innan jag la ner läppglanset på bordet igen. Därefter la jag huvudet på sned och lät blicken vandra över min kropp, jag hade en smal figur. Dock inte för att jag avstod från att äta utan det låg i familjen, hur mycket jag än åt hade jag svårt att lägga på mig kilon. Något som jag gjorde mycket, åt alltså. Det finns ingenting på denna jord som jag avstod från att äta eller tyckte illa om, allt gick ner med ett leende. Mat är den bästa uppfinningen, enligt mig. 

   På fötterna satt ett par kängor från Dr. Martens, en utav min favorit designer. Jag hade sju par olika Dr. Martens kängor och alla låg de kärt till i mitt hjärta. Just nu pryde de ljuslila mina fötter och tillsammans med dem hade jag ett par tunna, svarta strumpbyxor som hade hjärtan på sig och den ljusrosa tutu kjolen Bubble hjälpt mig välja. På överkroppen hade jag en en beige topp i steps, på bhkuporna satt spetsiga, silver nitar samt en rad blommor längst kanten. Runt halsen hade jag ett brett - men inte så den täckte hela min hals - halsband i svart. Jag drog sedan mina fingrar genom mitt för tillfället pastell rosa lockiga hår, en annan sak med mig är att jag gillar förändring. Mitt hår har varit genom åren i alla möjliga färger och jag gillar omväxling istället för samma tråkiga färg dag ut och dag in. 

   Jag nickade godkännande till mig själv och grep tag i min ryggsäck, Bubble hoppade ner från sängen och viftade med sig fluffiga svans, hela Bubble var som en stor, vit hårboll. Därav namnet. Jag tog en sista titt runt i rummet. Till vänster om mig var det enkla trappsteget som löpte från sida till sida och uppe på den avsatsen hade jag min säng och till höger om den mitt skrivbord där min datorn stod fint placerat tillsammans med alla papper. Min blick fortsatte att vandra, mittemot mig stod det en bunt tavlor på golvet samt min ena klädstång som var fylld av kläder, på golvet stod även en samling skor. Rummet hade två fönster och de båda satt på väggen mittemot dörren. Jag suckade och öppnade dörren. 

   Därefter gick jag bort till min brors rum för att säga hejdå innan jag gick till skolan. Jag knackade på dörren intill Jesses rum och fick ett skrovligt 'kom in' tillbaka, försiktigt öppnade jag dörren och Jesse vände trött huvudet mot mig. Jag log snett med min panna rynkad, Jesse hade mörka ringar under ögonen och hans läppar var spruckna. Min bror har nämligen en obotlig version utav leukemi, han fick den diagnosen vid 5 års ålder. Idag är han 14 år och doktorerna säger att han endast har några få år kvar att leva, jag gick fram till sängen och Jesse log uppriktigt. 

   Hans bruna ögon lös av glädje, jag och min bror har det bästa förhållandet man kan ha mellan två syskon. Vi kan berätta allt för varandra, oftast var det bara jag som hade saker att säga men då låg han alltid tyst och sög i sig vartenda ord jag sa. Jag och min bror var bästa vänner, jag skulle göra allt för honom. Trots den ynka åldersskillnaden på 2 år kände jag mig ändå 10 år äldre än honom och mer som en förälder än syskon. Konstigt, ja jag vet. 

   ”Hur mår du idag?” frågade jag och fattade tag i hans hand, han log tunt och nu ansträngt.

   ”Har en utav mina bättre dagar” försäkrade han och jag nickade, glad över nyheten. 

   Det fanns bättre och sämre dagar för hans sjukdom, dagar då han nästan verkade helt återställd till dagar då han både kräktes blod och andades likt han hade sprungit ett maraton. Varje dag gick jag och oroade mig över om jag skulle få se honom när jag kom hem efter skolan eller inte. 

   ”Skönt” svarade jag och log mot honom. 

   ”Så är du nervös?” frågade han och riktade istället in samtalsämnet på min första skoldag som inträffade... idag. Jag ryckte på axlarna, att börja i en ny skola såg jag aldrig som ett problem. Jag menar nya människor, enligt mig, var enbart roligt. 

   ”Det kommer nog bli bra” sa jag.

   ”Det är jag säker på” la han till. Jag sneglade på klockan och såg att jag behövde gå nu om jag skulle hinna få i mig någon frukost. Efter ett hejdå till Jesse gick jag tillsammans med Bubble ner till undervåningen för att ta mig ner i köket. Där stod mamma i morgonrocken, kaffekoppen i ena handen och tidningen i den andra och läste nyheterna.

   ”God morgon” sa jag och hon såg genast upp på mig, hon tog av sig sina läsglasögon och log.

   ”God morgon” mumlade hon utan att lyfta blicken från tidningen.  

   Tyst gick jag och öppnade kylskåpet, tog ut smör, ost och juice innan jag ställde det på matbordet. Därefter gick jag bort till skafferiet och tog ut brödpåsen innan jag stoppade två skivor i brödrosten. Jag sträckte mig efter ett glas innan jag satte mig till bords och hällde upp juice i glaset. Mamma tog plats mittemot mig och ställde ner kaffekoppen på träskivan, fortfarande med blicken i tidningen. Vad var så oerhört intressant med den? 

   ”Hejdå!” ropade jag in i huset men fick inget svar, mamma hade säkert redan gått upp för att ta hand om Jesse och pappa hade sedan länge lämnat huset. Jag ryckte på axlarna och gick ut i den kyliga morgonen. Fort svingade jag upp min ryggsäck på ryggen innan jag såg mig om efter Bubble. ”kom igen, Bubble”

   Snön var snart här och november kylan låg i luften, jag kastade en blick bak mot huset. Utomhusbelysningen var fortfarande påslagen och det lös mysigt. Det var ett stort hus, men inte överdrivet stort. Mysigt, återigen. En rund gräsplätt var planterade framför och en rund stenbelagd gång var lagd runt den och löpte intill dörren samt bort till garaget på husets högra sida. Ett tak löpte ovanför ytterdörren, vackert stenlagda väggar med ett valv längst ut. Det var min favoritdel utav utsidan av huset. 

   Jag lät blicken vandra över gatorna och över de olika husen som stod upptornade längst vägen. Stratford var en betydligt mindre stad än Winnipeg som jag bott i innan, men jag fann ändå den lilla staden gullig och hemtrevlig. Det enda jag saknade med mitt gamla hem var min bästa vän - Spencer - annars var jag som sagt 'all in' för förändringar. Bubble sniffade nyfiket runt en meter framför mig och jag nynnade frånvarande på någon melodi medan jag lät tankarna vandra fritt. Inom kort närmade jag mig skolan och drog in ett djupt andetag genom näs innan jag föll ner på huk och Bubble kom genast trippande på hans lurviga, små ben.

   ”Önskar du mig lycka till idag?” frågade jag honom, genast skällde han lagom högt. 

   Jag log och gosade ner händerna i hans mjuka päls. ”då ses vi efter skolan, spring hem till mamma nu” uppmuntrande jag och han sprang genast iväg, jag såg efter den lurviga lilla djuret tills han var utom synhåll. Bubble var en otroligt smart liten hund och han var en kamrat för livet. Jag vände mig sedan om och synade skolbyggnaden, elever kom från alla håll och parkerade både sina bilar och cyklar på parkeringen. Målmedvetet gick jag mot ingången och kände blickarna från de andra eleverna bränna mot huden, jag log mot dem jag fick ögonkontakt med innan jag försökte leta reda på expeditionen. 

   ”He-” kvinnan bakom disken avbröt sig mitt i meningen och stirrade på min uppenbarelse i någon sekund innan hon verkade komma över vad det än var som stört henne och harklade sig innan leendet låg på hennes läppar igen. ”hej, hur kan jag hjälpa dig?” jag log tacksamt mot henne.

   ”Hejsan, jag är ny här” förklarade jag, hon nickade genast förstående och rullade bakåt på sin skrivbordsstol och letade genom en hög papper.

   ”Penelope Hawkins?” frågade hon och jag nickade glatt.

   ”Det är jag det, men snälla kalla mig Penny” svarade jag och tog emot papperna som hon räckte mig. Hon log vänligt innan hon satte igång att förklara hur schemat fungerade och att jag behövde be mina lärare att skriva på lappar som jag sedan behövde lämna in vid slutet av dagen. Jag nickade förstående och tog sedan adjö utav kvinnan och kom ut i korridoren igen. Den var nu folktom. Lugnt gick jag genom korridoren och drog av mig min vita mössan, knäppte upp kappan medan jag letade efter skåp nummer 297 som kvinnan sagt var mitt. Tillslut fann jag det blekgröna skåpet som tillhörde mig och vred på låset innan det öppnades med ett klick, jag la in min kappa och mössa men behöll väskan på mig. Jag stängde skåpet igen och såg ner på schemat i min hand.

   ”Vart ska jag?” mumlade jag för mig själv och såg att min klass skulle ha mentorstid med Mr. Johnson i sal E54. Jag nickade för mig själv innan jag började gå mot vad jag trodde var rätt håll, jag kastade en blick bak mot korridoren och gick i nästa sekund rakt in i något framför mig. Förvånat snubblade jag bakåt och med min otur ramlade jag såklart till golvet. Åh, glömde jag att nämna hur otroligt klumpig jag är? Tja, alla är inte perfekta. 

   ”Oj, hur gick det? Jag är så ledsen!” utbrast en killröst och snart såg jag en hand sträckas mot mig, jag tog tacksamt emot den och lät honom hjälpa mig upp.

   ”Det är ingen fara, jag såg mig inte för och jag är dessutom otroligt klumpig” svarade jag och killen skrattade, jag vände upp blicken och möttes utav ett par mörkbruna, näst intill svarta ögon inramade av täta ögonfransar. Hans läppar var utdragna i ett leende och visade hans vita tänder, hans bruna hår låg en aning rufsigt runt hans ansikte. Som om han hade haft bråttom imorse och inte hunnit borsta genom det. 

   ”Vad oförskämd jag är” utbrast jag när jag kom på mig själv att enbart stå och glo på honom. ”Penelope Hawkins, men du kan kalla mig Penny” jag sträckte fram handen mot honom och han tog med ett leende emot den.

   ”Chaz Somers” svarade han. ”trevligt att träffas Penny, är du ny här?” jag öppnade munnen för att svara men avbröts utav ett högt rop bakom mig.

   ”Ey! Chaz där är du ju, var har du varit!?” jag vände mig genast om för att se tre killar stående en bit längre bort i korridoren.

   ”Glömde ställa klockan” svarade Chaz bakom mig, en aning generat och killarna skrattade. 

   ”För att svara på din föregående fråga, ja och jag kan inte hitta sal E54” jag vände mig om mot Chaz igen som log roat innan han pekade åt sidan.

   ”Där” svarade han, kinderna blossade genast utav förödmjukelse när salen precis varit framför näsan på mig. 

   ”Tack så mycket” mumlade jag fram och gick genast fram till dörren. 

Chaz Perspektiv.

Tjejen vid namn Penelope försvann in genom dörren intill klassrummet och Mr. Johnson vände blicken mot mig när han såg mig ståendes utanför. Ojdå...

   ”Har inte du en lektion att vara närvarande på Mr. Somers?” frågade Mr. Johnson och höjde på ena ögonbrynet åt mig. 

   ”Jo, men jag hjälpte bara Penelope till hennes klassrum” svarade jag, Mr. Johnson snörpte på munnen innan han stängde dörren igen. Jag skrattade och skakade på huvudet innan jag började gå bort mot Ryan, Nolan och Mitch som väntade tålmodigt på mig.

   ”Vem var det där?” frågade Ryan. "Nicki Minaj lillasyster?" de andra skrattade genast högt innan han nickade bakom mig mot platsen där jag stått.

   ”Hon heter Penelope och hon är ny här” svarade jag roat och satte kepsen på huvudet för att undangömma lite utav min ostylade frisyr, som sagt hade jag glömt att ställa klockan och vaknat tjugo minuter innan jag behövde gå och kom då försent till första lektionen. Tjejen hade definitivt en unik stil på kläderna och två stora, hypnotiska bruna bambi ögon och att döma utav den lilla konversationen jag hade med henne verkade hon som en jävligt trevlig person. 

   ”Men kom nu innan Mrs. Hayley får ännu ett panik anfall utav vår frånvaro” sa Mitch och vi alla skrattade högt, Ryan började genast efterliknade hur Mrs. Hayley alltid blev blekare och ögonen gick i kors när vi knackade på dörren tjugo minuter försent till hennes lektioner.

heheheh, såg att jag inte hade lagt upp prologen i den här kategorin så nu lägger jag upp den... (31:a Mars 2013)